Tårar

Äntligen känns det som.

När det finns tårar och känslor 

som behöver får komma ut

 så mår man så dåligt inte bara i huvudet, 

utan man blir sjuk i hela kroppen.

All smärta och sorg man känner 

stannar inne i kroppen.

Den sätter sig i mitt fall

på något ställe, t ex igår 

så hade jag så ont i höften att jag knappt kunde gå.

Man sväller som upp som en ballong.

På allvar.

Man kan inte andas 

normalt.

Man kommer på sig då man 

råkar ta ett djup andetag.

Man vågar inte närma sig

ämnen som berör en när man hamnar

 i samtal med andra.

Tankarna snurrar runt, runt i huvudet till ingen nytta.

Man har helt enkelt

inte ord för det man känner.

Ibland så vet man inte 

egentligen,

egentligen inte vad det

är man känner.

Man kan vara arg, frustrerad, 

sorgsen, ensam, belägrad

tom, och oändligt ledsen.

Men man vet inte riktigt 

vad man är just här och nu. 

Man letar en massa förklaringar

och rycker det som är mest aktuellt

för dagen.

Och då blir man i mitt fall riktigt förvirrad!

Då kan man bli både vansinnig, 

helt förstörd, fokuserad, och totalt förvirrad.

 

Något som jag stör mig på när situationen

är kaotisk.

Det är att jag har en otrolig förmåga

att stänga av totalt.

Det är ett skydd och en omedveten förhalningsmetod.

Men min omvärld

respekterar inte sådana

metoder.

Den liksom gör gemensam sak

och bombarderar mig

med saker som pockar på

min skyddsmur.

Ju mer jag kniper ihop desto snabbare

frekvens på attackerna.

Var och en i sig skulle fälla vilken

normal psykiskt stabil person.

Tänk då att det smattrar.

Jag har nu fått insikter på livets väg som gör

att jag kanske inte faller ihop och behöver luktsalt

i första taget.

Men det är egentligen ett handikapp.

För skulle man drösa ihop och bli totalt hjälplös

så skulle det kanske väckas en liten känsla 

av empati och eftertanke hos min omgivning.

Och det vore på sitt sätt mer ärligt att

visa ut alla känslor man känner

egentligen.

Men det är inte så lätt

då vi människor inte alltid 

har riktig koll på

vad vi egentligen känner.

Ilska kan lika gärna var sorg och ledsenhet.

Skratt kan lika gärna vara skam eller osäkerhet.

Tystnad kan vara snaran som

stryper de ord som inte vill bli sagda.

 

Ikväll har jag då sett en film som släppte på

alla fördämningar.

Mr Morgans sista kärlek.

En film där man talar i normal

samtalstakt och ton.

Där man sakta kommer till klarhet i

att det är sorgligt att

människor levt i ett helt liv

och inte förstått varandra.

Att inte tala med varandra 

och ärligt säga det man nu tror

att man känner och vill är

ett så stort misstag.

För när man väljer att vara öppen och ärlig 

och förväntar sig det av de vi har i våra

liv så öppnas det nya portar

och dimensioner.

Och att man slipper

gissa och spekulera en massa

gör att man får ork till

så mycket annat. 

Den filmen hjälpte då mig att 

lätta på trycket!