Jobbigt!

Det går upp och det går ner.

Just nu så är det en downsvacka.

Jag har nästan blivit van vid det så

jag tar det lugnt och gillar läget.

När jag hamnar där så får jag extra svårt att sova.

Kroppen skriker av smärta.

Det är som om allt ont sätter sig i kroppen.

Spänningar som lätt leder till inflammationer.

Och när man är så spänd och det finns ställen

i kroppen som i princip krampar

så är det svårt att få nån ro att somna.

Tankarna som snurrar kan bara dövas av att 

jag ser på nån bra serie eller film.

Har länge haft svårt för att kunna

fokusera på att läsa någon bra bok.

Om det är att texten flyter ihop.

Eller så är det bara svårt att följa raderna med blicken.

Det enda jag kan göra är att vänta ut det värsta.

Men att hamna i detta tillstånd 

är extremt frustrerande.

För oftast har det varit en ytterst kort tid av

aktivitet av något slag som har

blivit för mycket.

För det är ju så att jag vill

en massa.

Jag har en massa idéer och

lust att göra och

tillverka saker.

Jag har dock varit väldigt tjurig med att

jag ska sticka en stund varje dag.

Och jag lovar att det gör ont varenda minut.

Och resten av dagen.

Men till slut så måste ju kroppen vänja sig

vid att jag använder mina armar?

Jag vet vad ni tänker nu.

För det är samma sak som jag själv tänker.

Börja träna, motionera och aktivera dig.

Så kommer du att må mycket bättre.

Jo, det är ganska naturligt att tänka så.

Och jag vill det själv.

Men när man är i ett läge då

vad man vill inte spelar någon roll.

Då kroppen sätter stopp för dig.

Som tur är så kommer det att vända igen.

Och jag får tillbaka orken.

Och glädjen.

Men det drar ut på tiden.

Och då blir man deppad för det.

Och sen allt annat som påverkar.

Man kan inte stänga ute allting.

Det finns där och det gör att man inte kan låta glädje

och sorgfrihet bära en framåt.

Jag ser det som att jag får vara glad för dom dagar

och dom stunder då

jag kan känna mig lite bättre.

Och att jag kan se något värde med mitt liv.

Och en sån dag var i förrgår!

Även fast att jag var helt slut.

Så slut som man känner sig efter

hårt träningspass utan näring

till kroppen.

Så kunde jag skratta och umgås med

mitt fina barnbarn och hennes fina mamma.

Det lyfter en verkligen.

Och man bara ler invärtes.

Men nu är våren snart här.

Och jag ser verkligen fram emot den.

För det är då det vänder känns det som.

Ha det gott!

Och vila när ni behöver det.