Arbete

Som jag har strävat och kämpat
för att kunna ta mig tillbaka.
4 år och 2,5 månad har
jag inte varit förmögen
att kunna vara på en
arbetsplats.

Jag har varit sjuk på så vis att allt
vad som kan upplevas av stress, kamp eller flykt, intryck
har varit för mycket för min egna kropp
att kunna hantera, sortera och smälta.

Jag blev verkligen jättesjuk!
Och jag blev sjuk i en sjukdom som
inte alltid syns på utsidan.
Och det var en av de jobbigare
saken att hantera.
Men du ser ju ut som vanligt?
Men du ser väl pigg ut?
Men vad gör du där hemma hela dagarna?
Hur får du tiden att gå?
Om du bara.......
Alla dessa goda råd!!!
Alla de som trodde att dom var snäll och bara ville väl.
Kom tillbaka så ordnar sig resten!
Du måste ut och gå!
Du ska det, du ska det!

Det tog ca 2,5 år innan jag började
få vara sjuk.
Att kunna acceptera att jag ÄR sjuk.
Hela jag var sjuk i en sjukdom
som eg är en blandning
av en massa saker.
En mycket lömsk sjukdom.
En orättvis sjukdom?

Jag ser den numer som en sjukdom som
har pågått i många, många år
i det tysta.
Och när jag inte lyssnade och förstod
att nu är du på gång att bli sjuk igen.
Passa dig!
Dra i handbromsen!
Red ut vad det är som är fel
i mitt liv.

Jag har ju varit sjuk på eg samma sätt
flera ggr i mitt liv.
Och jag VISSTE hur allvarligt
det kan sluta om jag inte lyssnar.
Och ändå så hamnade jag där igen!

Jag måste göra avgörande och bestående
levnadsförändringar.
Jag måste se till så att jag
lever som JAG vill.
Jag måste se till så att jag
har sunda gränser både för mig själv
och för andra.
Vem än det är jag har i min närhet.
Men framförallt inom mig själv.

Jag är inte DUKTIG.
Jag är inte ARBETSAM, ANSVARSFULL, EN KLIPPA
Jag är DUM om jag tror att jag är
någonting som handlar om prestation.

Jag ska kunna sköta ett liv, en relation till någon, ett arbete
ett privatliv UTAN att känna
att jag sviker mig själv och
mina sunda värderingar.
Och jag är INTE tråkig bara för att
jag är rädd om mig själv.

Jag vet en person som blev elak på mig
för att jag inte ville dricka.
Kallade mig för att vara märkvärdig.
Då insåg jag att jag behöver
faktiskt inte ta någon mer skit, för vem jag
är.
Det var någon som bestämde att jag kunde
få ta emot våld för att jag hade en röst.

Att dagligen få höra att du är inte som andra vill
att jag ska vara, tar död på en person
till slut.
Och du går över och fungerar på
autopilot.
Och då slutar du att lyssna på
dig själv och känner inte
längre vare sig kroppens gränser
eller du har ingen egen inre
kärna.

Det har tagit några år
att ta sig till den punkt jag är idag.
Och det är bara ett delmål.
En liten vinst som förtjänar en medalj.




Den här medaljen står för att
modigt och ärligt
har arbetat med hjälp av
människor, att förstå
varför jag blev så sjuk.
Jag har vänt ut och in på mig själv
och mina egna brister och konstiga beteenden.
Jag har fått hjälp och jag
har fått redskap
att kunna använda mig i resten
av mitt liv.
Och det var ett viktigt steg
för mig att få en massa insikter, förklaringar,
och en helhetsbild av
hur och varför jag fungerar
som jag gör.

Så nu ska jag göra mig i ordning
och gå iväg till min arbetsträning
på den absolut bästa arbetsplatsen
som finns!

Och jag är glad, jag är stark och
jag ska göra mitt bästa.
Inte mer eller mindre!