Smärta!

Jag har precis sett något som

väckte tankar!

Väckte tankar på sorg.

Vi är alla olika.

Vi reagerar och agerar

utifrån hur vi skapade genetiskt.

Vi har sedan lagt på ytterligare 

känslomässiga erfarenheter

 i det liv vi levt.

Det som berörde mig handlade om en kvinna som var mor till fyra barn reagerade då hennes yngste son omkom.

Hennes psyke hanterade smärtan genom att hon i första skedet blev apatisk.

Hon vare sig åt eller drack.

Hon tog inte in det hennes familj försökte att berätta för henne.

Hon var inte med på sin sons begravning för att " hon inte hade tid".

Hon plockade runt med saker i hemmet och föreföll ytligt sett oberörd.

Men hela tiden så skyddade hennes psyke henne från smärtan.

En natt vaknade en annan son upp av att hans mor slagit på gasen i lägenheten där familjen bodde.

Då kom hon till insikt att hon ville fly!

Hon ville skydda sin familj sa hon.

Men jag uppfattade det som att hon flydde till en neutral miljö på ett behandlingshem.

Hon hade nu en konstaterad bortträngning av att hennes son var död.

Hon sa och upplevde det som att han bara var bortrest.

Att han skrev brev till henne var oxå sant för henne.

 När hon fick besök så verkade hon som vanligt och kunde tala om vardagliga händelser.

Som förklaring till denna flykt in i bortträngning och även isoleringen var att hennes inre smärta var för svår för henne att hantera.

Det gjorde för ont att tala om sin son med andra.

Bara just att måsta sätta ord på sin smärta kan göra smärtan outhärdlig.

Jag har själv levt med sorg och själslig smärta i många år.

Jag förstår precis mekanismerna med att skydda sitt inre från att 

smärtan ska få ta överhanden.

Vissa dagar eller stunder klarar man bara av att befinna sig i sin egen kropp om ens det.

Det har funnits tillfällen då en yttre störning känns som att man går sönder invärtes.

Att enda alternativet kan vara att lägga sig ner i ett tyst mörkt rum med telefonen på tyst.

Låta sinnena få stilla sig!

Att man påverkas av stor sorg plus diverse andra jobbiga saker att hantera 

är ju ganska självklart.

Men att arbeta sig upp och ur denna djupa skada

kräver hjälp!

Och jag har fått mycket hjälp!!!

Men jag förstår att det har påverkat mig själv som person.

Jag har t ex fortfarande dåligt samvete för att jag blev så pass allvarligt sjuk

så att jag knappt klarade av mig själv.

Jag var tvungen att fly till ett neutralt ställe där jag sakta fick läka!

Där jag fick växa igen och bli en bättre människa.

För det är sant!

Man lär sig av alla motgångar.

Livet är tufft! 

Då får man sikta in sig på att inte ge sig.

Men det är en mångårig process, kanske livslång!

Men jag gläder mig i dag över att jag börjar att känna igen mig själv!

Jag vågar vara mig själv!

Och det är sluthackat!

Jag har varit så nära döden utan att dö

så många gånger!

Så det är bara att göra livet så bra som det bara går!