Virrhöna!

Hon följer i dansen

precis dit han vill?

Ett steg hit,

ett steg dit.

Och ett steg ner i diket.

Ja, det går opp och det går ner,

det går fram och tillbaka.

Ställ dig i hörnet,

i det runda rummet.

Har nu fått lära mig en massa

saker av en hel hög

kloka människor.

Vissa saker tar jag till mig.

Och en del är jag nog inte mogen för.

Men en sak är säker.

Att om man ser tillbaka

i tiden.

med lite självkritiska ögon.

Så inser man att man har varit som 

en flöjel.

När man är ung och formbar så

faller man lätt in i rollen 

av följsam och

nöjd med det man har.

Man har inte vidvinkeln på 

så att säga.

ÅH!

Jag är kär!

Han är bäst! 

På allt!

Jo, tjena :)

Visade sig inte stämma

på många fläckar inte.

Man insåg inte då

det man förstår långt

senare.

Att man borde ha haft

glasögon redan

som ung.

Och då inte med rosa glas.

Utan med ett filter som

filtrerar bort

allehanda störningar

och olater.

Om man finge vända på steken lite.

Att man utvecklade förståndet först.

Och lever lite innan man

bestämmer sig för hur man vill vara.

Hade jag haft den lilla kunskap jag haft

idag, då.

Så hade jag säkert

gjort samma saker

en gång till.

Men med lite mer öppna ögon.

Jag hade valt att inte snöa in

på små detaljer.

Jag hade lyft huvudet

och varit ännu mer

nyfiken.

Framför allt så

hade jag valt att vara 

gladare i varje stund.

Men jag har förhoppningsvis

några år kvar att leva.

Och därför är det bra

att stanna upp

och fundera ut vad man 

vill förbättra med sig själv.

Vilka dumma onödiga

tankar man inte

alls behöver tänka.

Allt kommer att ordna sig till det bästa

utan att jag måste 

slita ut mig totalt.

Jag kan ägna mig

åt att vara nyfiken

och glad i varje 

lite stund.

Och det är som upp 

till mig själv

att ordna dessa stunder.

Och jag är som tur väldigt enkel

i det fallet.

Sådär ja!

Slut virrat hit och dit!

 

Speciell!

Jag läste en artikel 

häromdagen. 

http://www.vi-tidningen.se/2013/10/micke-bortom-myten/

Jag började att se en konsert

med Robbie Williams 

http://www.svtplay.se/video/1686308/robbie-williams-en-kvall-pa-palladium

Och då börjar mina tankar att vandra

i spår som dom många gånger

gått förut.

Jag tänker och sammanfogar

och dessa två herrar

passar in på nåt sätt.

Dom är oerhört

speciella.

Dom mår ofta dåligt

pga att de är så speciella.

Och med speciell så menar jag

att de är väldigt mycket.

Av allting!

Mycket energi, tankar, känslor, attityd, uttryck, blyga(?), osäkra, tuffa,retsamma, smarta OCH konstnärliga.

Och sen så hade jag nog kunnat rabbla

upp 100 saker till

om jag bara hade idas.

Jag har i hela mitt liv

levat med den typen av människor.

De som varit lite för mycket.

Sådana människor

som syns och märks.

Som har energin, karisman.

Som är osäkra, men pratar på ändå.

Som bara ger av sig själv

hela tiden.

Men som så ofta misstolkas.

Som gör att andra

"normala" blir lite

obekväma av att ha uppefter sig.

Men som alla dras till.

Deras leenden är lite större,

deras kroppshållning lite för karsk.

Varför går du så rak i ryggen?

Tror du att du är nånting eller?

Näsan i vädret?

De skapar glädje när de är glad och på

bra humör.

Och de skapar ett moln av obehag

när de inte är på G.

Men dom är bara

lite mer än de 

som är "normala".

Och bara för att en del inte 

kan hantera dessa speciella,

helt underbara

människor så gör dom

allt vad dom kan

för att trycka till dom.

Så att dom passar in i mallen.

Vilken mall?

Vem är det som bestämmer

ramarna för

hur smart och brilijant

en människa får vara?

För skulle dom få vara precis som

dom är så skulle dom

kunna få oss andra att

rycka upp oss lite.

Vi skulle kunna

få lite av deras energi och

livsglöd.

Istället så mår dessa speciella

människor ofta dåligt.

De känner sig missförstådda och blir

osäkra på sig själva.

Vem ger nån rätten att sänka ner

nån annans inneboende

livsglädje?

Men se, en del kravlar sig

kvar trots allt.

Och jag njuter av deras

kapacitet.

Om än att man kan bli lite trött ibland

av att inte orka lika mycket.

Tomheten!

Ibland så kan man bara inte

förklara varför

allt är som det är.

Eller hur jag själv är.

Man har som slut på

förklaringar.

Eller bortförklaringar.

Människor vill veta

det jag själv inte vet.

De vill bidra med sina

förklaringar.

Men, jag upprepar

gång på gång.

Jag vill inte att andra

ska försöka.

Sluta!

Ibland måste man bara

få vara sig själv

precis, exakt

som den man är.

Utan att man behöver

analysera och fundera.

Och i dom lägena när 

jag själv har 

fått nog.

Så drabbas jag

av en ofrivillig

enorm

tomhet.

Huvudet blir som en 

tom boll.

Kroppen är helt

avdomnad.

Kanske att den

har ont någonstans.

Men jag bryr mig inte.

Jag vill bara vara 

helt i fred.

Jag kämpar 

i dessa lägen

med att inte

tappa hoppet

om att gnistan finns

där på lur. 

Och det går inte

att förklara

eller försvara.

Varför ska jag måste

försvara

mig själv

inför andra?

Jag är som jag är

och jag vet att

jag är bra

som jag är!

Måste bara vila

huvudet så att

det kan börja 

tänka bra tankar

igen.

Ny layout!

Jag har tänkt länge att jag

ska byta bort den rosa bakgrunden.

Men det var lättare sagt än gjort det.

Det har gått några timmar av knåpande

innan alla små detaljer blev som jag ville.

Sen så är min blogg inte nått

familjealbum längre.

Vet egentligen inte helt ärligt varför jag har en blogg.

Tanken när jag skapade den var att

jag skulle skriva anonymt.

Och att den skulle hjälpa mig 

att bearbeta det som var 

knöligt just då.

Det är flera år sen det.

Men den läckte ut kan man säga.

Så nu måste jag tänka

till innan jag trycker på 

publicera knappen.

Inget ont med det.

Men det tål att tänkas på.

Vad jag ska rikta in den på.

Ska den få vara som en slaskhink

som får ta mina spontana små

rader.

Ja, jag vet inte!

Jag tycker om att skriva.

Och tänker gör jag ju för mkt.

Och fenomenet med att skriva är

att när man för ner orden i textform.

Så lämnar dom oftast hjärnan.

Och där ska man trots vad en del tror, inte ha för mycket

som snurrar runt.

Men många gånger

så kan jag ju av hänsyn 

till min omgivning inte vräka ur

mig exakt det jag egentligen

har behov av att pysa ut.

Men jag brukar hitta andra former.

Och jag tycker om min lilla blogg.

Hoppas att ni också gör det?

Ha det så gott!

Fundering!

Att kunna byta perspektiv

är en viktig egenskap.

Tycker jag!

Att ha inlevelseförmåga.

Att kunna leva sig in i någon annans känsla.

För att få möjlighet till att

utveckla dessa förmågor

så krävs erfarenhet.

Självupplevda och genom

kontakt med andra människor

som har upplevt livet.

Det som egentligen inte kräver nån som helst

erfarenhet är 

nyfikenheten.

Ödmjukheten!

Intresset.

Det är när man inser att man ingenting vet,

som man kan ta emot från en annan människa.

Man vet nämligen ingenting alls

egentligen.

Man kan tro att man vet!

Man kan vara drypsäker på att man vet.

Men om man förstår hur mekanismen fungerar

så slutar man att tro.

När man ödmjukt öppnar upp

kanalerna i det flöde av ord känslor, gester och minspel

som flödar från en annan människa, så 

kan under ske.

Man kan lyssna och förstå

att det är en unik individ

med unika erfarenheter

och unika upplevelser.

Denna unika människa

har haft unika förutsättningar

att fatta unika beslut.

Som skapat unika

resultat och känslor.

Från varje människa som man får

ynnesten att ta del av deras

berättelse

så får man ett perspektiv att använda

då man ska handskas

med sina egna upplevelser,

av sitt eget liv som ju är unikt.

Och inte ens jag förstår själv

vad jag har upplevt alla gånger.

Jag tror att jag vet.

Jag är övertygad om att jag vet.

Jag är drypsäker på att jag vet!

Men!

Jag vet det jag vet genom att jämföra med

mina erhållna kunskaper, mina erfarenheter, genom vad andra

speglar mig.

Men då man har upplevt allt för många gånger

att det inte stämmer med min inre bild.

Så inser man, att jag vet inte ett skit.

Att sluta att bedöma,

att döma,

bara vara precis

den man är.

Att inte analysera,

inte lyssna på andras

idéer.

Bara vara!!!

Att luta sig tillbaka

från försöken att tro att man vet.

Att försöka att lista ut vad man gjort fel.

Vad man har gjort rätt.

Herregud!

Ingen av oss gör rätt.

Alla gör fel.

Vi är ofullkomliga.

Vi har fel och vi har brister.

Om ni visste hur mycket ångest man slipper

då man inser:" Jag begriper ingenting!"

"Jag måste inte förstå!"

Jag kan sluta lägga energi på det.

"Ta mig som jag är,

eller skit i det!"

Jag vill inte sluta som dom som dör med ett

"Föråt!" på läpparna.

För jag har gjort det som jag har förmått, utifrån dom unika

förutsättningarna som jag har.

Jag kan inte begära mer utav mig själv.

Jag ska inte kräva mer av mig själv.

Jag är nöjd med mig själv.

Jag är stolt över att jag är den jag är!!!

Det här är ett exempel på hur allt egentligen är

på ett helt annat sätt, än som det ser ut att vara.

Det är en bild på någon som trots omständigheter

och enorma påfrestningar

lyckas genomföra det som förväntas.

Men som i en stund av frid och en paus lyckades

finna någonting som gav lite mer kraft.

Men för att kunna ta in den kraften så måste man ge vika

och tömma ut allt som inte är sant. För att ibland är sanningen

inte hanterbar.

Jag vet, men ni vet ingenting!

Det ryms så mycket smärta,

förtvivlan och kraft i den bilden.

Tro aldrig att ni förstår!

För det är obegripligt.

För mig, för dig.

Jag kan bara sätta ett övergripande

odetaljerat ord på det.

Kärlek när den gör ont!