Ensam?

Jag lägger märke till

att väldigt många är rädda

för att vara ensam.

Ensam i begreppet
att klara sig själv.

Att vara ensam med sig själv

utan andras tankar och åsikter.

Att kunna fatta ett beslut själv

utan att behöva

fråga andra om råd.

Vi är ensamma i moderlivet.

Vi är ensam varje gång

vi sluter våra ögon.

I sömnen är vi ensam.

Så fort andras röster

tystnar så är vi ensam.

I vårt inre är vi ensam.

Och många är verkligen

livrädda för den ensamheten.

De gör allt för att fylla ut det som dom

tror är ett tomrum.

Men det är inte tomt.

Jag bor där i det rummet.

Den jag är med mina känslor,

erfarenheter,

urkrafter, tankar,

förnimmelser.

När någon bestämmer sig

eller blir tvingad att vara tillsammans

med sig själv, enbart sig själv

så händer det någonting.

Det sker en fördjupning av den

egna personen. En mognad sker.

Alla andras röster, rörelser, tyckande,

påverkan, missnöje, godkännande

hamnar på avstånd. Det finns där

och påverkar fortfarande.

Men personen börjar våga tänka, känna,
analysera

och bestämma över sig själv.

En del är osäkrare, mer sårbara per DNA.

Men jag tror att det har mestadels

med påverkan av omgivningen.

Om det funnits personer som kunnat

kliva tillbaka och ge personen
chansen att

tänka och bestämma själv
vilka val den ska göra.

Det beror även på i vilket läge
personen

är just i den stunden.

Om den personen haft det jobbigt

och blivit knäckt i sin

självkänsla
så kan den behöva

stöd utifrån, ett tag.

Det är då viktigt att de som
ger stödet

inte utnyttjar detta svagare läge

och försöker att påverka och då föra

över sina egna personliga

erfarenheter och åsikter
på den som just nu

är rädd för just sin egen ensamhet.

Det är bara i ensamheten
som de större

självständiga besluten kan fattas.

Och att dessa får bottna inuti den
egna personens
genuina person och känslovärld.

Det är svårare för den
som inte gillar

denna ensamhet, sitt egna jag.

Men det som händer varje gång
som den personen
måste fatta ett självständigt beslut

är att det sker en mognad.

Besluten kan verka
helt huvudstupa

idiotiska för omgivningen.

Men då kommer den
egna ensamma personen
att själv inse det och fatta ett nytt

beslut för att korrigera upp det som

visade sig,
inom den personen
inte kännas

helt bekvämt.

För att den som ensam
måste fatta,

att den är just ensam
om sina egna livsavgörande beslut,

kan det vara idé att omgivningen slutar

att försöka att påverka, styra

och bestämma.

För det skapar bara förvirring
inuti den personen.

Och den kommer att sluta sig ännu mer,

känna ännu mer rädsla
för sin egen ensamhet

och få ännu svårare att fatta

bra beslut.

Det som händer när en person
tillåts att vara just ensam

och tillåts fatta egna beslut är just

att det sker en mognad.
Ett större

djup och botten kommer att
skapas i den personen.

Den kommer nämligen att börja

må bra av att söka sin ensamhet
och mår bra

av just tystnaden och lyssnandet

inåt den egna personen.

Detta kan skrämma omgivningen

men till slut kommer även den
att fångas

av denna persons djup

självkännedom och säkerhet.

För bara den som verkligen trivs
i ensamhet

och som inte är rädd för den har nått

mognaden att förstå vad livet

går ut på.

Det är inom mig själv som

jag finns.
Inte vad andra tycker att jag är.

Fearless

They say never push a coward

 They say never push a coward.
 They say if you push a coward far enough,
he will snap like no other. Like no brave man will snap.
Push a brave man, and the brave man will push back.
He won’t allow himself to be pushed.
 Push a coward and he won’t push back. Push him more,
and he’ll still take it. But push him too far….well,
then you have to watch out.
 Because a coward will come back out the other side.
He won’t just be a brave guy, he’ll be insane.
You’ll be introduced to a wild animal.
 I’m a coward myself.

Fearless - Chandler Steve

Konflikter!

Ett liv går inte att leva

utan att jag kommer hamna i en konflikt.

Jag ska villigt säga att jag

helst undviker att hamna

just där.

Därav att jag upplever

att människor jag stött på

i mitt liv heller inte riktigt

vet vart min gräns går.

Gränsen för vad jag borde känna

är ok att bli behandlad.

Vadå?!
Kanske en del tänker. Du är väl tydlig?

Nej, jag är inte det.

Jag är inte tillräckligt tydlig.

Jag har en förmåga att släppa förbi saker som sägs

eller görs som att det är väl

inte hela världen.

Jag tycks kunna förstå den andre.

Eller jag tror att det var nog inte

menat att vara rent elakt

eller respektlöst beteende.

Jag använder humor för att liksom ta bort

obehaget. För det jag inte vill

erkänna är att det gjorde ont det där.

Det gör ont när någon säger orättvisa saker.

Det gör ont när någon vill plocka ner en.

När någon säger till dig vad du egentligen

borde tycka och känna.

Det ligger i människans natur att vilja

passa in, vara accepterad.

Till en början så kanske jag inte ser mönstret i

det som egentligen händer.

Filtret är för grovt för vad jag kan låta passera utan

reaktion.
Jargong kan vara

ett förtäckt sätt att egentligen

förhäva sig på någon annans bekostnad.

Osäkerhet kan göra att någon tar i för mycket

för att inte hamna i underläge.

På vem ligger ansvaret att tala om när det inte är OK?

På mig naturligtvis.

Men när jag inte kan tolka det som kändes

invärtes i mina känslor då?

Jag har fått hjälp att kunna identifiera

när detta händer.

Jag har fått hjälp att säga ifrån

när detta sker.

Men det är svårt ändå.

Ibland tar jag i för lite.

ibland tar jag i så att jag

blir rädd själv.

Men det är faktiskt ok att säga

att jag tycker inte att det är ok

när du säger eller gör så där emot mig.

Det gör ondare att låta bli att säga ifrån

än vad det gör att ganska

tydligt visa vart gränsen går.

Jag är värd att få ha min egen gräns.

Jag har varit för snäll, för godtrogen,

för förstående, för duktig, för tålmodig.

Och det visar sig att det inte är

så populärt när jag börjar

att ta tillbaka mitt eget liv.

Men det är för sent.

Jag har redan fått insikterna

om vad som gjort att

jag tillåtit för mycket.

Och det kommer bara att underlätta

i framtiden.

Och spara en massa missförstånd.

Det är bara de som vill mig väl och kan respektera

mig som kommer att

klara av denna förändring.
Resten bryr jag mig faktiskt

inte om.

Död!

Kan verka som att jag håller

på att ta död på den här bloggen.

Men så är inte fallet.

Det är bara så att den censureras så hårt.

Att de stackars ord som

blir kvar liksom inte

bildar ett helt inlägg.

Ha det gott i sommar!!!



Gemenskap!

Ensamma föds vi och ensamma dör vi.
Men medan vi
befinner oss på jorden är vi tvungna
att godta och lovprisa vår tro
på andra människor.

Gemenskapen är livet.
Ur den kommer vår förmåga att
överleva.
Så var det när vi bodde i grottor och på samma
sätt är det än idag.

Respektera dem som har växt upp
och lärt sig av livet
tillsammans med dig.
Respektera dem som har lärt ut.
Berätta dina historier, när den dagen kommer,
och låt andra
lära sig av dem. På så sätt kommer
gemenskapen att leva
vidare och traditionerna
att bevaras oförändrade.

Men var alltid uppmärksam på den fara
som lurar i gemenskapen.
Det är vanligt att människor känner sig
lockade att försöka upprätta gemensamma
beteenderegler.
Som modell har de sina egna begränsningar
- och de är fulla
av fördomar och rädsla.

Det är ett mycket högt pris att betala,
för om du vill bli
accepterad så måste du behaga alla.
Och att behaga alla är inte detsamma
som att bevisa sin
kärlek till gemenskapen.
Det är att visa brist på kärlek till sig
själv. Men bara den som älskar och respekterar
sig själv blir älskad och respekterad av andra.

Försök aldrig behaga alla,
då kommer du till slut att förlora allas respekt.
Sök dina vänner och allierade bland människor
som är säkra på vad de gör
och vilka de är.

Jag säger inte: Sök dem som tycker likadant
som du. Jag säger: Sök de som tänker
annorlunda och som aldrig
kommer att låta sig övertygas om att du har rätt.
För vänskapen är ett av kärlekens
många ansikten, och
kärleken låter sig inte påverkas av åsikter.
Den godtar
förbehållslöst sin förtrogne,
och var och en växer och
mognar på sitt sätt.

Vänskap är att tro på en annan människa,
vänskap är inte en
försakelse.
Försök inte att bli älskad till vilket pris
som helst,
för kärleken har inget pris.

Dina vänner är inte de som drar till sig allas blickar,
som vill imponera och som hävdar:
"I Jerusalem finns ingen bättre,
generösare och har fler goda egenskaper som jag".

Dina vänner är tvärtom de som inte väntar
tills något redan har hänt för att
därefter bestämma vilken attityd de ska inta.
De bestämmer sig medans de handlar,
trots att de vet att det
kan vara ytterst riskabelt.
De är människor som känner sig fria
att lägga om kursen
när livet kräver det. De röjer nya vägar,
berättar om sina
äventyr och berikar på så sätt staden och byn.

Om de råkar ta en farlig väg kommer de
aldrig att säga till dig: " Gå inte där."
De säger bara: " Jag tog en farlig och dålig väg."
För de respekterar din frihet,
på samma sätt som du
respekterar dem.

Undvik till varje pris dem som bara
finns vid din sida när du
är ledsen och nedstämd, angelägna
att få säga tröstande  ord.
För till sig själva säger de egentligen:
"Jag är starkare.
Jag är klokare. Så skulle inte jag ha gjort".

Och stanna hos dem som finns
vid din sida när du är glad.
För i dessa själar finns ingen svartsjuka eller avund,
bara glädje över att du se dig lycklig.

Undvik dem som anser sig starkare.
För i själva verket
döljer de sin egen svaghet.
Slå dig ihop med de som inte är rädda
för att verka
sårbara. För de litar på sig själva,
de vet att alla snubblar
ibland och det tolkar de inte som ett tecken
på svaghet, utan på mänsklighet.

Undvik de som pratar mycket
innan de handlar, de som
aldrig har tagit ett steg i någon riktning
utan att vara säkra på
att de skulle bli säkra på att de skulle
bli respekterade för det.

Håll dig till dem som när du har gjort fel
aldrig säger:" Jag skulle ha gjort helt annorlunda".
För det de inte har gjort
kan de inte säga något om.

Undvik de som söker vänner för att hävda
en social ställning eller för att det ska öppna dörrar
som de aldrig har varit i närheten av.

Slå dig ihop med de som bara
har en viktig dörr att öppna:
Hjärtats dörr. Och som aldrig kommer
att tränga in i din själ
utan ditt samtycke
och som aldrig skulle utnyttja denna
öppnade dörr för att avfyra en dödande pil.

Vänskapen har samma egenskaper som en flod: Den går
runt klippor, anpassar sig efter
dalar och berg; ibland
förvandlar sig den till en sjö tills sänkan
är full och den kan
fortsätta sin väg.
För precis som floden inte glömmer att dess mål
är havet
glömmer inte vänskapen att den inte finns
av någon annan
anledning än att visa kärlek till de andra.

Undvik de som säger: " Det är slut,
jag måste stanna här":
För de förstår inte att varken
livet eller döden har ett slut,
det är bara etapper i evigheten.

Slå dig ihop med dem som säger:
"Även om allt är bra så
måste vi går vidare." För de vet
att det alltid är nödvändigt att
gå bortom de kända horisonterna.

Undvik de som samlas för att
allvarligt och anspråksfullt
diskutera vilka beslut
gemenskapen måste fatta.
De förstår
sig på politik, de briljerar inför andra
och försöker visa att
de är kloka. Men de begriper inte
att det är omöjligt att
kontrollera ens ett hårstrås fall.

Disciplin är viktigt, men
disciplinen måste hålla dörrarna och fönstren
öppna för
intuitionen och det oväntade.

Slå dig ihop med dem som sjunger,
berättar historier, njuter
av livet och har glädjen i blicken. För glädjen
smittar och den lyckas alltid
hitta en lösning där logiken bara har funnit
en förklaring till vad som är fel.

Slå dig ihop med dem som låter
kärlekens ljus visa sig,
utan begränsningar, utan klander,
utan belöningar, och utan
att någonsin stoppas av
rädslan att inte bli förstådd.

Stig upp varje morgon, hur du än mår,
och gör dig beredd
att låta ditt ljus skina.
De som inte är blinda kommer
att se hur du strålar och bli
förtjusta.

"Manuskriptet från Accra--Paulo Coelho s111-115



Ensamhet!

Utan ensamhet stannar inte kärleken vid din sida.
För även kärleken behöver vila, så att den kan färdas
genom himlen och uppenbara sig på olika sätt.
 Utan ensamhet överlever inga växter och inga djur,
är ingen jord bördig någon längre tid, kan inget barn
lära sig om livet, klarar ingen konstnär
av att skapa, kan inget arbete
växa och förvandlas.
 En samhet är inte frånvaron av kärlek,
ensamheten kompletterar kärleken.
 Ensamheten är inte frånvaron av sällskap,
utan det ögonblick då själen är fri att samtala
med oss och hjälpa oss att fatta beslut om vårt liv.
 Lyckliga är de som inte fruktar ensamheten.
Som inte blir skrämda av sitt eget sällskap.
Som inte förtvivlat försöker att söka efter
något att sysselsätta sig med, roa sig med
eller något att döma.
 Ty den som aldrig är ensam känner inte längre sig själv.
 Och den som inte längre känner sig själv
börjar frukta tomheten.
 Men tomheten finns inte. En gigantisk värld
döljer sig i vår själ och väntar på att bli upptäckt.
Den väntar med hela sin kraft, men den är så ny
och så mäktig att vi är rädda för att erkänna att den finns.
 För när vi upptäcker vilka vi är
tvingas vi inse att vi kan långt bortom det vi är vana vid.
Och det skrämmer oss. Bäst att inte ta så stora risker,
för vi kan ju alltid säga: " Jag gjorde inte vad jag behövde
för de lät mig inte göra det."
 Det är bekvämast. Det är säkrast.
Men det är samtidigt att avstå från själva livet.
 Stackars dem som föredrar att hela livet
säga: "Jag fick aldrig chansen!"
 Ty, för varje dag som går sjunker de allt djupare ner
i sina egna begränsningars brunn och till slut
kommer de inte längre att ha kraft att ta sig upp
ur den för att på nytt möta det ljus som skiner in
genom öppningen ovanför huvudet på dem.
 Och välsignade är de som säger: "Jag vågar inte."
 För de förstår att det inte är någon annans fel.
Och förr eller senare kommer de att finna tillräcklig tro
för att möta ensamheten och dess mysterier.

 Och för de som inte låter sig skrämmas av den ensamhet
som avslöjar mysterierna kommer allt att få en annorlunda smak.
 I ensamheten kommer de att upptäcka den kärlek
som kan komma obemärkt. I ensamheten kommer de
att förstå och respektera den kärlek som har gett sig av.
 I ensamheten kommer de att kunna avgöra
om det är mödan värt att be den komma tillbaka,
eller om det är bäst att var och en går sin egen väg.
 I ensamheten kommer de att lära sig att ett
"nej" inte alltid är brist på genorositet, och att ett
"ja" inte alltid är en dygd.
 Och all ni som just nu är ensamma,
låt er inte skrämmas av demonen
som säger: "Du kastar bort tiden."
 Eller av de ännu mäktigare orden av
demonernas överhuvud: "Du betyder inget för någon".
 Den gudomliga energin hör oss när vi talar
med andra, men den hör oss också när vi inte
gör något alls, när vi är tysta och tar emot
ensamheten som en välsignelse.
 Och i det ögonblicket så lyser Den gudomliga energins ljus
upp allt omkring oss och får oss att se
hur nödvändiga vi är, hur oerhört betydelsefull
vår närvaro på jorden
är för den Gudomliga energins arbete.
Och när vi uppnår denna harmoni
får vi ta emot mer än vi bett om.

 Och de som känner sig nedtryckta av ensamheten
måste komma ihåg: I det viktigaste ögonblicken
i livet är vi alltid ensamma.
 Som barnet som lämnar kvinnans sköte:
hur många som än står runt omkring
är det ändå alltid barnet som till sist bestämmer
om det ska leva.
 Som konstnären framför sitt verk:
för att arbetet ska bli riktigt bra måste
hon eller han vara tyst och bara lyssna till änglarnas språk.
 Som när vi en dag står inför döden,
Den ovälkomne: även i det viktigaste och mest fruktade
ögonblicket är vi ensamma.
 Om kärleken är det gudomliga ögonblicket
så är ensamheten det mänskliga tillståndet.
Och för dem som förstår livets mirakel
lever dom båda utan konfliker.

Manuskripten från Accra--Paulo Coelho


Förbannad!

 

 

Jag tillät mig själv att svara på ett mobilnummer idag
som jag förstod bara innebar något jobbigt och otrevligt.
Numret har ringt flera ggr/ dag i flera veckor.
Ibland har de sista siffrorna skiftat. Jag blev helt enkelt
för nyfiken.

En djup suck när en ung beskäftig säljarröst
speedad på kokain snackar i en hastighet som är
tänkt att fälla mig till marken. Pratar först om saker som

 är helt ovidkommande för det han egentligen vill.
Tjäna pengar på mig. Han drar upp ett stort personligt
misslyckande som jag gjorde för 3-4 år sedan.
Jag hade lyckats fastna i nån j*vla internet tävling som tog
minst ett halvår att städa upp efter.
Han använder alltså mina egna skamkänslor i striden.
Fegt!!!
Han försöker att lura mig att svara på några frågor
om mitt mobil abonnemang.
Hahaha!
Jag har refill din dumma ____,tänkte jag.
Han surra och surra och gick inte att få stopp på.
Till slut så kvicknar jag till då han säger att
han kommit på mig med att ljuga.
Men alltså nu får det räcka.
Nu får du ge dig! Nej! Nej! Nej!
Klick!
Varför i all världens dar har det landat på mig

 att bli otrevlig, i min egen telefon?
Jag hade ju mycket hellre sagt
-"Ha en fortsatt trevlig dag"

 



Hoppet tillbaka!

Jag vaknar med en iver och en förvirring.
Det har hänt någonting med mig som jag inte riktigt förstår.
Och det både skrämmer och gör mig hoppfull.
Men jag har nog fått både ADD och dyslexi
vilket innebär att det rusar tankar härs och tvärs i huvudet
som i en atomkärna. Jag får input så det bara flimrar.
Jag tappar ord hela tiden. Det är som att det är en annan del
som startat igång efter att ha varit på standby ett antal år.
Jag blir ivrig och glad men samtidigt stressad. Jag har kommit långt
i försöken att styra om min sömnklocka.
Och jag tror att jag inte längre flyr.
Vilket jag gjort med att sova bort större delen av dagen
och vara vaken då de andra sover vilket
alltid känts fridfullt för mig som nattarbetare.
Nu så är jag vaken och tvingas hantera alla ljud och intryck.
Jag har även börjat att ha mobilen påslagen.
Jag har även strävat efter att ta kontakt med andra människor via den.
Det har bjudit in till många fina energier till mig.
Nästa steg är att få till ett rimligt schema
för vad som ska ses som rutiner.
Vilket alltid varit viktigt för mig.
Detta krävs för att jag ska få i mig mat, ta mig ut,
ha ordning runt omkring mig vilket får mig att må bra.
Göra någon liten sak som fyller mig med ren glädje varje dag.
Och naturligtvis stegarbetet. Om ni visste vilken utveckling detta är
och vad den betyder för mig :)
Min HK är med mig och det märks verkligen :)

Ha en bra dag alla fina :)
Gör någonting som är bra för bara dig idag,
för du är den viktigaste personen i ditt liv <3 br="">

Blir tokig!

 

 

 

Detta med internet!!!

 

Det är en utmaning att försöka att hålla reda på konton hit och

konton dit. Hjärnan höll nyss på att brinna ihop totalt.

 

Du ska tänka på hur det hänger ihop mellan olika

olika ställen som kopplats ihop för att göra min eller din

upplevelse bättre.

Pyttsan!

För mig så skapar det bara en total panik över att

jag har tappat greppet.

Har nu intensivt arbetat på min egen upplevelse

av att gå ut på internet.

jag vill själv välja vad jag läser.

Och det jag läser ska ge mig någonting.

Jag skiter faktiskt helt högönskligt i om

andra gillar det jag skriver eller delar.

Den enda anledningen som jag skriver eller delar

är för att jag blir så exalterad om jag fått tag på något

läsvärt eller upplyftande så att jag vill att alla andra också

ska få chansen.

Jag är om jag ska vara ärlig ganska less på

statusuppdateringar som bara handlar om individens brist i det verkliga

livet på att kunna få sina behov tillgodosedda.

Om många skulle lägga all den energin

på sina familjer och levande ting, natur och hobbies

så skulle saker lugna ner sig bra mycket i stressen.

Ringar på vattnet ska inte föraktas.

Nu har nerverna lugnat sig lite

och känslan av att ha besegrat jättarna

känns befriande. Resten av den här dan ska ägnas

åt läkning efter stresspåslaget.

Jag ska bara döda ett konto till

innan jag är riktigt nöjd.
Ha en hel underbar kväll

i det fantastiska vädret!!!

 



Vårsol!

 

Det är en ynnest att vi har fått sol i flera dagar

 

Det behöver vi alla för humöret

och livslusten.

 

Katterna blir knäppa trotts p piller.

 

 

Jag tänker dock inte förivra mig med att putsa fönster.

Det är faktiskt bara mitten på mars än.

 

Jag kryper fram med myrsteg vad det

gäller mitt mående.

Nu har jag tagit ett bestämt beslut

som kommer att hjälpa mig att

bättre kunna hantera min omvärld.

Jag är medberoende vilket

innebär att jag har problem

med att hantera mig själv och andra.

Jag ska nu jobba enl

12 stegs modellen.

Precis som en alkoholist eller en narkoman

så är jag felande i mitt

tänkande och hur jag agerar

och reagerar på de som jag har

omkring mig.

Jag har letat reda på en kvinna

som ska hjälpa och stötta mig i detta.

Jag får uppgifter varje dag som jag ska göra.

Dels för att inse att jag måste fokusera

på det som är bra i mitt liv.

Jag ska lära mig att jag inte måste

ha koll på andra och allra minst mig själv.

Detta att få hjälp av någon

som är erfaren känns verkligen

som en lycka.

Jag är inte längre ensam med

mina tankar och funderingar.

Jag känner ett hopp för första gången

på länge.

Och det vill inte säga lite det.

Att våga prova något nytt

då ingenting annat verkat

fungera.

Jag kan bara säga att alla skulle

må bra av att jobba i 12 steg.

Det är inte bara för de som

missbrukar.

Det är en grundlig genomgång

av allt som hänt i ens liv.

Hur jag har varit en del i alla

skeenden.

Spännande!

 

Ha det så gott ute i solskenet.

Dit har inte jag lyckats ta mig idag.



Sinnesro!

 

Det är fredag, precis som vilken annan dag som helst.

 

Jag är ensam som alla andra dagar.

 

Jag lever ett liv som känns som att det vänt.

 

2 år har jag varit sjuk snart.

 

På papperet.

 

Mycket längre än så i verkligheten.

 

Från början så visste jag bara att allt var fel.

 

Försökte att pussla och dona för att få det rätt.

 

Jag har en förmåga att inte riktigt tro att det är

 

så illa som det egentligen är.

 

Förnekande kallas det. Men om nån håller hoppet uppe?

 

Om nån håller kursen? Om jag gör precis allt det jag kan?

 

Om jag då ger upp. Säger att nu får det räcka.

 

Jag kan inte leva mitt liv på detta sättet.

 

Då blir jag så ledsen, för egentligen så

 

vill jag kunna allt.

 

Jag har kämpat emot att nå ända ner.

 

Jag har simmat på dagen och jag har simmat på natten.

 

Jag vill inte drunkna i känslosvallet.

 

Faktum var att jag hade inget val.

 

Hade jag vetat det tidigare så hade jag gjort samma sak.

 

Jag har nu samlat på mig livets alla råd.

 

Jag har lyssnat uti universum.

 

Jag tror att allt blir bra.

 

Bara jag ger upp och låter allt vara som det är.

 

Jag kan andas. Mina ben är varma. Mitt hjärta

 

känns lugnt och sömnen kommer av sig själv.

 

Jag har släppt på alla krav jag haft på mig själv.

 

Jag vet att det finns en lösning.

 

Men den är bortom min kontroll.

 

Jag ger tiden och livets gång

 

ta över.

 

Jag låter all visdom som vi föds med

 

ta ansvar för hur framtiden

 

ska se ut.

 

Under tiden ska jag vila mig.

 

Jag ska låta vågorna vagga mig till ro.

 

Jag sänder mina kärleks

 

vibrationer genom

 

Dimmor, vind och sus.

 

Jag känner ron i mitt sinne

 

för första gången på länge.

 

Och jag säger Tack!

 

 

 

Länge sedan!

 

 

Det var länge sedan som jag hade

någon lust att skriva här.

 

Jag har haft mycket att skriva om.

Men jag har inte kunnat formulera det.

Det är oftast saker som jag känner att jag

inte kan dela med mig av.

Tråkigt! För den här bloggen var egentligen

till för att fungera som

en ventil för mig själv när livet

fyller på med jobbiga saker.

Men så är det. Det tar aldrig slut

med livets jobbiga prövningar.

Med den upptäckten så har jag

kommit fram till att jag kan bara

fortsätta att leva mitt liv med att acceptera

och inse att jag bara kan styra upp

mig själv.

Ibland så kan ju problemen bli så fasta

och konkreta att jag

måste agera även fast det

inte är jag som orsakar obehaget.

Då känner jag både en frustration

och en maktlöshet.

Men då jag för länge sedan insett

att jag inget mer kan göra för att

lösa någon annans problem.

Hur gärna jag än vill och har försökt.

Det är ensamt och har länge varit en

stor förvirring som snurrat runt runt

i mitt huvud och mitt känsloliv.

Känslor och förstånd går

inte alltid hand i hand.

Numera så är jag inte helt ensam.

Jag får stöd och hjälp.

Jag tar rygg på de som har upplevt

samma saker som jag.

Och för det är jag tacksam!

Jag känner även att det går mer framåt

än bakåt.

Men för att det ska kunna ske

så har jag tystat alla röster.

Jag har dragit mig tillbaka.

Jag lyssnar inte längre

på de som inget förstår.

Jag tycker bara att det är

fruktansvärt tråkigt

att det finns de som fortsätter

att hävda att dom är helt

oskyldiga. Att dom inte har

något ansvar.

Ansvar att förändra sig och

sina sätt att agera.

Jag stannar där.