Virrhöna!

Hon följer i dansen

precis dit han vill?

Ett steg hit,

ett steg dit.

Och ett steg ner i diket.

Ja, det går opp och det går ner,

det går fram och tillbaka.

Ställ dig i hörnet,

i det runda rummet.

Har nu fått lära mig en massa

saker av en hel hög

kloka människor.

Vissa saker tar jag till mig.

Och en del är jag nog inte mogen för.

Men en sak är säker.

Att om man ser tillbaka

i tiden.

med lite självkritiska ögon.

Så inser man att man har varit som 

en flöjel.

När man är ung och formbar så

faller man lätt in i rollen 

av följsam och

nöjd med det man har.

Man har inte vidvinkeln på 

så att säga.

ÅH!

Jag är kär!

Han är bäst! 

På allt!

Jo, tjena :)

Visade sig inte stämma

på många fläckar inte.

Man insåg inte då

det man förstår långt

senare.

Att man borde ha haft

glasögon redan

som ung.

Och då inte med rosa glas.

Utan med ett filter som

filtrerar bort

allehanda störningar

och olater.

Om man finge vända på steken lite.

Att man utvecklade förståndet först.

Och lever lite innan man

bestämmer sig för hur man vill vara.

Hade jag haft den lilla kunskap jag haft

idag, då.

Så hade jag säkert

gjort samma saker

en gång till.

Men med lite mer öppna ögon.

Jag hade valt att inte snöa in

på små detaljer.

Jag hade lyft huvudet

och varit ännu mer

nyfiken.

Framför allt så

hade jag valt att vara 

gladare i varje stund.

Men jag har förhoppningsvis

några år kvar att leva.

Och därför är det bra

att stanna upp

och fundera ut vad man 

vill förbättra med sig själv.

Vilka dumma onödiga

tankar man inte

alls behöver tänka.

Allt kommer att ordna sig till det bästa

utan att jag måste 

slita ut mig totalt.

Jag kan ägna mig

åt att vara nyfiken

och glad i varje 

lite stund.

Och det är som upp 

till mig själv

att ordna dessa stunder.

Och jag är som tur väldigt enkel

i det fallet.

Sådär ja!

Slut virrat hit och dit!

 

Speciell!

Jag läste en artikel 

häromdagen. 

http://www.vi-tidningen.se/2013/10/micke-bortom-myten/

Jag började att se en konsert

med Robbie Williams 

http://www.svtplay.se/video/1686308/robbie-williams-en-kvall-pa-palladium

Och då börjar mina tankar att vandra

i spår som dom många gånger

gått förut.

Jag tänker och sammanfogar

och dessa två herrar

passar in på nåt sätt.

Dom är oerhört

speciella.

Dom mår ofta dåligt

pga att de är så speciella.

Och med speciell så menar jag

att de är väldigt mycket.

Av allting!

Mycket energi, tankar, känslor, attityd, uttryck, blyga(?), osäkra, tuffa,retsamma, smarta OCH konstnärliga.

Och sen så hade jag nog kunnat rabbla

upp 100 saker till

om jag bara hade idas.

Jag har i hela mitt liv

levat med den typen av människor.

De som varit lite för mycket.

Sådana människor

som syns och märks.

Som har energin, karisman.

Som är osäkra, men pratar på ändå.

Som bara ger av sig själv

hela tiden.

Men som så ofta misstolkas.

Som gör att andra

"normala" blir lite

obekväma av att ha uppefter sig.

Men som alla dras till.

Deras leenden är lite större,

deras kroppshållning lite för karsk.

Varför går du så rak i ryggen?

Tror du att du är nånting eller?

Näsan i vädret?

De skapar glädje när de är glad och på

bra humör.

Och de skapar ett moln av obehag

när de inte är på G.

Men dom är bara

lite mer än de 

som är "normala".

Och bara för att en del inte 

kan hantera dessa speciella,

helt underbara

människor så gör dom

allt vad dom kan

för att trycka till dom.

Så att dom passar in i mallen.

Vilken mall?

Vem är det som bestämmer

ramarna för

hur smart och brilijant

en människa får vara?

För skulle dom få vara precis som

dom är så skulle dom

kunna få oss andra att

rycka upp oss lite.

Vi skulle kunna

få lite av deras energi och

livsglöd.

Istället så mår dessa speciella

människor ofta dåligt.

De känner sig missförstådda och blir

osäkra på sig själva.

Vem ger nån rätten att sänka ner

nån annans inneboende

livsglädje?

Men se, en del kravlar sig

kvar trots allt.

Och jag njuter av deras

kapacitet.

Om än att man kan bli lite trött ibland

av att inte orka lika mycket.

Tomheten!

Ibland så kan man bara inte

förklara varför

allt är som det är.

Eller hur jag själv är.

Man har som slut på

förklaringar.

Eller bortförklaringar.

Människor vill veta

det jag själv inte vet.

De vill bidra med sina

förklaringar.

Men, jag upprepar

gång på gång.

Jag vill inte att andra

ska försöka.

Sluta!

Ibland måste man bara

få vara sig själv

precis, exakt

som den man är.

Utan att man behöver

analysera och fundera.

Och i dom lägena när 

jag själv har 

fått nog.

Så drabbas jag

av en ofrivillig

enorm

tomhet.

Huvudet blir som en 

tom boll.

Kroppen är helt

avdomnad.

Kanske att den

har ont någonstans.

Men jag bryr mig inte.

Jag vill bara vara 

helt i fred.

Jag kämpar 

i dessa lägen

med att inte

tappa hoppet

om att gnistan finns

där på lur. 

Och det går inte

att förklara

eller försvara.

Varför ska jag måste

försvara

mig själv

inför andra?

Jag är som jag är

och jag vet att

jag är bra

som jag är!

Måste bara vila

huvudet så att

det kan börja 

tänka bra tankar

igen.

Ny layout!

Jag har tänkt länge att jag

ska byta bort den rosa bakgrunden.

Men det var lättare sagt än gjort det.

Det har gått några timmar av knåpande

innan alla små detaljer blev som jag ville.

Sen så är min blogg inte nått

familjealbum längre.

Vet egentligen inte helt ärligt varför jag har en blogg.

Tanken när jag skapade den var att

jag skulle skriva anonymt.

Och att den skulle hjälpa mig 

att bearbeta det som var 

knöligt just då.

Det är flera år sen det.

Men den läckte ut kan man säga.

Så nu måste jag tänka

till innan jag trycker på 

publicera knappen.

Inget ont med det.

Men det tål att tänkas på.

Vad jag ska rikta in den på.

Ska den få vara som en slaskhink

som får ta mina spontana små

rader.

Ja, jag vet inte!

Jag tycker om att skriva.

Och tänker gör jag ju för mkt.

Och fenomenet med att skriva är

att när man för ner orden i textform.

Så lämnar dom oftast hjärnan.

Och där ska man trots vad en del tror, inte ha för mycket

som snurrar runt.

Men många gånger

så kan jag ju av hänsyn 

till min omgivning inte vräka ur

mig exakt det jag egentligen

har behov av att pysa ut.

Men jag brukar hitta andra former.

Och jag tycker om min lilla blogg.

Hoppas att ni också gör det?

Ha det så gott!

Fundering!

Att kunna byta perspektiv

är en viktig egenskap.

Tycker jag!

Att ha inlevelseförmåga.

Att kunna leva sig in i någon annans känsla.

För att få möjlighet till att

utveckla dessa förmågor

så krävs erfarenhet.

Självupplevda och genom

kontakt med andra människor

som har upplevt livet.

Det som egentligen inte kräver nån som helst

erfarenhet är 

nyfikenheten.

Ödmjukheten!

Intresset.

Det är när man inser att man ingenting vet,

som man kan ta emot från en annan människa.

Man vet nämligen ingenting alls

egentligen.

Man kan tro att man vet!

Man kan vara drypsäker på att man vet.

Men om man förstår hur mekanismen fungerar

så slutar man att tro.

När man ödmjukt öppnar upp

kanalerna i det flöde av ord känslor, gester och minspel

som flödar från en annan människa, så 

kan under ske.

Man kan lyssna och förstå

att det är en unik individ

med unika erfarenheter

och unika upplevelser.

Denna unika människa

har haft unika förutsättningar

att fatta unika beslut.

Som skapat unika

resultat och känslor.

Från varje människa som man får

ynnesten att ta del av deras

berättelse

så får man ett perspektiv att använda

då man ska handskas

med sina egna upplevelser,

av sitt eget liv som ju är unikt.

Och inte ens jag förstår själv

vad jag har upplevt alla gånger.

Jag tror att jag vet.

Jag är övertygad om att jag vet.

Jag är drypsäker på att jag vet!

Men!

Jag vet det jag vet genom att jämföra med

mina erhållna kunskaper, mina erfarenheter, genom vad andra

speglar mig.

Men då man har upplevt allt för många gånger

att det inte stämmer med min inre bild.

Så inser man, att jag vet inte ett skit.

Att sluta att bedöma,

att döma,

bara vara precis

den man är.

Att inte analysera,

inte lyssna på andras

idéer.

Bara vara!!!

Att luta sig tillbaka

från försöken att tro att man vet.

Att försöka att lista ut vad man gjort fel.

Vad man har gjort rätt.

Herregud!

Ingen av oss gör rätt.

Alla gör fel.

Vi är ofullkomliga.

Vi har fel och vi har brister.

Om ni visste hur mycket ångest man slipper

då man inser:" Jag begriper ingenting!"

"Jag måste inte förstå!"

Jag kan sluta lägga energi på det.

"Ta mig som jag är,

eller skit i det!"

Jag vill inte sluta som dom som dör med ett

"Föråt!" på läpparna.

För jag har gjort det som jag har förmått, utifrån dom unika

förutsättningarna som jag har.

Jag kan inte begära mer utav mig själv.

Jag ska inte kräva mer av mig själv.

Jag är nöjd med mig själv.

Jag är stolt över att jag är den jag är!!!

Det här är ett exempel på hur allt egentligen är

på ett helt annat sätt, än som det ser ut att vara.

Det är en bild på någon som trots omständigheter

och enorma påfrestningar

lyckas genomföra det som förväntas.

Men som i en stund av frid och en paus lyckades

finna någonting som gav lite mer kraft.

Men för att kunna ta in den kraften så måste man ge vika

och tömma ut allt som inte är sant. För att ibland är sanningen

inte hanterbar.

Jag vet, men ni vet ingenting!

Det ryms så mycket smärta,

förtvivlan och kraft i den bilden.

Tro aldrig att ni förstår!

För det är obegripligt.

För mig, för dig.

Jag kan bara sätta ett övergripande

odetaljerat ord på det.

Kärlek när den gör ont!

Livets mening!

Varför föds vi?

Vad har vi för funktion?

Finns det en mening

med vår existens?

Vi föds.

Förhoppningsvis så har vi

föräldrar som tar hand om oss.

Vi börjar ett lärande

från det att vi tar vårt första andetag.

Barnet tittar nyfiket runt ikring sig.

Det lilla barnet utvecklas snabbt och

får en grund att stå på.

Sedan så utbildas vi

för att kunna klara av det vuxna livet.

Är det då meningen att vi enbart

ska arbeta, föda en ny generation?

Låta dagarna byta av varandra.

Och hoppas på att sorgerna

och sjukdomarna håller sig på avstånd.

Vi försöker fylla vår tillvaro

med vad vi tror är meningsfull sysselsättning.

Hobbies, tv tittande.

Lite motion, shopping.

Fira födelsedagar.

Hoppas att det går bra för barnen.

Att dom valt rätt utbildning.

Vad bra! 

Vi hade satt undan tillräckligt med pengar

så att dom kan köpa sig en 

sportbil på 18 årsdagen.

Egen bostadsrätt till gymnasie starten.

Kanske vi får uppleva

att våra barn hinner föda fram nästa generation

innan vi dött i sjukdomar orsakade

av vår snabbmat, alldeles för mkt alkohol och för lite motion.

Är barnen lyckliga?

Kanske att jag missat nånting?

Är det säkert att jag curlat nog?

Jomen visst!

Dom har minsann fått uppleva mycket.

Vi har ju rest runt mkt

och fyllt dom med bekräftelse.

Dom har fått allt dom vill ha.

Men det jag undrar över.

Varför finns jag här?

Fanns det en tanke med att just jag skulle

födas till den här världen?

Har jag gjort en aktiv

gärning utanför

min livsuppgift

att föda fram barn?

Tittar jag mig omkring

och njuter av allt som

finns omkring mig?

Kan jag bidra till vår världs 

överlevnad på något sätt?

Vågar jag lyfta blicken

och uppmärksamheten

och se med ett barns nyfikna blick?

Eller kryper jag bara i hop

i min egen vrå och tittar 

på tv eller fb?

Skulle det vara så att

jag faktiskt skulle kunna bidra

med en enkel liten

handling.

Som skulle betyda så mycket

för någon annan.

Min enkla handling är att jag ler varmt

och välkomnande

mot alla!

Att hjälpa någon tillrätta på

mataffären då dom inte hittar.

Att inte ens tänka en enda gång

att det är fel att dom valt att fly

till min stad.

Jag ser dom passera varje dag på sin vandring

och jag ler och njuter

av mångfalden.

Jag ler åt deras glada barn.

Ens syfte måste inte vara 

stort.

Men man känner själv när man

fullgör det.

För det känns gott!

Jag har dessutom

möjlighet att göra gott

både privat och i mitt arbete.

Jag är glad för det!

Hjärnsläpp?

Ibland så önskar

man eller rättare sagt

jag,

att jag hade fötts

med en liten liten

grodhjärna.

Eller en liten liten 

fågel som

är förprogrammerad

att göra vissa saker.

Som inte har något begrepp,

 att OM jag gör ett

fel val så får det

konsekvenser.

Utan att bara ledas av instinkten att följa alla andra grodor

eller fåglar i grupp.

Simma rofyllt runt runt i en liten pöl

tillsammans med andra grodor.

Flyga iväg till sydligare breddgrader

då det mörknar och blir kyligt.

Det skulle kännas bra mycket enklare.

Eller att jag inte hade så mycket förstånd 

om vad jag har för valmöjligheter och att mina
handlingar och beslut

kanske avgöra mitt eget livsöde.

För oavsett om jag nu är född med en större

hjärna med mer tillgång

till kunskap och erfarenheter så är man nog rätt lik 

en groda eller en fågel.

Man fladdrar runt och simmar

på i sin egen lilla vattenpöl.

Medan osäkerhet och tankar

har så mycket större plats i skallen att snurra runt!

Inte undra på att man är yr och snurrig.

Och att det susar ut genom öronen.

Är jag glad?

Eller är jag 

förtvivlat ledsen?

Kan en tanke

vara rätt eller fel?

Det beror på

vem man frågar.

September – Vem ska jag tro på

Och då har jag inte ens

börjat analysera

vad som är hjärna, hjärta

och vad som är själ.

Kan en känsla bottna

i något annat än förstånd

och klokhet?

Kan den finnas instinkter som

driver oss bortom

förnuft?

Kan det vara så att jag är lika enkel

i konstruktionen

som en fågel som har

som uppgift att skapa

nya små fåglar.

Eller grodan som söker sig en annan groda för att föröka sig.

Det är inte konstigt att man ibland

önskar att man ingenting

förstår!

Och bara var nöjd!

Ljuset!

Jag måste säga

att det är enormt mkt

jobb att ta hand om sig själv.

För det är det som står

på ordinationen.

Att göra bra saker för att

må bättre.

Att vara egoistisk

och fylla sin tillvaro

med positiva saker.

Det sker inte så lätt som man kan tro.

Bara att plocka bort det

som är nedbrytande

kräver ett visst

mått av klarhet och inre trygghet.

Att förhålla sig till andra

ska väl ske av sig själv?

Inte!

Alla förvirrade, självkritiska,

malande, självuppoffrande 

tankar har fått ge vika.

Istället så byter man ut dom mot: "Jag kan, jag är bra på, 

jag vill, jag ska, jag är värd, jag duger bra som jag är"!

I stället för imorgon, sen, när

jag har tid så byter man ut till:"

Idag, nu, direkt"!

Jag måste, jag borde, jag kanske?

Klart jag ska!!!

Ingen som försöker

plocka ner dina drömmar, dina mål,

dina visioner, dina erfarenheter eller 

din vishet.

Numer så kan tankarna flöda

fritt utan att stöta på hinder.

Vissa självdör och vissa är

realistiska och var precis

den idèn

som gav dagen och tillvaron

innehåll.

Att vara värdefull i sina egna ögon

fyller själen med 

belåtenhet.

Att förnöjsamt

kunna slappna av efter det att 

man nått sina egna uppsatta mål

skänker en inre frid som 

är lön nog för mödan.

Därifrån har man sedan

kraft och stabilitet

att kunna möta 

omvärlden.

Att till och med

kunna göra det

med glädje

och nyfikenhet.

Att få känna så

efter så lång tid är 

förunderligt, hisnande 

och alldeles helt

underbart!!!

 

Solsken!

Det har snurrat

en helt underbar

och sann historia

i mitt huvud

i flera dagar!

Jag och mina söner

var tillsammans

med några andra

på besök på en kinesisk

restaurang.

Min yngsta son

5 år

som alltid

var uppmärksam

och full av glädje

började skratta

helt hejdlöst.

Han formligen vred sig av skratt

så fort att killen som

serverade kom fram till

vårt bord.

Skrattet vars så smittsamt

så att till slut

så skrattade vi allihop så att tårarna

rann.

Utan att vi egentligen visste varför.

Även servitören

skrattade.

Vad skulle han annars göra?

Jag lyckades till slut

få upp min son från golvet där 

han låg helt slut av allt skratt.

Och vi fick till slut svar på varför vi haft så roligt!

"Meeeen, han har ju kollidomer på sig!!!!"

Killen hade en slips på sig som var

full av färgglada kondomer!

Och min son som nästan

dagligen umgicks med

människor som hade svårt att uttala R. Han hade lagt

ihop det här att servitören var från Kina

och att kondomer talar man

inte högt om och blev

så fnissig som små barn

kan bli.

För normalt sett så hade han inte svårt att säga R.

Jag blev tvungen

att förklara för servitören

att." Om man går runt

med en kondomslips så får man ta att folk skratta ut en"

Som tur så hade även han humor!

Jag skrattar alltid när detta

minne kommer upp!

Klarhet!

Rätt som det är

så träffar man 

på en vetskap i sitt

inre.

Något som hela tiden

funnits där!

Men som inte fått rymmas

i ens medvetenhet.

Tåtarna möter

varandra.

När kaos och panik råder

så strömmar alla tankar

och känslor

i ett förvirrat

ostoppbart flöde.

Om då inte rädslan

ges chans att ta 

över,

utom i små portioner i trygg förvissning

om att den kommer att

gå över.

Och om man sätter sig ner

och förlitar sig på sin

egen inneboende

vishet.

Då kan man tack vare

gamla erfarenheter

vara säker på att allt

vänder.

Inte för att logik

råder.

Utan för att

man varit

med om

liknande

känslor tidigare i sitt liv.

Sorg och smärta

liksom kärlek

och glädje

kan vi vara säkra

på, kommer åter

och åter.

Vissa delar ett fåtal gånger.

Och andra desto oftare.

Vi har det inbyggt i oss och kan förlita 

oss på att

det löser sig.

Vetskapen och

tacksamheten

gör att

det känns

lättare att vakna

och ta emot 

ännu en dag

av nya

upplevelser.

Och lärdomar!

 

Småsurr!

Jag har så mkt

i huvudet så det ramlar

ut ur munnen.

Som tur är så älskar

katterna mitt surr.

Och den ena pratar med.

 Brukar kolla upp ibland vart man läser 

min blogg.

I USA läser man

den mer än i Sverige.

Sen dyker Indonesien 

in och kollar.

Men det som är mest intressant.

Är att det läses mkt

på nätterna!

Lugn och fin!

Jag ser inte vilka 

individer det är.

För ni är värdelösa

på att kommentera.

Haha!

I dag så har jag

pladdrat på FB.

Om mat.

Bara det.

Värdelöst, tomt pladder.

Nu ska jag äta den

supergoda maten

i alla fall!

Olivia 2 år!

Olivia 2 år!

Vilken tjej!

Hon fyller mig med sån kärlek

denna lilla unge.

Hon skötte sitt firande

med briljans.

Torkade svetten ur pannan

för det var fruktansvärt varmt.

Trots att hon var så trött att

hon borde säcka ihop så sätter hon sig fokuserat

och lägger ett pussel med sån precision

så att vi häpnar.

Hon öppnar målmedvetet paket efter paket.

Och dom var många!

Samtidigt som hon tröstar den gråtande dockan.

Ivrig att börja leka med alla fina

saker.

Härligt att se!

Hon tog emot gästerna med glädje

och tackade av dom lika glatt.

Till och med hjälpte till så att dom hittade 

                                           sina skor på vägen ut.

 

Tack Olivia för den 

kraft som du helt omedvetet

sprider!

Sjukan!

Denna veckan

ska tydligen

ägnas åt att

sitta i väntrum.

Och sedan

så ska ens

innersta vrängas ut och in.

Främmande människor

ska lyssna

intresserat och

sedan

avgöra

om man är sjuk eller 

inte.

Jag har lämnat ifrån

mig

kroppsvätskor

för analys.

Radat upp

symtomen.

Som tur är

så finns det 

ännu dom som har 

orken

och engagemanget 

att lyssna

aktivt.

Det känns väldigt

skönt!

När man själv känt att

kroppen inte

fungerar som den ska

så kan det vara guld värt

att få veta vad som egentligen är fel.

Att det kan finnas en

lösning som gör att

det går att bota 

eller lindra.

Det är en stor källa till oro

och nu känns det som att

någon förstår.

Jag har t ex fått medicin som

gör att jag kan andas igen.

Och jag har minskat 2 kg på 24 timmar.

Inte undra på att 

jag inte pallade

med sommarvärmen.

Stressen har orsakat

stor skada.

Och kanske att jag

slipper må så illa

i fortsättningen.

För det är inte lätt

att äta då pumpen skenar.

Nu kan det bara bli bättre

får jag hoppas!

Tack snälla doktorn! 

Och sen måste jag bara

visa mina marodörer som håller

mig igång!

Det är omöjligt att knäppa

bra kort på svarta katter.

Dom blundar automatiskt om man har

blixt. Eller så ser dom flummiga ut! Försöker man att fånga dom i lek så blir det bara svarta streck på bilden. Och skärpan söker sig till allt runt omkring

i bilden. Och skulle dom mot förmodan ha ögonen öppna så

tittar dom oftast åt varsitt håll.

Ha det gott

alla jag tycker om!