Livets mening!

Varför föds vi?

Vad har vi för funktion?

Finns det en mening

med vår existens?

Vi föds.

Förhoppningsvis så har vi

föräldrar som tar hand om oss.

Vi börjar ett lärande

från det att vi tar vårt första andetag.

Barnet tittar nyfiket runt ikring sig.

Det lilla barnet utvecklas snabbt och

får en grund att stå på.

Sedan så utbildas vi

för att kunna klara av det vuxna livet.

Är det då meningen att vi enbart

ska arbeta, föda en ny generation?

Låta dagarna byta av varandra.

Och hoppas på att sorgerna

och sjukdomarna håller sig på avstånd.

Vi försöker fylla vår tillvaro

med vad vi tror är meningsfull sysselsättning.

Hobbies, tv tittande.

Lite motion, shopping.

Fira födelsedagar.

Hoppas att det går bra för barnen.

Att dom valt rätt utbildning.

Vad bra! 

Vi hade satt undan tillräckligt med pengar

så att dom kan köpa sig en 

sportbil på 18 årsdagen.

Egen bostadsrätt till gymnasie starten.

Kanske vi får uppleva

att våra barn hinner föda fram nästa generation

innan vi dött i sjukdomar orsakade

av vår snabbmat, alldeles för mkt alkohol och för lite motion.

Är barnen lyckliga?

Kanske att jag missat nånting?

Är det säkert att jag curlat nog?

Jomen visst!

Dom har minsann fått uppleva mycket.

Vi har ju rest runt mkt

och fyllt dom med bekräftelse.

Dom har fått allt dom vill ha.

Men det jag undrar över.

Varför finns jag här?

Fanns det en tanke med att just jag skulle

födas till den här världen?

Har jag gjort en aktiv

gärning utanför

min livsuppgift

att föda fram barn?

Tittar jag mig omkring

och njuter av allt som

finns omkring mig?

Kan jag bidra till vår världs 

överlevnad på något sätt?

Vågar jag lyfta blicken

och uppmärksamheten

och se med ett barns nyfikna blick?

Eller kryper jag bara i hop

i min egen vrå och tittar 

på tv eller fb?

Skulle det vara så att

jag faktiskt skulle kunna bidra

med en enkel liten

handling.

Som skulle betyda så mycket

för någon annan.

Min enkla handling är att jag ler varmt

och välkomnande

mot alla!

Att hjälpa någon tillrätta på

mataffären då dom inte hittar.

Att inte ens tänka en enda gång

att det är fel att dom valt att fly

till min stad.

Jag ser dom passera varje dag på sin vandring

och jag ler och njuter

av mångfalden.

Jag ler åt deras glada barn.

Ens syfte måste inte vara 

stort.

Men man känner själv när man

fullgör det.

För det känns gott!

Jag har dessutom

möjlighet att göra gott

både privat och i mitt arbete.

Jag är glad för det!

Hjärnsläpp?

Ibland så önskar

man eller rättare sagt

jag,

att jag hade fötts

med en liten liten

grodhjärna.

Eller en liten liten 

fågel som

är förprogrammerad

att göra vissa saker.

Som inte har något begrepp,

 att OM jag gör ett

fel val så får det

konsekvenser.

Utan att bara ledas av instinkten att följa alla andra grodor

eller fåglar i grupp.

Simma rofyllt runt runt i en liten pöl

tillsammans med andra grodor.

Flyga iväg till sydligare breddgrader

då det mörknar och blir kyligt.

Det skulle kännas bra mycket enklare.

Eller att jag inte hade så mycket förstånd 

om vad jag har för valmöjligheter och att mina
handlingar och beslut

kanske avgöra mitt eget livsöde.

För oavsett om jag nu är född med en större

hjärna med mer tillgång

till kunskap och erfarenheter så är man nog rätt lik 

en groda eller en fågel.

Man fladdrar runt och simmar

på i sin egen lilla vattenpöl.

Medan osäkerhet och tankar

har så mycket större plats i skallen att snurra runt!

Inte undra på att man är yr och snurrig.

Och att det susar ut genom öronen.

Är jag glad?

Eller är jag 

förtvivlat ledsen?

Kan en tanke

vara rätt eller fel?

Det beror på

vem man frågar.

September – Vem ska jag tro på

Och då har jag inte ens

börjat analysera

vad som är hjärna, hjärta

och vad som är själ.

Kan en känsla bottna

i något annat än förstånd

och klokhet?

Kan den finnas instinkter som

driver oss bortom

förnuft?

Kan det vara så att jag är lika enkel

i konstruktionen

som en fågel som har

som uppgift att skapa

nya små fåglar.

Eller grodan som söker sig en annan groda för att föröka sig.

Det är inte konstigt att man ibland

önskar att man ingenting

förstår!

Och bara var nöjd!

Ljuset!

Jag måste säga

att det är enormt mkt

jobb att ta hand om sig själv.

För det är det som står

på ordinationen.

Att göra bra saker för att

må bättre.

Att vara egoistisk

och fylla sin tillvaro

med positiva saker.

Det sker inte så lätt som man kan tro.

Bara att plocka bort det

som är nedbrytande

kräver ett visst

mått av klarhet och inre trygghet.

Att förhålla sig till andra

ska väl ske av sig själv?

Inte!

Alla förvirrade, självkritiska,

malande, självuppoffrande 

tankar har fått ge vika.

Istället så byter man ut dom mot: "Jag kan, jag är bra på, 

jag vill, jag ska, jag är värd, jag duger bra som jag är"!

I stället för imorgon, sen, när

jag har tid så byter man ut till:"

Idag, nu, direkt"!

Jag måste, jag borde, jag kanske?

Klart jag ska!!!

Ingen som försöker

plocka ner dina drömmar, dina mål,

dina visioner, dina erfarenheter eller 

din vishet.

Numer så kan tankarna flöda

fritt utan att stöta på hinder.

Vissa självdör och vissa är

realistiska och var precis

den idèn

som gav dagen och tillvaron

innehåll.

Att vara värdefull i sina egna ögon

fyller själen med 

belåtenhet.

Att förnöjsamt

kunna slappna av efter det att 

man nått sina egna uppsatta mål

skänker en inre frid som 

är lön nog för mödan.

Därifrån har man sedan

kraft och stabilitet

att kunna möta 

omvärlden.

Att till och med

kunna göra det

med glädje

och nyfikenhet.

Att få känna så

efter så lång tid är 

förunderligt, hisnande 

och alldeles helt

underbart!!!

 

Solsken!

Det har snurrat

en helt underbar

och sann historia

i mitt huvud

i flera dagar!

Jag och mina söner

var tillsammans

med några andra

på besök på en kinesisk

restaurang.

Min yngsta son

5 år

som alltid

var uppmärksam

och full av glädje

började skratta

helt hejdlöst.

Han formligen vred sig av skratt

så fort att killen som

serverade kom fram till

vårt bord.

Skrattet vars så smittsamt

så att till slut

så skrattade vi allihop så att tårarna

rann.

Utan att vi egentligen visste varför.

Även servitören

skrattade.

Vad skulle han annars göra?

Jag lyckades till slut

få upp min son från golvet där 

han låg helt slut av allt skratt.

Och vi fick till slut svar på varför vi haft så roligt!

"Meeeen, han har ju kollidomer på sig!!!!"

Killen hade en slips på sig som var

full av färgglada kondomer!

Och min son som nästan

dagligen umgicks med

människor som hade svårt att uttala R. Han hade lagt

ihop det här att servitören var från Kina

och att kondomer talar man

inte högt om och blev

så fnissig som små barn

kan bli.

För normalt sett så hade han inte svårt att säga R.

Jag blev tvungen

att förklara för servitören

att." Om man går runt

med en kondomslips så får man ta att folk skratta ut en"

Som tur så hade även han humor!

Jag skrattar alltid när detta

minne kommer upp!

Klarhet!

Rätt som det är

så träffar man 

på en vetskap i sitt

inre.

Något som hela tiden

funnits där!

Men som inte fått rymmas

i ens medvetenhet.

Tåtarna möter

varandra.

När kaos och panik råder

så strömmar alla tankar

och känslor

i ett förvirrat

ostoppbart flöde.

Om då inte rädslan

ges chans att ta 

över,

utom i små portioner i trygg förvissning

om att den kommer att

gå över.

Och om man sätter sig ner

och förlitar sig på sin

egen inneboende

vishet.

Då kan man tack vare

gamla erfarenheter

vara säker på att allt

vänder.

Inte för att logik

råder.

Utan för att

man varit

med om

liknande

känslor tidigare i sitt liv.

Sorg och smärta

liksom kärlek

och glädje

kan vi vara säkra

på, kommer åter

och åter.

Vissa delar ett fåtal gånger.

Och andra desto oftare.

Vi har det inbyggt i oss och kan förlita 

oss på att

det löser sig.

Vetskapen och

tacksamheten

gör att

det känns

lättare att vakna

och ta emot 

ännu en dag

av nya

upplevelser.

Och lärdomar!