Ensam?

Jag lägger märke till

att väldigt många är rädda

för att vara ensam.

Ensam i begreppet
att klara sig själv.

Att vara ensam med sig själv

utan andras tankar och åsikter.

Att kunna fatta ett beslut själv

utan att behöva

fråga andra om råd.

Vi är ensamma i moderlivet.

Vi är ensam varje gång

vi sluter våra ögon.

I sömnen är vi ensam.

Så fort andras röster

tystnar så är vi ensam.

I vårt inre är vi ensam.

Och många är verkligen

livrädda för den ensamheten.

De gör allt för att fylla ut det som dom

tror är ett tomrum.

Men det är inte tomt.

Jag bor där i det rummet.

Den jag är med mina känslor,

erfarenheter,

urkrafter, tankar,

förnimmelser.

När någon bestämmer sig

eller blir tvingad att vara tillsammans

med sig själv, enbart sig själv

så händer det någonting.

Det sker en fördjupning av den

egna personen. En mognad sker.

Alla andras röster, rörelser, tyckande,

påverkan, missnöje, godkännande

hamnar på avstånd. Det finns där

och påverkar fortfarande.

Men personen börjar våga tänka, känna,
analysera

och bestämma över sig själv.

En del är osäkrare, mer sårbara per DNA.

Men jag tror att det har mestadels

med påverkan av omgivningen.

Om det funnits personer som kunnat

kliva tillbaka och ge personen
chansen att

tänka och bestämma själv
vilka val den ska göra.

Det beror även på i vilket läge
personen

är just i den stunden.

Om den personen haft det jobbigt

och blivit knäckt i sin

självkänsla
så kan den behöva

stöd utifrån, ett tag.

Det är då viktigt att de som
ger stödet

inte utnyttjar detta svagare läge

och försöker att påverka och då föra

över sina egna personliga

erfarenheter och åsikter
på den som just nu

är rädd för just sin egen ensamhet.

Det är bara i ensamheten
som de större

självständiga besluten kan fattas.

Och att dessa får bottna inuti den
egna personens
genuina person och känslovärld.

Det är svårare för den
som inte gillar

denna ensamhet, sitt egna jag.

Men det som händer varje gång
som den personen
måste fatta ett självständigt beslut

är att det sker en mognad.

Besluten kan verka
helt huvudstupa

idiotiska för omgivningen.

Men då kommer den
egna ensamma personen
att själv inse det och fatta ett nytt

beslut för att korrigera upp det som

visade sig,
inom den personen
inte kännas

helt bekvämt.

För att den som ensam
måste fatta,

att den är just ensam
om sina egna livsavgörande beslut,

kan det vara idé att omgivningen slutar

att försöka att påverka, styra

och bestämma.

För det skapar bara förvirring
inuti den personen.

Och den kommer att sluta sig ännu mer,

känna ännu mer rädsla
för sin egen ensamhet

och få ännu svårare att fatta

bra beslut.

Det som händer när en person
tillåts att vara just ensam

och tillåts fatta egna beslut är just

att det sker en mognad.
Ett större

djup och botten kommer att
skapas i den personen.

Den kommer nämligen att börja

må bra av att söka sin ensamhet
och mår bra

av just tystnaden och lyssnandet

inåt den egna personen.

Detta kan skrämma omgivningen

men till slut kommer även den
att fångas

av denna persons djup

självkännedom och säkerhet.

För bara den som verkligen trivs
i ensamhet

och som inte är rädd för den har nått

mognaden att förstå vad livet

går ut på.

Det är inom mig själv som

jag finns.
Inte vad andra tycker att jag är.

Fearless

They say never push a coward

 They say never push a coward.
 They say if you push a coward far enough,
he will snap like no other. Like no brave man will snap.
Push a brave man, and the brave man will push back.
He won’t allow himself to be pushed.
 Push a coward and he won’t push back. Push him more,
and he’ll still take it. But push him too far….well,
then you have to watch out.
 Because a coward will come back out the other side.
He won’t just be a brave guy, he’ll be insane.
You’ll be introduced to a wild animal.
 I’m a coward myself.

Fearless - Chandler Steve

Konflikter!

Ett liv går inte att leva

utan att jag kommer hamna i en konflikt.

Jag ska villigt säga att jag

helst undviker att hamna

just där.

Därav att jag upplever

att människor jag stött på

i mitt liv heller inte riktigt

vet vart min gräns går.

Gränsen för vad jag borde känna

är ok att bli behandlad.

Vadå?!
Kanske en del tänker. Du är väl tydlig?

Nej, jag är inte det.

Jag är inte tillräckligt tydlig.

Jag har en förmåga att släppa förbi saker som sägs

eller görs som att det är väl

inte hela världen.

Jag tycks kunna förstå den andre.

Eller jag tror att det var nog inte

menat att vara rent elakt

eller respektlöst beteende.

Jag använder humor för att liksom ta bort

obehaget. För det jag inte vill

erkänna är att det gjorde ont det där.

Det gör ont när någon säger orättvisa saker.

Det gör ont när någon vill plocka ner en.

När någon säger till dig vad du egentligen

borde tycka och känna.

Det ligger i människans natur att vilja

passa in, vara accepterad.

Till en början så kanske jag inte ser mönstret i

det som egentligen händer.

Filtret är för grovt för vad jag kan låta passera utan

reaktion.
Jargong kan vara

ett förtäckt sätt att egentligen

förhäva sig på någon annans bekostnad.

Osäkerhet kan göra att någon tar i för mycket

för att inte hamna i underläge.

På vem ligger ansvaret att tala om när det inte är OK?

På mig naturligtvis.

Men när jag inte kan tolka det som kändes

invärtes i mina känslor då?

Jag har fått hjälp att kunna identifiera

när detta händer.

Jag har fått hjälp att säga ifrån

när detta sker.

Men det är svårt ändå.

Ibland tar jag i för lite.

ibland tar jag i så att jag

blir rädd själv.

Men det är faktiskt ok att säga

att jag tycker inte att det är ok

när du säger eller gör så där emot mig.

Det gör ondare att låta bli att säga ifrån

än vad det gör att ganska

tydligt visa vart gränsen går.

Jag är värd att få ha min egen gräns.

Jag har varit för snäll, för godtrogen,

för förstående, för duktig, för tålmodig.

Och det visar sig att det inte är

så populärt när jag börjar

att ta tillbaka mitt eget liv.

Men det är för sent.

Jag har redan fått insikterna

om vad som gjort att

jag tillåtit för mycket.

Och det kommer bara att underlätta

i framtiden.

Och spara en massa missförstånd.

Det är bara de som vill mig väl och kan respektera

mig som kommer att

klara av denna förändring.
Resten bryr jag mig faktiskt

inte om.