Värsta dagen!

 Värsta dagen 
på länge.
på många år skulle jag vilja påstå.

Jag är ingen älskare av hett sommarväder
för att jag blir så påverkad
att mitt hjärta säger ifrån.
Jag hade lagt märke till att 
jag behövde ta en vätskedrivande medicin
då min kropp fokuserar 
på att typ överleva.
Och jag kände mig tungandad och
som lite ångest som man ju får när 
man inte kan andas ordentligt.
Jag behövde nåt salt oxå så
jag gav mig av i sakta mak 
till kvartersbutiken.
Efter halva vägen dit så får jag kärlkramp.
Men eftersom jag vet att jag behövde verkligen ha det
som fanns i den butiken så gick sakta steg för steg dit.
Där stöter jag ihop med en gammal arbetskollega
som jag vet kan rädda mig
om jag får en infarkt. Typ!
På vägen hem så har jag typ långa grillspett som körde 
in mitt i bröstet och ut kom dom som tunga 
bowlingklot.
Jag fick stå och vila flera ggr.
Jag försökte att ringa till nån
så att jag inte skulle vara ensam.
Planen var att sätta mig ner om det blev värre.
Men jag tar mig hem och ringer
1177 då det var väldigt länge sedan jag 
blev så pass påverkad.
Jag hade tagit nitropuffar.
Och den kvinnan pratade med mig i
10 minuter ungefär.
Och hon säger att kommer smärtan
tillbaka så måste jag ringa 112.
Jag lägger fram saker jag behöver 
om jag måste in akut.
Jag låser även upp min ytterdörr.
Sen ringer jag någon så jag har
nån med mig li luren.
Smärtan klingar av när jag sitter
upprätt i soffan.
Jag sitter på en plats jag aldrig brukar sitta på.

Och så börjar jag att höra ett larmljud.
Reagerar inte först då det ofta är
bilar som tjuter larm på.
Men så kommer det en rökpuff!!!!

Och jag kommer på fötter snabbt. 
Kollar mitt sovrum först att det inte är min
golfläkt som börjat brinna.
Sen är jag ute i trapphuset på 1 röd sekund.
identifierar snabbt att det
är inne hos min storrökande granne det tjuter.
Jag skriker att jag måste larma 112.
Får dom i luren lika snabbt.
Jag knackar och bankar
så hårt det går!!!
Och jag hör någon innanför dörren.
Så via brevinkastet försökte
jag att instruera personen om
att låsa upp dörren.
Men det sitter små kåpor
över vreden. Eller så var personen
så handikappad/ skadad att den inte lyckades.
Jag ser genom brevinkastet att
det är mycket allvarligt.
Jag får ORDER av 
112 (Jag är inte så lätt att ge order)
att stänga dörren in till min lägenhet
vilket jag gör utan skor
och nycklar.
Jag tar trapporna som
man fått lära sig. 
Allt detta efter att jag ropat in till
personen att hjälpen är snart
är där. Jag hoppas ju
att det ska finnas snickare som
jobbar i en av lägenheterna men kl var
16.15 så dom hade hunnit lämna.
Nu har jag verkligen panik!!!
För jag hör inte en enda siren!
Jag hoppar upp & ner och alla
mina tankar är på den
som lider.
Samtidigt så säger
jag att jag vill inte uppleva
detta en gång till i mitt liv.

Då min son dog i en brand och
jag oxå höll på att stryka med.
Jag vill bara fly bort!
Men 112 ber mig att stanna och vinka in 
räddningspersonalen.
Och när dom kommer
så kliver jag in i vanliga arbetsroll.
Jag lämnar rapport och anvisar dom vart dom ska.
Och jag var kvar tills dom hade hittat rätt 
lägenhet.
Sen lämnade jag platsen.

Fruktansvärt!!!
Fruktansvärt är bara förnamnet.
För när jag får en fysisk distans
så inser jag att jag är utan hem igen.
Men ringer nåt journummer till fastighetsägaren att
lämna rapport till mig inom 1 timme.

Jag ringer upp någon som
kan hålla mig på jorden.
Och när jag får veta att det har lugnat ner sig
då kan jag börja andas igen.

När jag kommer tillbaka så tar nästa fas in.
Det finns personal från försäkringsbolag,
kris, och saneringsbolag på plats och kliver in hos mig
direkt.
Och det första dom kollade var
så att min lägenhet inte var
sot-skadad.
Vilken den SOM TUR inte verkade
vara.
Men den var rökskadad.

Och jag får prata med den här mannen 
om mitt tidigare trauma plus det här
som hänt.
Och jag bestämde mig för att
jag ska använda dom verktyg jag har från mitt
arbete men även 
landa i att jag
verkligen inte kunde rädda den här personen.

Hen dog på sjukhus
förmodligen nedsövd.
Och jag beklagar det som
hen måste ha behövt uppleva i 
sina sista minutrar av livet.
Och att anhöriga nu inte har hen kvar i livet.

Jag har även i efterhand tänkt hur
jag egentligen skulle ha kunna göra?

Om jag fått ut den här personen.
Då måste jag ha gjort det
på ett sånt vis
att jag själv hade kunnat
bli allvarligt brännskadad
&
rökskadad.
Jag hade måste ha använt mig av 
mitt hem för att 
kväva elden
och handskas
med en tung kropp.

Jag har landat!!!
Och jag fick en ozon apparat snabbt.
Och den hjälper.
Och jag har gjort
allting rätt
för en gångs skull.

Far i frid du vackra ängel 💓