Tokig?

Idag så bestämde jag mig för att den av

katterna som är mest lik mig själv skulle få

komma ut på äventyr.

På med ytterkläder

och tar katten under armen.

Fort så att jag inte ångrar mig.

Katten anar oråd och börjar protestera redan efter en trapp ner.

När vi går mot bilen så tjuter hon som en siren.

-"Tyst nu! Det ska bli så roligt...."

-"Alla andra gånger som du åkt bil så har du haft sååå roligt."

Bilen full med snö.

Och min bil har ett fel.

Låset på förarsidan fungerar inte på vintern.

Så jag slänger lite nonchalant in katten från passagerarsidan.

Väskan efter.

Det ska bli så roligt.

Nyper åt mig sopen.

Och slänger igen dörren snabbt.

Känner stressen riktigt flödar i kroppen.

Det blåser småspiken.

Ska till att dra upp dragkedjan i jackan.

Den sitter naturligtvis som berget mitt på.

Går inte att ens rucka.

Fastnat i detta läge.

En katt som far som en dåre runt runt i bilen. 

Jag som frustande står vindögd och skakande av stressens

adrenalin i kroppen och rycker förtvivlat i den där lilla, lilla

metalldelen som hotar att lossna hela tiden.

Jag tittar inte upp en enda gång.

För jag ser scenen utifrån.

Och den ser inte stabil ut.

Det vet jag!

Jag ger upp.

Ruskar på mig och försöker att oberört sopa av bilen.

Hoppar in i den.

Och inser i bråkdelen av en sekund.

Att jag är tokig!

Katten är tokig!

Och att vi inte tar oss en meter

i det läget.

Jag frågar katten

( bara det )

-"Ska jag hämta buren?"

Katten tittar bedjande på mig

-"Ja, snälla!!!"

Jag hatar dessa trappor.

Jävla dragkedja.  

Försöker att vara effektiv.

Gå i trappor samtidigt som jag med våld
 tror att jag kan lösa 

problemet.

Icke!

Jag andas mig lite lugnare

när jag kommit upp och in under fläktlampan,

så ser jag ju det uppenbara felet och kan lösa det.

Går ner till bilen och visar katten glatt buren för katten.

Den spinner av glädje och kryper in i den på en gång.

Vi åker sedan i bilen under mer ordnade förhållanden

även om katten tappat all lust med

bilåkning.

Jag lät henne få uppleva hur det känns
 att vara katt i koppel

för första gången.

Och hur det känns att hoppa i djup snö.

Även hur det känns att gå som hund i koppel längs en trafikerad väg.

Allt utom bilar gick bra!

För att vara effektiv
 så ville jag göra ett ärende på stan. 

Så jag tog och felparkerade

a la Ramselestil mitt i en korsning.

Rusade in på affären och ut igen lika fort.

Kom nu ihåg att jag måste alltid 
vid start och stopp springa runt bilen

för att låsa och låsa upp.

När jag då glad för att securitas vakten var trött för dagen, 
sprang ut

och först sprang till fel dörr och försökte

låsa upp, 
för att sedan springa runt till passagerarsidan, sedan

tillbaka och hoppa in.

Så ser jag en tant som ivrigt vinkar på mig.

Under hela processen så vinkar hon 
och närmar sig i snömodden.

Jag försökte att hinna undan.

Men när jag väl har fått igång motorn

så står hon framför bilen och vinkar

ivrigt.

Jag har aldrig sett människan förut.

Katten skriker hjärtskärande från baksätet.

Ja, jag blir ju tvungen att öppna dörren, 

för elhissarna fungerar som bekant inte på vinter.

-"Ja?"

-"Kan jag få få fråga en sak?"

-"Ja?"

-"Kan jag få lifta med dig?"

-"?"

Vi står alltså mitt i stan, mitt i en korsning.

-"Vart ska du då?"

-"Ja men jag ska bara på Remslehallen"

Ungefär som att det är bara ett kvarter bort.

-"Menar du att jag ska skjutsa dig
 på andra sidan stan? Över bron?

Över älven?"

-"Ja! Du är en ängel!"

Sen pilar människan runt bilen, 
framför motorhuven och öppnar bildörren
 och sätter sig i bilen.

Jag hade ju velat säga 

-"Nej! Det vill jag inte. 

-"Är du nykter?"

-"Går det inte buss dit?"

Jag gav upp där och då.

Jag tänkte att människan är kavat i sitt

alkoholmissbruk.

Hon surrade oavbrutet, 

fruktansvärt privata saker,

hela vägen.

Och jag kunde egentligen bara beundra henne.

Jag frågade:

-"Men hur kan du bara göra sådär?"

Hoppa in i en främmande människas bil?"

Svaret var att hon såg på mig att jag var en snäll människa.

Men att jag var en sån fruktansvärd djurvän
 som for och skjutsade katten runt stan, 
hade hon inte räknat med.

Så jag blev både en ängel och en djurvän

i hennes ögon.

Sen att hon förvandlade mig till

värsta svart taxin det tänkte hon inte på.

Det blev en tur in på konsum också.

Det krävdes en semla för att

stilla nerverna i magen.

Katten var skit glad i alla fall.

Hon har tackat mig flera gånger i kväll!

Äventyr!

När man inte kan göra

så mycket annat än att tänka.

Så ägnar man väldigt mycket tid

till just att tänka.

Då dyker det upp saker.

Minnen och ledtrådar.

När man har levt en ganska lång tid

så samlar man på sig

en hel drös av minnen.

Och bland dom minnena så kan

man se gemensamma nämnare

i olika händelser.

Min minsta gemensamma nämnare är orädsla.

Nyfikenhet kanske en del säger.

Galenskap?

Nej, jag vill kalla det att inte vara rädd.

Jag tog med mig en av mina söner på en tripp till Stockholm.

Jag hade varit på besök i vår huvudstad

flera gånger tidigare, både som barn och som vuxen.

Men jag hade aldrig tidigare kört bil själv.

Jag hade en bild av hur staden var uppbyggd men inte någon färsk

karta i huvudet.

Vi begav oss. Och jag var glad.

Bred fin väg neröver och tvärsöver landet.

Vi kom ung 10 mil så möter jag ett hinder.

En blåklädd, laserburen man.

Åh, vad less jag blev!

Jag kunde omöjligt fatta varför han stod där mitt i skogen.

Ingen trafik, nästan alls.

Fin väg och jag var på väg.

Ja, ja vissa smällar får man ta.

Åkte vidare något försiktigare i början.

Men sen kom vi in på tvåfilig fin E4.

Alla körde lite fortare än vad man ska.

Då skriker min son: " Nu fångar dom dig igen!!!"

Lyckades på något vis få ner hastigheten, och klarade mig.

Där stod dom som i skock.

Flera fållor som ville fånga oss som bara var lite glada

och tyckte om att köra bil, lite fort.

Vi kom närmare Stockholms stad.

Och jag förstod att vi kunde behöva nån form

av karta så att vi inte virrade bort oss alldeles.

Vi stod en bra stund och memorerade vart vi var på 

väg just då.

Till hotellet.

Yes!

Vi lyckades!

På en gång, raka spåret.

Sen skulle vi ta oss till en adress på stans motsatta sida.

Då blev det svårare.

Den som guidade oss hade nämligen bara åkt

tunnelbana i stan.

Så vi snirklade oss via bussgator och gräddfiler

ivrigt påhejade av tutande ilskna bussar och taxibilar.

Jag var inte ett dugg rädd!

Jag tyckte det var skitskoj.

Min son var knäpptyst!

Denna tystnad avbröts  (under denna

vistelse som varade i två dagar och två nätter)

bara av att: " Nu lugnar du ner dig, mamma!".

Herregud, så där kan man väl inte köra!" 

(då jag gjorde en U-sväng på Svea vägen)

"Snälla, snälla du får inte köra om den bilen här!"

(När vi hamnat helt ofrivilligt 

i en häftig tunnel nånstans som jag fortfarande

inte vet vart det var)

"Nu har du tappat bort oss, va?"

(När jag fullständigt hade virrat bort oss i Vasastan)

"Ingen fara! Vi har två timmar på oss att hitta rätt, min son"

Han släppte inte handtaget på dörren en enda gång förrän vi 

var på väg förbi Enköping på väg hem.

(där jag fick felparkeringsböter)

Stackarn, kan man säga.

Men jag hade roligt hela tiden.

Roligast hade jag när jag och taxichauffören 

lurade han så att vi hamnade på

Hard Rock Café.

 Jag har oräkneliga minnen där

just rädslan inte funnits där.

Jag undrar ibland varför?

Brist på förstånd?

Nä, bara en önskan om att få

upptäcka nya saker.

Glädjen över att få leva och våga leva!

Tungt!

Har kommit långt.

Har en uppåtgående trend.

Ser bra ut.

 

Lyssnar och tar in.

Letar och söker.

Sorterar och ordnar.

Tänker och försöker låta bli.

 

Men vissa saker är svårare

att stoppa undan.

Vissa händelser och upptäckter

är bara mer smärtsamma.

 

De går inte att låta bli.

De behöver tänkas och kännas klart.

Bearbetas och vädras.

 

Men det är svårt!

 

Att arbeta med sig själv 

och sina egna känslor

är ett långdraget och tidsödande 

företag.

 

En del slarvar med detta arbete.

Och då kommer det surt efter.

 

Man kommer aldrig ifrån det som

inte är färdig ältat.

Och då menar jag inte på 

ett okonstruktivt, bittert och

självömkande sätt.

 

Att titta riktigt ärligt och sant

på sig själv och andra 

är inget kan man klarar av 

i sin ensamhet.

Man behöver helt oberoende 

ögon och öron

som lyssnar och vet hur en människa fungerar.

Någon som säger 

det man inte vill höra.

Sanningar som man bara

velat gräva ner.

Brutala ord som inte

backar undan då

känslorna väller 

över kanten.

 

Först då, när man lättat på

trycket och berättat allt man

velat gömma,

kan man börja läka

liksom en varböld som måste tömmas

innan infektionen

kan klinga av.

 

Det är inte alltid lätt och det gör ont

och man tror att man 

blivit tokig på riktigt.

 

Men efter att ha gjort denna 

resa flera gånger så vet 

jag att det finns inga genvägar.

 

Det går inte att skylla på

allt det där som man kan påverka.

 

Det är djupt därinne i det innersta

som kriget måste omvandlas till fred.

Mina egna tankar, inte andras, som måste

sluta att snurra i jakten

på den enklaste förklaringen.

 

Accepterandet av det jag inget kan göra något åt.

 

Förlåtet för det jag gjort fel.

 

Och till slut viljan av att kämpa och till slut

finna glädjen av att kunna göra igen.

 

Oron och frustrationen

lägger sig.

 

Lusten och nyfikenheten

kommer åter.

 

Tack vare att jag valde att

möta det jag var som mest rädd för.

 

Mig själv!

 

Kunskap!

Jag har förmånen och förbannelsen

att leva ett liv där det svänger

kan man säga.

Vissa påstår att vi lever det liv

som vi förtjänar.

En del säger att vi lever flera liv.

Att vi i nåt mellanstadium 

väljer ut de erfarenheter och kunskaper

vi behöver för att utvecklas

för att till slut ha nått

fulländning.

I sådana fall så försöker då 

min själ att gena i antal liv.

Jag verkar ha valt ut lite för många

erfarenheter per liv

innan jag når Karma?

Jag tycker att det var lite osmart

att utsätta just en individ det

fler hade kunnat dela mellan sig.

Låter som att den som får slicka i sig Karman

liksom drog vinstlotten!

Vissa påstår att det man får tilldelat sig är 

just det man pallar med?

Och vissa påstår att man får

betala vad någon tidigare släkting

har syndat i sitt liv.

Jag själv tror nog att man får tilldelat sig

det man klarar av.

Att alla har sina problem.

Även dom som inte berättar om dom.

Att man inte kan skylla på andra

vad man själv ställer till med.

Att man får lösa saker efterhand.

Och att man som belöning för

att ha gått igenom svåra saker

får kunskaper och klokhet.

Att bara se på allt som händer

som prövningar som är tunga att bära, gör att

man blir bitter.

 

Om man ser dom som något

som man kan ha nytta av på något sätt, gör

att man förhoppningsvis får ett lättare

fortsatt liv.

 

Livet är en resa!

 

Livet är inte slut!

 

Och de som är bittra och elaka

får det jobbigt!!!

 

Jag planerar ett spännande

och ett rikt liv framgent!

 

Kontorsdag!

Jag har äntligen kommit igång!

Jag har fått början på det som jag 

gruvat för hur länge som helst.

Jag fungerar tyvärr så.

Jag gruvar och planerar

och skjuter på det

som inte är nå roligt.

Jag fixar och donar runt omkring.

Och gör andra saker

på listan i huvudet.

Men jag vet hela tiden

vad det egentligen är

som jag vill ha gjort.

Jobbigt!

Jag saknar min

energi!

Jag saknar drivet!

Jag vill vara som jag varit innan

allt blev fel i mig.

Då small det bara till

och jag tvekade inte. 

Allt som var tråkigt och jobbigt gjorde

jag utan att fundera

så mycket.

Jag fick hela huset städat på en dag.

Nu blir det som ett

stort projekt!

Men det är väl så

när huvud och kropp

säger stopp.

Men man kan få känna sig 

stolt ändå.

När man äntligen

känner att man äntligen

får början.

Jag har inga stora krav längre

på tillvaron.

Och så ska det tydligen

få vara ett tag.

Tills livsgnistan och energin

kommer tillbaka.

Så är det, när man får köpa ner sig.

Inför det som är större än en själv.

Men nu kan jag ju inte sluta.

Bara ta en paus tills i morgon.

Eller nån annan dag.

Minnen!

Huvudet portionerar ut minnesbilder.

Jag sitter i baksätet på armbågskudden i mitten

av baksätet.

Jag är placerad i en bilbarnstol

som är fullständigt livsfarlig.

Den är i vit ståltråd

med röd ratt.

Jag rattar förtvivlat eller glatt?

Mina minnen cirkulerar runt just fordon.

Jag har väl kajkat på i buss 

runt och kors och tvärs detta landet.

För det mesta så var det skoj.

Men med ett lätt illamående hela tiden.

Var alltid tvungen att sitta längst fram för att

slippa kräkas i papperspåsen

Värsta resan var nog när jag fick följa med 

på en resa där öldoften både var färsk 

och dagen efter var indränkt i mattan.

Det kallas doftminnen.

Min far vid ratten och min mor med kartan.

Vilket ofta resulterade i att vi inte

riktigt hittade målet ändå.

Jag har fortfarande svårt för

att inte veta exakt vart jag är.

 Det kunde sluta bra det kunde sluta med att

vi inte kom hem då vi skulle.

Något man alltid ska ha i sin bil är en yxa, en spade, en kniv (även om det är emot knivlagen)massa värmeljus, T-sprit, vatten, bensindunk med bensin i, fläktrem, verktyg, domkraft, extradäck med luft i, karta, kompass, ficklampa, säkringar, div verktyg, filtar, handskar, toalettpapper, våtservetter, helst en starthjälp, bogserlina, startkablar, något med socker i och ett hopp om att det ska lösa sig.

Jag åker inte en meter såvida bensinmätaren är på halv tank och att jag VET att det finns kontanter i börsen och en mack på färdvägen.

Jag kommer ihåg diverse avvikande fordon som jag 

tyckte att det var roligt att åka oxå.

En folkabuss med rutiga gardiner. Där man kunde sitta vart som helst.

Man kunde gå runt i bussen medan man åkte längs 

efter vägen.

Gocarten som gick minst 50 knyck utan vare sig hjälm 

eller nån som sa att man måste vara försiktig.

Morfars lilla vita kadett.

Hur många påzegotter som helst. Det var bara siffrorna

ändrades 303, 404 505 med

likhetstecken dom, startade säkert inte.

Mercedes Benz på tomgången jämt.

Diesellukt och åksjuka är

ingen bra kombination!

Jag köpte en traktor till

mitt fina lilla barnbarn Olivia i julklapp!

Jag ville egentligen köpa en fin dyr 

bil med öppningsbara dörrar och gummidäck

till henne.

Jag lekte nämligen vansinnigt mycket med bilar 

och byggde garage av lego

till dom. Jag gjorde hela städer i sandlådan och

önskade mig en trampbil när jag var liten.

Så kan det bli när minnena rullar in!

 

 

Frågetecken!

Nu är helgerna slut!

Tack för det.

Dessa helger är så

fyllda med negativ oro.

Man väntar på

att världen ska rasa samman totalt.

De senaste åren så

har resultatet varit sådant.

Så varför inte detta år oxå.

Jag lever ju nu och

kämpar med att försöka

att inte tänka alls

på det som egentligen

oroar mig.

Men det är inte lika lätt

som det låter.

Kroppen liksom påminner

en om det sinnet försöker

dölja.

Jag vet att jag inget kan göra.

Men just den vetskapen

kan i sig vara väldigt 

frustrerande.

Vad enkelt det vore om 

livet fungerade så att man bara tar tag i saken.

Då skulle

man bara skriva listor och

avverka punkt för punkt.

Det som händer rent 

praktiskt för mig nu

är att jag inget praktiskt

får gjort.

Dagar och nätter ska liksom bara

genomlevas.

Så lugnt och stilla det bara går.

Jag har trillat tillbaka lite.

Vilket förmodligen är naturligt.

Sover sämre.

Får just inga rutiner att fungera.

Och det skyller jag en hel del på denna

fruktansvärt dystra vinter.

Jag får inte tillräckligt mycket

uppiggande ljus.

Vilket är det som brukar få

igång livsandarna.

Man ser ju inte vad man gör?

Och det går massor med värmeljus.

Datorn har varit min vän

i mörkret.

Vilket retar mig lite. 

Att jag som egentligen tycker

om andra mer produktiva saker.

Inte kan sätta händerna i det i stället.

Men jag tror att

jag vill undvika att ha tankarna

fladdrande lösa.

Om saker och ting

bara kunde lösa sig.

Men jag har åtminstone 

släppt de förgörande

tankarna på vad jag trott

mig kunna göra.

Livet är faktiskt

riktigt jobbigt ibland!

Och som plus på moset

så är katterna just nu

fullständigt

hopplösa! 

Igår fick jag städa 3 ggr

efter ena kattens mycket

våldsamma

protester i blommorna.

På tal om att hon vill straffa

mig för någonting.

Men jag kan ju aldrig lista ut

vad det är.

Det ska finnas mat på två ställen i lägenheten.

Och den ska serveras när hon får för sig att den ska det.

Hon ska absolut äta det jag äter oxå.

Annars så far hon fram som en stövar valp.

Hon vill ut i buren på balkongen.

Men vill inte ut!

Hon ska ha alla leksakerna serverade.

Men inte leka med dom.

Hon är en riktigt jobbig dam att förstå sig på.

Den andra hon ska kela och pratas med

gånger 100 varje dag.

Och då ska vi prata och reda ut 

allt som en katt kan tänkas vilja prata om.

Hon är åtminstone

social och inte illful.

Hon är dessutom rolig för hon är som

en liten hund.

Hon lyder alla möjliga tecken.

Ja, kl är nu 7 på morgonen. Varit vaken i 3 timmar.  

Sovit 4 timmar i natt.

 Förra natten sov jag inte en blund

Kanske att jag kan starta en tvättmaskin?

Inte undra på att man tycker att det känns småjobbigt!