Gemenskap!

Ensamma föds vi och ensamma dör vi.
Men medan vi
befinner oss på jorden är vi tvungna
att godta och lovprisa vår tro
på andra människor.

Gemenskapen är livet.
Ur den kommer vår förmåga att
överleva.
Så var det när vi bodde i grottor och på samma
sätt är det än idag.

Respektera dem som har växt upp
och lärt sig av livet
tillsammans med dig.
Respektera dem som har lärt ut.
Berätta dina historier, när den dagen kommer,
och låt andra
lära sig av dem. På så sätt kommer
gemenskapen att leva
vidare och traditionerna
att bevaras oförändrade.

Men var alltid uppmärksam på den fara
som lurar i gemenskapen.
Det är vanligt att människor känner sig
lockade att försöka upprätta gemensamma
beteenderegler.
Som modell har de sina egna begränsningar
- och de är fulla
av fördomar och rädsla.

Det är ett mycket högt pris att betala,
för om du vill bli
accepterad så måste du behaga alla.
Och att behaga alla är inte detsamma
som att bevisa sin
kärlek till gemenskapen.
Det är att visa brist på kärlek till sig
själv. Men bara den som älskar och respekterar
sig själv blir älskad och respekterad av andra.

Försök aldrig behaga alla,
då kommer du till slut att förlora allas respekt.
Sök dina vänner och allierade bland människor
som är säkra på vad de gör
och vilka de är.

Jag säger inte: Sök dem som tycker likadant
som du. Jag säger: Sök de som tänker
annorlunda och som aldrig
kommer att låta sig övertygas om att du har rätt.
För vänskapen är ett av kärlekens
många ansikten, och
kärleken låter sig inte påverkas av åsikter.
Den godtar
förbehållslöst sin förtrogne,
och var och en växer och
mognar på sitt sätt.

Vänskap är att tro på en annan människa,
vänskap är inte en
försakelse.
Försök inte att bli älskad till vilket pris
som helst,
för kärleken har inget pris.

Dina vänner är inte de som drar till sig allas blickar,
som vill imponera och som hävdar:
"I Jerusalem finns ingen bättre,
generösare och har fler goda egenskaper som jag".

Dina vänner är tvärtom de som inte väntar
tills något redan har hänt för att
därefter bestämma vilken attityd de ska inta.
De bestämmer sig medans de handlar,
trots att de vet att det
kan vara ytterst riskabelt.
De är människor som känner sig fria
att lägga om kursen
när livet kräver det. De röjer nya vägar,
berättar om sina
äventyr och berikar på så sätt staden och byn.

Om de råkar ta en farlig väg kommer de
aldrig att säga till dig: " Gå inte där."
De säger bara: " Jag tog en farlig och dålig väg."
För de respekterar din frihet,
på samma sätt som du
respekterar dem.

Undvik till varje pris dem som bara
finns vid din sida när du
är ledsen och nedstämd, angelägna
att få säga tröstande  ord.
För till sig själva säger de egentligen:
"Jag är starkare.
Jag är klokare. Så skulle inte jag ha gjort".

Och stanna hos dem som finns
vid din sida när du är glad.
För i dessa själar finns ingen svartsjuka eller avund,
bara glädje över att du se dig lycklig.

Undvik dem som anser sig starkare.
För i själva verket
döljer de sin egen svaghet.
Slå dig ihop med de som inte är rädda
för att verka
sårbara. För de litar på sig själva,
de vet att alla snubblar
ibland och det tolkar de inte som ett tecken
på svaghet, utan på mänsklighet.

Undvik de som pratar mycket
innan de handlar, de som
aldrig har tagit ett steg i någon riktning
utan att vara säkra på
att de skulle bli säkra på att de skulle
bli respekterade för det.

Håll dig till dem som när du har gjort fel
aldrig säger:" Jag skulle ha gjort helt annorlunda".
För det de inte har gjort
kan de inte säga något om.

Undvik de som söker vänner för att hävda
en social ställning eller för att det ska öppna dörrar
som de aldrig har varit i närheten av.

Slå dig ihop med de som bara
har en viktig dörr att öppna:
Hjärtats dörr. Och som aldrig kommer
att tränga in i din själ
utan ditt samtycke
och som aldrig skulle utnyttja denna
öppnade dörr för att avfyra en dödande pil.

Vänskapen har samma egenskaper som en flod: Den går
runt klippor, anpassar sig efter
dalar och berg; ibland
förvandlar sig den till en sjö tills sänkan
är full och den kan
fortsätta sin väg.
För precis som floden inte glömmer att dess mål
är havet
glömmer inte vänskapen att den inte finns
av någon annan
anledning än att visa kärlek till de andra.

Undvik de som säger: " Det är slut,
jag måste stanna här":
För de förstår inte att varken
livet eller döden har ett slut,
det är bara etapper i evigheten.

Slå dig ihop med dem som säger:
"Även om allt är bra så
måste vi går vidare." För de vet
att det alltid är nödvändigt att
gå bortom de kända horisonterna.

Undvik de som samlas för att
allvarligt och anspråksfullt
diskutera vilka beslut
gemenskapen måste fatta.
De förstår
sig på politik, de briljerar inför andra
och försöker visa att
de är kloka. Men de begriper inte
att det är omöjligt att
kontrollera ens ett hårstrås fall.

Disciplin är viktigt, men
disciplinen måste hålla dörrarna och fönstren
öppna för
intuitionen och det oväntade.

Slå dig ihop med dem som sjunger,
berättar historier, njuter
av livet och har glädjen i blicken. För glädjen
smittar och den lyckas alltid
hitta en lösning där logiken bara har funnit
en förklaring till vad som är fel.

Slå dig ihop med dem som låter
kärlekens ljus visa sig,
utan begränsningar, utan klander,
utan belöningar, och utan
att någonsin stoppas av
rädslan att inte bli förstådd.

Stig upp varje morgon, hur du än mår,
och gör dig beredd
att låta ditt ljus skina.
De som inte är blinda kommer
att se hur du strålar och bli
förtjusta.

"Manuskriptet från Accra--Paulo Coelho s111-115



Ensamhet!

Utan ensamhet stannar inte kärleken vid din sida.
För även kärleken behöver vila, så att den kan färdas
genom himlen och uppenbara sig på olika sätt.
 Utan ensamhet överlever inga växter och inga djur,
är ingen jord bördig någon längre tid, kan inget barn
lära sig om livet, klarar ingen konstnär
av att skapa, kan inget arbete
växa och förvandlas.
 En samhet är inte frånvaron av kärlek,
ensamheten kompletterar kärleken.
 Ensamheten är inte frånvaron av sällskap,
utan det ögonblick då själen är fri att samtala
med oss och hjälpa oss att fatta beslut om vårt liv.
 Lyckliga är de som inte fruktar ensamheten.
Som inte blir skrämda av sitt eget sällskap.
Som inte förtvivlat försöker att söka efter
något att sysselsätta sig med, roa sig med
eller något att döma.
 Ty den som aldrig är ensam känner inte längre sig själv.
 Och den som inte längre känner sig själv
börjar frukta tomheten.
 Men tomheten finns inte. En gigantisk värld
döljer sig i vår själ och väntar på att bli upptäckt.
Den väntar med hela sin kraft, men den är så ny
och så mäktig att vi är rädda för att erkänna att den finns.
 För när vi upptäcker vilka vi är
tvingas vi inse att vi kan långt bortom det vi är vana vid.
Och det skrämmer oss. Bäst att inte ta så stora risker,
för vi kan ju alltid säga: " Jag gjorde inte vad jag behövde
för de lät mig inte göra det."
 Det är bekvämast. Det är säkrast.
Men det är samtidigt att avstå från själva livet.
 Stackars dem som föredrar att hela livet
säga: "Jag fick aldrig chansen!"
 Ty, för varje dag som går sjunker de allt djupare ner
i sina egna begränsningars brunn och till slut
kommer de inte längre att ha kraft att ta sig upp
ur den för att på nytt möta det ljus som skiner in
genom öppningen ovanför huvudet på dem.
 Och välsignade är de som säger: "Jag vågar inte."
 För de förstår att det inte är någon annans fel.
Och förr eller senare kommer de att finna tillräcklig tro
för att möta ensamheten och dess mysterier.

 Och för de som inte låter sig skrämmas av den ensamhet
som avslöjar mysterierna kommer allt att få en annorlunda smak.
 I ensamheten kommer de att upptäcka den kärlek
som kan komma obemärkt. I ensamheten kommer de
att förstå och respektera den kärlek som har gett sig av.
 I ensamheten kommer de att kunna avgöra
om det är mödan värt att be den komma tillbaka,
eller om det är bäst att var och en går sin egen väg.
 I ensamheten kommer de att lära sig att ett
"nej" inte alltid är brist på genorositet, och att ett
"ja" inte alltid är en dygd.
 Och all ni som just nu är ensamma,
låt er inte skrämmas av demonen
som säger: "Du kastar bort tiden."
 Eller av de ännu mäktigare orden av
demonernas överhuvud: "Du betyder inget för någon".
 Den gudomliga energin hör oss när vi talar
med andra, men den hör oss också när vi inte
gör något alls, när vi är tysta och tar emot
ensamheten som en välsignelse.
 Och i det ögonblicket så lyser Den gudomliga energins ljus
upp allt omkring oss och får oss att se
hur nödvändiga vi är, hur oerhört betydelsefull
vår närvaro på jorden
är för den Gudomliga energins arbete.
Och när vi uppnår denna harmoni
får vi ta emot mer än vi bett om.

 Och de som känner sig nedtryckta av ensamheten
måste komma ihåg: I det viktigaste ögonblicken
i livet är vi alltid ensamma.
 Som barnet som lämnar kvinnans sköte:
hur många som än står runt omkring
är det ändå alltid barnet som till sist bestämmer
om det ska leva.
 Som konstnären framför sitt verk:
för att arbetet ska bli riktigt bra måste
hon eller han vara tyst och bara lyssna till änglarnas språk.
 Som när vi en dag står inför döden,
Den ovälkomne: även i det viktigaste och mest fruktade
ögonblicket är vi ensamma.
 Om kärleken är det gudomliga ögonblicket
så är ensamheten det mänskliga tillståndet.
Och för dem som förstår livets mirakel
lever dom båda utan konfliker.

Manuskripten från Accra--Paulo Coelho