Tomheten!

Ibland så kan man bara inte

förklara varför

allt är som det är.

Eller hur jag själv är.

Man har som slut på

förklaringar.

Eller bortförklaringar.

Människor vill veta

det jag själv inte vet.

De vill bidra med sina

förklaringar.

Men, jag upprepar

gång på gång.

Jag vill inte att andra

ska försöka.

Sluta!

Ibland måste man bara

få vara sig själv

precis, exakt

som den man är.

Utan att man behöver

analysera och fundera.

Och i dom lägena när 

jag själv har 

fått nog.

Så drabbas jag

av en ofrivillig

enorm

tomhet.

Huvudet blir som en 

tom boll.

Kroppen är helt

avdomnad.

Kanske att den

har ont någonstans.

Men jag bryr mig inte.

Jag vill bara vara 

helt i fred.

Jag kämpar 

i dessa lägen

med att inte

tappa hoppet

om att gnistan finns

där på lur. 

Och det går inte

att förklara

eller försvara.

Varför ska jag måste

försvara

mig själv

inför andra?

Jag är som jag är

och jag vet att

jag är bra

som jag är!

Måste bara vila

huvudet så att

det kan börja 

tänka bra tankar

igen.