Näsåker!

För andra gången inom en veckas tid så
hamnade jag i Näsåker igen.
Nämligen mitt i älvfåran.
Den här bilden är tagen vid ett
annat tillfälle när dammluckorna
var öppna.
I går kväll så var det väldigt lite
vatten i fåran som ligger bortanför
det här vita bruset.
Det var spännande och otroligt
vackert att få gå på stenarnasom var mer som lava stenar.
Dom var formade efter vågornas
och virvlarnas framfart.
Och det växte vacker lav på dom.

Att få besöka denna plats
tillsammans med en vän
som hjälper till med att
rensa och tillföra ny energi
är mäktigt.
Och det är en ny upplevelse
för mig!

Jag hade inte tid att ta några
nya bilder, trots att jag hade
kameran i handen.
Jag hade fullt upp med att
inte ramla och bryta några ben
plus att jag hade öronen
vidöppna för att ta in all
ny kunskap.

Fruktansvärt roligt!!!  

Arbete

Som jag har strävat och kämpat
för att kunna ta mig tillbaka.
4 år och 2,5 månad har
jag inte varit förmögen
att kunna vara på en
arbetsplats.

Jag har varit sjuk på så vis att allt
vad som kan upplevas av stress, kamp eller flykt, intryck
har varit för mycket för min egna kropp
att kunna hantera, sortera och smälta.

Jag blev verkligen jättesjuk!
Och jag blev sjuk i en sjukdom som
inte alltid syns på utsidan.
Och det var en av de jobbigare
saken att hantera.
Men du ser ju ut som vanligt?
Men du ser väl pigg ut?
Men vad gör du där hemma hela dagarna?
Hur får du tiden att gå?
Om du bara.......
Alla dessa goda råd!!!
Alla de som trodde att dom var snäll och bara ville väl.
Kom tillbaka så ordnar sig resten!
Du måste ut och gå!
Du ska det, du ska det!

Det tog ca 2,5 år innan jag började
få vara sjuk.
Att kunna acceptera att jag ÄR sjuk.
Hela jag var sjuk i en sjukdom
som eg är en blandning
av en massa saker.
En mycket lömsk sjukdom.
En orättvis sjukdom?

Jag ser den numer som en sjukdom som
har pågått i många, många år
i det tysta.
Och när jag inte lyssnade och förstod
att nu är du på gång att bli sjuk igen.
Passa dig!
Dra i handbromsen!
Red ut vad det är som är fel
i mitt liv.

Jag har ju varit sjuk på eg samma sätt
flera ggr i mitt liv.
Och jag VISSTE hur allvarligt
det kan sluta om jag inte lyssnar.
Och ändå så hamnade jag där igen!

Jag måste göra avgörande och bestående
levnadsförändringar.
Jag måste se till så att jag
lever som JAG vill.
Jag måste se till så att jag
har sunda gränser både för mig själv
och för andra.
Vem än det är jag har i min närhet.
Men framförallt inom mig själv.

Jag är inte DUKTIG.
Jag är inte ARBETSAM, ANSVARSFULL, EN KLIPPA
Jag är DUM om jag tror att jag är
någonting som handlar om prestation.

Jag ska kunna sköta ett liv, en relation till någon, ett arbete
ett privatliv UTAN att känna
att jag sviker mig själv och
mina sunda värderingar.
Och jag är INTE tråkig bara för att
jag är rädd om mig själv.

Jag vet en person som blev elak på mig
för att jag inte ville dricka.
Kallade mig för att vara märkvärdig.
Då insåg jag att jag behöver
faktiskt inte ta någon mer skit, för vem jag
är.
Det var någon som bestämde att jag kunde
få ta emot våld för att jag hade en röst.

Att dagligen få höra att du är inte som andra vill
att jag ska vara, tar död på en person
till slut.
Och du går över och fungerar på
autopilot.
Och då slutar du att lyssna på
dig själv och känner inte
längre vare sig kroppens gränser
eller du har ingen egen inre
kärna.

Det har tagit några år
att ta sig till den punkt jag är idag.
Och det är bara ett delmål.
En liten vinst som förtjänar en medalj.




Den här medaljen står för att
modigt och ärligt
har arbetat med hjälp av
människor, att förstå
varför jag blev så sjuk.
Jag har vänt ut och in på mig själv
och mina egna brister och konstiga beteenden.
Jag har fått hjälp och jag
har fått redskap
att kunna använda mig i resten
av mitt liv.
Och det var ett viktigt steg
för mig att få en massa insikter, förklaringar,
och en helhetsbild av
hur och varför jag fungerar
som jag gör.

Så nu ska jag göra mig i ordning
och gå iväg till min arbetsträning
på den absolut bästa arbetsplatsen
som finns!

Och jag är glad, jag är stark och
jag ska göra mitt bästa.
Inte mer eller mindre!  

Glad!

I natt så har jag varit vaken precis
hela natten.
Men vad gör väl det om 100 år?

Jag har bestämt att jag ska
kunna fungera helt utan
hjälp av någon medicin.

Jag har haft ett schema som jag har utformat alldeles 

själv. Fast att jag har konsulterat min
läkare naturligtvis.
Och med rådet om att ha
den antidepressiva medicinen hemma om jag
skulle bli lika sjuk igen, som en slags
försäkring. Jag har ju försökt att sätta ut den
tidigare men blev då så sjuk att jag
själv blev rädd.

Men nu har jag helt andra förutsättningar.
Jag har en massa sätt som jag kan
hantera livet på.
Men det krävs en hel del beslutsamhet
och mod för att släppa
livlinan.

Jag är så glad för att jag har kommit till den här punkten och
att flera månaders hårt arbete (flera år)
nu börjar att göra resultat.

Jag har sagt att får jag bara tillbaka min egen
tjurskalle så kommer
min utmattning att ge med sig.

Utmattningen är kvar!
Men inte lika total.
För nu vet jag att jag kan se ett ljus.
Jag är betydligt mer motiverad nu.
Även om kroppen inte är med på banan.

Jag har varit i väg på ytterligare en
kortvecka, denna gång var det tufft.
Riktigt tufft!

Jag höll på att ge upp andra dagen.
Det var jag och sedan enbart yngre tjejjer
som inte var tillfrisknade.

Men det var bara att ta det som träning.
och sättet och områdena vi bearbetade
var också skittuffa.
Det är ingen Betty Ford klinik detta.
Det är en djupdykning i sin inre skit
som heter duga.

Jag var arg, frustrerad, ledsen, förtvivlad, ångestfylld,
trotsig, på riktigt förbannad och glad, om vart annat i
5 dagar.

Men det ger resultat!
Det känns som att man lämnar
50 kg kroppsvikt och
jag var inte lika slut när jag
kom hem som förra gången.
Då var jag som en zombie en vecka efter.
Men den här gången fick jag
en hemsk förkylning som
kröp ner i ena lungan och jag blev
jättesjuk.
Kroppens sätt att reagera.
Immunförsvaret är heller inte på topp
när man spenderat de sista 4 åren i ensamhet.

Nu är jag bara peppad!
Men jag sover inte.
Men jag ger mig inte.
Förr eller senare så kommer
kroppen att fatta att den måste sova.
Så under tiden så kör jag akupressur,
äter och gör det jag ska.

Och om två veckor så är det dags
igen.
En till kortvecka som kommer
att handla om det vuxna barnet.

jag längtar!
Men jag kommer att behöva
träna upp mig inför den veckan.
För den kommer att vara fullsatt.
Och det är ju människor som jag
har det svårast med att klara av.
Inte människorna i sig.
Men att det rörs och pratas HELA tiden.
Jag som helst vill ha det tyst och lugnt!

Nu ska jag gå och försöka att sova.



 

Vad gör jag egentligen?

Hejsan!


Jag tänkte skriva lite om vad jag ägnar mig åt
just nu på dagarna.

Och då skulle det kunna bli ett väldigt kort inlägg 👀👀

Om jag bara skrev om hur länge jag sover på
morgnarna och slavar på nätterna.
Saken är den att min sömn är en del av
min sjukdom.
Jag är som ett litet barn som inte vill sova i tid
på kvällen, för då kan jag ju missa någonting!
Men den mest sanna anledningen är att jag avskyr
att gå och lägga mig innan jag är svimfärdig
av trötthet.
Vet ni hur tråkigt det är att ligga där och snurra
alldeles ensam i en säng som är gjord för två?
Och sedan så har jag ju sen flera år tillbaka fått någon
märklig sömnstörning (av nattjobbandet).
Jag kan somna men jag vaknar garanterat efter prick precis
4 timmar. Jag har även under dessa 4 timmar blivit väckt
av grannarnas timliga rutiner med att öppna garageportar, stänga garageportar
och stampa runt i sin värld som om det vore mitt
på blanka dagen.
Så jag är numera noga med att gå till sängs
tillräckligt trött för att däcka totalt!

Då är jag ju naturligtvis trött där fram på morgonen
när hela världen börjar att röra på sig.
Men då är det så vist ordnat att jag som
arbetat mycket natt och med det vant mig vid att
gå och lägga mig vid 7-8 tiden på morgonen.
Och det har jag inga som helst problem med.
Jag njuter lite sadistiskt över att Ha, jag får sova men det får inte ni.

Resten av dagen så försöker jag så
gott jag kan att få någonting vettigt gjort.
Men det blir inte mycket!
För mellan dammsugningen och diskningen
så måste jag vila.
Går jag ut och går så ska jag erkänna att det är skönt!
Det går lättare och lättare.
Men när jag sedan ska upp för mina tre trappor
och kommer in så är jag totalt helt slut. Svetten sprutar!
Och jag kan inte andas på minst en halvtimme!
Med den saken kommer det att bli
lättare och lättare.
Det vet jag!
Men min kropp gillar inte att jag tar slut på mig.
För då blir den så fruktansvärt trött och slut!
Den liksom överdriver!
Jag kan få feber, en vansinnig värk,  illamående
och huvudet känns som ett stort bowlingklot fyllt
med fetvadd.
Det går inte ens att fundera ut vad jag ska äta den dagen.

Att ta sig iväg och handla i det läget är lika bra
att glömma.
Flytande föda är bäst sådana dagar.

Men de här dagarna börjar bli mer utspridda!
De kommer bara kanske  dagar varje vecka.
Och det är positivt!

Så på en dag så är jag glad om jag får
tre olika saker gjorda.
Och gör jag mer bara för att det känns så kul.
Då får jag räkna med att jag kommer att må sämre i morgon.


Den stunden som jag kan slappna av
och må som bäst är i soffan på
kvällen.
Inga måsten!
För måsten är krav och det
är jag så att säga allergisk emot.
Jag blir tvärsjuk, ilsk och illamående mot
pålagda krav.

Men nu ska jag sova.
För nu är jag trött nog för att somna direkt
när jag lägger huvudet på kudden.

Sov Gott!
 

Uppdatering!

Jag har ju inte det mest aktiva livet.
Vilket passar väldigt bra då jag heller inte
har någon energi till att vara aktiv med någonting.

Även om FK försökte sig på en liten smart
förklaring att det finns studier som säger att
Ju mer aktiv du är desto större chans har du att
få energi från själva aktiviteten.
Hon har en pytteliten poäng där!

Men sedan så ska det fungera på multisjuka
Louise.
Det är inte bara att säga saker åt mig.
Någon måste verkligen få mig att tycka att det är värt
att bli sjuk för.
För vad det än är i den här utmattningssjukdomen
så har psyke och kropp gjort slut!
Jag kan tala med mitt huvud hur mycket jag vill göra
än det ena och än det andra.
Men på morgonen så ligger kroppen med
feber och lederna låter som en hög
med ben utan vare sig muskler, senor eller hud runtom.
Det smäller och skramlar och jag får vara glad om ansiktet
pekar åt det håll jag är på väg.
Vissa dagar så är det ett rent äventyr att se om benmusklerna
tänker fatta hur man går utför i en trappa.
För ett tag sedan här så hade jag en kanondag, jag småsprang både
nedför och uppför trappan.
Det är en sådan dag man skulle vilja baka
tårta och fira.
Ja, om man hade orkat det efter denna uppvisning.

Nu ska inte jag klaga alls.
De flesta dagar är ganska skapliga.
Jag har som lärt mig att leva med det här
hjärndöda huvudet och den här 95 åringens kropp.
Och det ska ju gå över med tiden.
Det vet jag ju!
Men jag har varit så här sjuk
tidigare när Tony dog.
Men då var jag yngre.
Jag hade ett mål och det var att
bli frisk snabbt.
För jag hade barn som behövde en pigg
mamma.

Jag kom underfund om strax före jul att det
går för sakta.
Jag är fruktansvärt less på att
alltid känna mig smått handikappad.
Och blir ledsen för det.

Och jag vet ju vad anledningen till mitt mående är.
Så jag har trots att jag gått och fått
KBT terapi - som har varit livräddande.
Och jag har gått på medberoendegrupp- vilket
har varit livräddande.
Jag har behövt andra kloka människor som
har hjälpt mig att se något värde i livet.
När det kanske har varit väldigt mycket att
handskas med.

Och det är så det fungerar.
Jag kan bara ta ansvar för och se till så att jag
letar reda på hjälp till hur jag ska tänka.
Och det har varit ett bra sätt!

Men strax före jul så bad jag om hjälp
att få åka till Korpberget.
Jag hade redan talat med en kvinna där som
efter en stunds samtal sa att du kommer att
behöva en behandlingsplan.
Först en anhörigvecka.
En sådan vecka som anhöriga el vänner
brukar få när deras anhörig eller vän
gör sin primärbehandling.
Men jag har aldrig fått gå någon sådan vecka.

Jag skulle använda den veckan till att mjukas upp lite.
Träna på att vara bland folk.
Kliva upp i tid.
Äta regelbundet.
Och hjärnan skulle klara av en massa
information på kort tid.
Och jag skulle klara av att hantera både människor
som var beroende men i behandling, föräldrar som inte visste om
att de kunde vara medberoende.
Och de som trodde att de kunde allt.
Jag fick träna på att inte bli som en svamp som
drog till sig alla andras känslor.
Och jag fick finna mig i att rätt vad det var så öppnades
min inre tunna och bara ville rinna ut genom ögonen,
helt utan förvarning.

Jag saknar ju mina barn något enormt.
Och där fick jag mitt lystmäte på huvtröjjor
och varierande grad av trulighet.
Överallt var dom!
Och jag kände bara en värme och kärlek inför dom.

Så när jag kom hem så var jag peppad.
Jag har arbetat i 12 stegsmetoden.
Men nu blir det lite mer fart på det arbetet.
Och jag fick energi!
Jag fick ett hopp om att det kommer
att funka.
Jag skulle vilja övertyga alla
om att det är så här man blir frisk.

För jag kan lova att jag har varit lika sjuk
som den som är beroende.
Om inte sjukare!

Jag är glad  varje dag!
Och en bit efter det
så är jag dödstrött varje dag.
Men det kan inte ske en förändring
i hur jag tänker, ser eller känner och det går inte
arbeta rent konkret med sig själv,
utan att man blir både glad och trött.

Ta hand om varandra!
Tala med varandra om sådant som
gör en aningens ont också.
Det kan vara det som behövs för att starta
igång en process.

Kramar!