Har som oftast mycket tankar i huvudet.
Går igenom en tuffare period igen
och då ramlar det runt i en
fart som jag inte gillar.
Har precis slagit igång programmet
med Jill och Kristian Gidlund.
Och då vill det komma ur mig,
att jag är fundersam på
vad det är som lockar människor?
Vad är det som gör att någon som vet att
han ska dö i en väldigt jobbig
sjukdom kan få så mycket sympatier?
Jag har inte sett hela programmet.
Men jag vet ändå svaret.
Det finns ingen som är så naken och öppen
som den som vet att det är bara en begränsad tid kvar av livet.
Den som lever med smärtor och plågor
som gör att varje dag känns som ett helt berg.
De som varit nära döden
eller lever med döden i sitt sinne,
vet att ta vara på varje litet ögonblick.
Döden är inte alltid bara en sorg eller rädsla.
Den kan vara en befriare och en lättnad.
Jag har varit med vid så många dödsögonblick
att den ibland bara är ett andetag bort.
Jag tror att de som ser livet som en gåva att förvalta.
Att de har en mening med sitt liv.
Att de har något att ge av sig själva.
De kommer att acceptera det liv som de har fått.
Dom tar vara på ögonblicken och mötena
med sina medmänniskor.
Och det är de som vet att de snart ska lämna livet
som vet att förvalta tiden.
Har man någon gång varit nära att förlora livet
så vet man hur skört det är.
Då slarvar man inte bort den nya chansen
ta vara på det som är viktigt.
Jag blir därför extra sorgsen
då jag märker att det är just det
väldigt många gör.
De är inte tacksamma för den chans dom har.
Livet ska innehålla mening och ett mål.
Vart och ett för var och en.
Och de som bara snurrar runt och inte vet
vad de vill.
Dom kommer att förr eller senare inse
att det är det allt handlar om.
Om så bara för ett ögonblick eller andetag.
Så har livet fått en mening.
Och då spelar det ingen roll hur länge det varar.
