Sinnesro!

 

Det är fredag, precis som vilken annan dag som helst.

 

Jag är ensam som alla andra dagar.

 

Jag lever ett liv som känns som att det vänt.

 

2 år har jag varit sjuk snart.

 

På papperet.

 

Mycket längre än så i verkligheten.

 

Från början så visste jag bara att allt var fel.

 

Försökte att pussla och dona för att få det rätt.

 

Jag har en förmåga att inte riktigt tro att det är

 

så illa som det egentligen är.

 

Förnekande kallas det. Men om nån håller hoppet uppe?

 

Om nån håller kursen? Om jag gör precis allt det jag kan?

 

Om jag då ger upp. Säger att nu får det räcka.

 

Jag kan inte leva mitt liv på detta sättet.

 

Då blir jag så ledsen, för egentligen så

 

vill jag kunna allt.

 

Jag har kämpat emot att nå ända ner.

 

Jag har simmat på dagen och jag har simmat på natten.

 

Jag vill inte drunkna i känslosvallet.

 

Faktum var att jag hade inget val.

 

Hade jag vetat det tidigare så hade jag gjort samma sak.

 

Jag har nu samlat på mig livets alla råd.

 

Jag har lyssnat uti universum.

 

Jag tror att allt blir bra.

 

Bara jag ger upp och låter allt vara som det är.

 

Jag kan andas. Mina ben är varma. Mitt hjärta

 

känns lugnt och sömnen kommer av sig själv.

 

Jag har släppt på alla krav jag haft på mig själv.

 

Jag vet att det finns en lösning.

 

Men den är bortom min kontroll.

 

Jag ger tiden och livets gång

 

ta över.

 

Jag låter all visdom som vi föds med

 

ta ansvar för hur framtiden

 

ska se ut.

 

Under tiden ska jag vila mig.

 

Jag ska låta vågorna vagga mig till ro.

 

Jag sänder mina kärleks

 

vibrationer genom

 

Dimmor, vind och sus.

 

Jag känner ron i mitt sinne

 

för första gången på länge.

 

Och jag säger Tack!