Hopplöst!

Tillvaron är extremt

komplicerad och svår att hantera.

När man hela tiden känner sig sliten

mellan vad andra säger till en är rätt.

Och hur det upplevs in i från en själv.

I den ena stunden så är allt

självklart.

För att i nästa så är allt helt fel.

Besvikelse, frustration och en vansinnig

vanmakt är det

som dominerar.

Dessa känslor ska man försöka att

dölja, trycka ner eller bearbeta

under tiden som det hela tiden fylls på

med nya.

Metoden under lång tid har varit att flyga under radarn.

Att avskärma sig och fokusera på sitt eget.

Minut för minut till en början.

För att senare kunna planera flera timmar

framåt.

Men det skiner igenom.

Det löser ingenting.

Av den anledningen som nu är så totalt uppenbar.

Kampen är så ojämn och så totalt utan

stöd utifrån.

Det vi tror att vi vet visar sig bara vara 

en fasad. Något som

när man plockar ner det bara till syvende och sist

är den människa  du just har framför dig.

Må vara vilken titel dom har.

Ursäkter och ursäkter för att dom

inte klarar av att sköta de uppgifter som står

i deras arbetsbeskrivning.

Har man dessutom hamnat i det läget

att dom kan skylla ifrån sig på någon annan

instans så gör dom det helt utan att blinka.

En människas liv och existens

är inget viktigt längre.

Och dom som tror att man inte kämpar

och bryr sig dom har på något

 vis inte förstått hur allting hänger ihop.

När man kämpar så kan man inte kämpa emot någonting.

Man måste ha ett mål och en riktning.

Och man måste få med sig de som kan 

bidra i kampen.

Ensam är inte stark!

Och ibland så har man lust att bara ge upp.

Som idag.