Tungt!

Har kommit långt.

Har en uppåtgående trend.

Ser bra ut.

 

Lyssnar och tar in.

Letar och söker.

Sorterar och ordnar.

Tänker och försöker låta bli.

 

Men vissa saker är svårare

att stoppa undan.

Vissa händelser och upptäckter

är bara mer smärtsamma.

 

De går inte att låta bli.

De behöver tänkas och kännas klart.

Bearbetas och vädras.

 

Men det är svårt!

 

Att arbeta med sig själv 

och sina egna känslor

är ett långdraget och tidsödande 

företag.

 

En del slarvar med detta arbete.

Och då kommer det surt efter.

 

Man kommer aldrig ifrån det som

inte är färdig ältat.

Och då menar jag inte på 

ett okonstruktivt, bittert och

självömkande sätt.

 

Att titta riktigt ärligt och sant

på sig själv och andra 

är inget kan man klarar av 

i sin ensamhet.

Man behöver helt oberoende 

ögon och öron

som lyssnar och vet hur en människa fungerar.

Någon som säger 

det man inte vill höra.

Sanningar som man bara

velat gräva ner.

Brutala ord som inte

backar undan då

känslorna väller 

över kanten.

 

Först då, när man lättat på

trycket och berättat allt man

velat gömma,

kan man börja läka

liksom en varböld som måste tömmas

innan infektionen

kan klinga av.

 

Det är inte alltid lätt och det gör ont

och man tror att man 

blivit tokig på riktigt.

 

Men efter att ha gjort denna 

resa flera gånger så vet 

jag att det finns inga genvägar.

 

Det går inte att skylla på

allt det där som man kan påverka.

 

Det är djupt därinne i det innersta

som kriget måste omvandlas till fred.

Mina egna tankar, inte andras, som måste

sluta att snurra i jakten

på den enklaste förklaringen.

 

Accepterandet av det jag inget kan göra något åt.

 

Förlåtet för det jag gjort fel.

 

Och till slut viljan av att kämpa och till slut

finna glädjen av att kunna göra igen.

 

Oron och frustrationen

lägger sig.

 

Lusten och nyfikenheten

kommer åter.

 

Tack vare att jag valde att

möta det jag var som mest rädd för.

 

Mig själv!