Våld i nära relationer
Varför används våld?
Kan man lära om?
Kanske lite tungt att läsa
men nog så viktigt!
Svartsjuka: Män som visar tecken på överdriven svartsjuka har ett stort kontrollbehov. Var särskilt vaksam om han börjar ställa dig till svars för hur han känner. Om du hoppar över din tjejmiddag på grund av hans inställning, då har han börjat ta kontrollen över ditt beteende.
Våldsamt beteende: Blir han arg och slår sönder saker hemma hos dig, sparkar söner dörrar eller slänger porslin? Detta är våldshandlingar med syfte att skrämma dig.
Isolering: När isoleringsprocessen börjar kan man lägga märke till mönster i hans beteende. Han kanske kör dig till och från skolan/jobbet. Han skulle gärna vilja att du jobbade mindre och var hemma mer. Han vill att ni ska göra allt tillsammans och låter dig inte träffa vänner och arbetskamrater själv. Du börjar tappa kontakten med dina vänner, eftersom han inte gillar att du träffar dem. Oftast säger han inte rakt ut vad du får göra utan du märker på hans reaktioner vad han tycker ändå.
Ökande kontroll: I början handlar det bara om att han ska vara med och bestämma allt, oavsett om det bara rör ditt liv. Det är han som bestämmer vad ni ska prata om och vad ni ska göra. Detta utökas successivt och till slut är det han som styr både vad du tänker, säger och gör.
För den som blir utsatt finns det ett antal saker man kan göra.
För en hemlig dagbok: Skriv ned varje gång han hotar eller slår dig. Det är svårt att komma ihåg efteråt vad det egentligen var som hände. Förvara dagboken på jobbet eller någon annan stans, dit han inte har tillgång.
Anförtro dig åt någon: Berätta för någon som du kan lita på, vad du är med om. Även om du inte orkar göra något åt saken nu, så är det i alla fall någon som vet.
Dokumentera: Försök att skriva ned och fotografera dina skador. Om du går till doktorn ska du alltid be om hjälp att ta ett foto. Du behöver inte använda dem men om du vill anmäla din man en dag så finns de fortfarande kvar.
Tro inte att det inte kommer hända igen: Ordna en flyktväg så att du kan gå när du vill. Kontakta en vän, släkting eller ett kvinnohus. Be någon om en nyckel, så att du alltid har någonstans att ta vägen oavsett vilken tid på dygnet det är.
Kontakta en kvinnojour: På ett kvinnohus tror de på dig och kommer att hjälpa dig den dag du bestämmer dig för att gå. De kan stötta dig och hjälpa dig, om du behöver nytt boende, skyddad identitet osv. Du kommer också att träffa andra kvinnor som har varit med om samma sak, så du kan få stöd och nya vänner.
Gör en polisanmälan: Acceptera inte det han utsätter dig för. Våld mot kvinnor och barn är ett brott. För din egen skull och för att han ska förstå att det han gör är fel, anmäl honom till polisen.
Vad är våld?
När man talar om våld måste våldet först och främst definieras. WHO (Världshälsoorganisationen) beskriver kvinnomisshandel eller våld i nära relationer som innefattande: "fysiskt aggressiva handlingar, psykisk misshandel, påtvingat samlag eller andra former av sexuellt tvång, och olika former av kontrollerande beteende så som att isolera en person från familj och vänner eller att begränsa tillgängligheten till information och hjälp."
Våldet är alltså mer än den fysiska misshandeln, och handlar oftast om maktutövning. Hur denna tar sig uttryck (mot kvinnor i heterosexuella parrelationer) har inom forskning bland annat beskrivits på följande sätt:
Psykiskt våld: Handlar om att mannen, direkt eller indirekt, hotar eller skrämmer kvinnan, att han kränker henne verbalt, försöker isolera henne, utövar emotionell utpressning (hotar att avslöja privata hemligheter, hotar att ta livet av sig om hon lämnar honom), skämmer ut henne inför andra eller använder barnen (exv. genom hot om att "ta vårdnaden"). Kan också handla om att han håller henne vaken om nätterna, att han försätter henne i ekonomiskt beroende och ser till att hon inte får tillgång till hälso- och sjukvård.
Fysiskt våld: Innefattar all typ av fysisk kontakt som mannen använder mot kvinnan för att uppnå kontroll. Det kan handla om allt från knuffar och örfilar till våld med tillhyggen och vapen. Våldet är sällan slumpartat och kaotiskt utan snarare såväl målinriktat som funktionellt. Detta exempelvis genom att våldet riktas mot kroppen för att det inte ska lämna synliga spår, eller mot könsorganen då det är särskilt kränkande och nedbrytande.
Sexuellt våld: Kan vara att mannen utsätter kvinnan för våldtäkt (i lagens mening), men också att han tvingar henne att titta på porr, eller att han vill ha samlag efter att han har misshandlat henne och att hon då är för rädd för att våga neka honom det.
Materiellt våld: Handlar om att mannen slår i dörrar eller väggar, eller slår sönder möbler, på ett sätt som är skrämmande och/eller kränkande. Kan också handla om att han förstör, eller tvingar kvinnan förstöra ägodelar som är särskilt viktiga för henne.
Latent våld: Detta kan utvecklas till den dominerande våldsformen i en relation där våld förekommit. Även om fysiska våldshandlingar sällan inträffar kan våldet vara ständigt närvarande i kraft av sin möjlighet.
Känslomässiga band
Carin Holmberg och Viveka Enander uppmärksammar att det ofta finns ett starkt känslomässigt band mellan kvinnan och mannen i en misshandelsrelation. Detta består av många mindre band som flätats samman till en helhet som är svår att bryta. Några exempel på rent känslomässiga band är:
Kärlek: Den kärlek kvinnan känner för mannen kan ofta vara väldigt intensiv. Hon kan känna sig utvald, men också utsatt och i underläge på grund av att hon är så kär i honom.
Rädsla: Rädslan är ofta lika stark som kärleken, och går ofta hand i hand med den, vilket innebär att den kan finnas med under relationens alla stadier. Den är mycket kraftfull och handlar om en rädsla för att dö, fysiskt eller psykiskt. Den kan hålla kvinnan kvar, genom att hon inte vågar lämna honom eller genom att den bryter ned henne så pass mycket att hon inte kan det, men den kan också få henne att bryta upp, just av rädsla för att bli dödad.
Hat: Kan vara en mycket stark, men också en mer tabubelagd känsla, vilket gör den svårare att tala om.
Medlidande: Kvinnan kan stanna för att hon tycker synd om mannen. Hon kan exempelvis se honom som sviken, rädd eller sjuk, och förklara hans beteende utifrån hans bakgrund och upplevelser.
Skuld: Skulden är starkt bindande och kvinnan kan se sig som delansvarig, vilket kan jämföras med hur andra brottsoffer reagerar. Hon kan känna skuld inför att han kanske blir sjuk eller tar livet av sig om hon går, men också känna skuld inför vännerna för att hon inte lämnar honom.
Hopp: Hoppet är ett av de starkast kvarhållande banden eftersom det hänger ihop med kvinnans försök att upprätthålla och rädda relationen.
Sammansatta band
Det finns även andra band som inte är rent känslomässiga. Exempel på sådana sammansatta band är:
Vilja att förstå mannen: Detta handlar om att skapa mening och återfå kontrollen i en kaotisk och traumatisk situation. Ångesten av att skadas av någon man älskar kan ofta dämpas genom att våldet görs begripligt. Det kan dock medföra att kvinnans band till mannen stärks ytterligare.
Beroende: Kvinnan kan uppleva att mannen är beroende av henne, och att hon är den enda som kan uppfylla hans behov. Han kan också göra sig beroende av henne genom att hota med självmord och så lägga sitt liv i hennes händer, alternativt genom att hota henne till livet. Det kan även handla om att kvinnan är beroende av mannen för mat och omvårdnad, eller för att få träffa sina barn. Hon kan också uppleva att hon inte har någon annan förutom honom. Detta kan dock bero på att han försökt isolera henne (vilket hon inte alltid ser) och att hon inte har någon annan just för att hon är med honom.
Internalisering: Detta betyder att kvinnan identifierar sig med mannen och allt mer börjar överta hans verklighetsuppfattning. Hon ifrågasätter sig själv och sina uppfattningar, och detta kan hålla i sig även efter att hon har lämnat mannen. En effekt av detta är att hon kan börja försvara mannens våldsamma beteende, inför andra och inför sig själv. Internaliseringen behöver dock inte vara total, utan kvinnan kan befinna sig i en kluven verklighetsupplevelse. Den kan till exempel ta sig uttryck i att hon inför vännerna kan tro på sig själv och se att relationen är dålig, men så snart hon är med mannen försvinner dessa tankar.
Ett traumatiskt band
Holberg och Enander beskriver också begreppet traumatisk bindning, vilket används när starka känslomässiga band utvecklas mellan två personer, där den ena upprepade gånger slår, trakasserar, hotar eller kränker den andra. Grunden är att maktbalansen är ojämn och att övergreppen är återkommande. Det typiska är att den underordnade personen utvecklar positiva känslor och attityder till förövaren. Detta fenomen har bland annat observerats i koncentrationsläger och vid gisslandraman.
I misshandelsrelationer upprepas oftast övergreppen, men samtidigt varvas de med vänligt och kärleksfullt beteende. Detta verkar leda till att bandet blir ännu starkare. Enligt inlärnings- och anknytningsteori uppstår de starkaste banden mellan husdjur/människa eller förälder/barn när den som är överordnad i sitt beteende gentemot den underordnade är omväxlande positiv och negativ.
Sammanfattningsvis är det sannolikt att det traumatiska bandet blir så starkt till följd av att mannen pendlar kraftigt mellan våld och värme, samt att kvinnan upplever en intensiv blandning av kärlek, hat och rädsla. Resultatet av den här bindningen är att kvinnan kan uppleva sig som "trollbunden" av mannen, vilket leder till att hon kränker och sviker sig själv. Detta beskrivs ofta som det värsta av allt i en misshandelsrelation.
Anpassning och Motstånd
Två viktiga begrepp, som förs fram i undersökningen om varför kvinnan går eller stannar, är anpassning och motstånd.
Anpassning handlar om att kvinnan börjar göra saker på mannens villkor. Det kan börja i väldigt liten skala, och fortsätta med olika försök att undvika våld för att till slut bli rena överlevnadsstrategier.
Motstånd kan handla om att kvinnan säger ifrån, och att hon försvarar sig eller slår tillbaka. Även motståndet kan fungera som en överlevnadsstrategi; ett sätt att visa att han inte kan knäcka henne. Det fungerar dock oftast bara på kort sikt, även om det vid första anblicken tycks kunna leda till positiv förändring.
Många kvinnor som lever i misshandelsrelationer utövar både anpassning och motstånd, så dessa två behöver inte utesluta varandra. Dock är det inte så att motstånd och frigörelse är samma sak. Motstånd kan ofta vara en typ av anpassning vilket har en kvarhållande effekt.
Holmberg och Enander nämner tre viktiga funktioner som motståndet mot mannen fyller:
Det visar att hon inte är underordnad. Att säga ifrån kan för henne innebära att mannen inte har makten, vilket i sin tur kan innebära att hon stannar kvar i misshandelsrelationen.
Det ger henne en upplevelse av kontroll. Ett exempel skulle kunna vara att kvinnan går beväpnad på något sätt, medan mannen är i närheten. På detta sätt kan hon eventuellt, genom hot, försvara sig mot mannens våld eller våldtäktsförsök, men på en högre nivå handlar det om en anpassning till en absurd livssituation.
Det är ett försök att få mannen att förändras och förstå. Hon har kvar hoppet om relationen och kämpar för att rädda den, vilket innebär att hon stannar kvar i våldet.
Dessa exempel visar på hur motståndet sker inom relationens ramar. I sådana fall lyckas det inte förändra eller avsluta relationen, men det kan ändå vara frigörande. Detta då det kan stärka kvinnan och hindra henne från att helt gå under, vilket sannolikt är nödvändigt för att hon ska kunna bryta upp.
Uppbrottsprocesser
Kvinnans uppbrott ur en misshandelsrelation beskrivs av Holmberg och Enander som bestående av minst tre processer:
Att bryta upp och lämna mannen.
Att bli fri och bryta det starka känslomässiga bandet.
Att förstå och se relationen som en misshandelsrelation och sig själv som en misshandlad kvinna.
Dessa processer kan ske i olika ordning och överlappa varandra men oftast kommer det fysiska uppbrottet först.
Att bryta upp
Följande är två exempel på vändpunkter som leder till att den misshandlade kvinnan lämnar relationen:
Det gäller livet: Kvinnan upplever en stark rädsla för att bli dödad. Hon upplever alternativen vara att dö, att gå under själsligen, att bli galen, att själv döda mannen eller att lämna honom.
Det gäller någon annan: Kvinnan blir medveten om att någon annan, direkt eller indirekt, utsätts för mannens våld. Det kan handla om att mannen börjar slå barnen eller husdjuren, att kvinnan inser att barnen riskerar att omhändertas av sociala myndigheter eller att hon misstänker att mannen utsätter barnen för sexuella övergrepp. Detta kan dock också ha en kvarhållande effekt. Kvinnan kan stanna i tron att det är bäst för barnen att hålla ihop relationen, eller för att mannen hotar att skada någon närstående till kvinnan om hon går.
Vad som är gemensamt för båda dessa vändpunkter är en känsla av att ha nått botten och/eller att ge upp. Det mest centrala av de två är att kvinnan på något sätt ger upp. Det handlar om att ge upp hoppet; om kärleken och om relationen till mannen, om att våldet ska upphöra, eller om att ge upp det tidigare motståndet (som eventuellt hållt henne kvar). Självfallet kan kvinnor både nå botten och ge upp, utan att lyckas bryta upp, men det är mindre troligt att de lämnar misshandelsrelationen utan att först ge upp.
Personer i kvinnans närhet kan spela en mycket viktig roll för hennes uppbrott, men det handlar om att välja rätt tidpunkt. En närstående som griper in vid rätt tillfälle kan ha avgörande betydelse, men det är också viktigt att vara medveten om att ett ingripande ibland kan ha motsatt effekt. Då mannen oftast är den som står kvinnan närmast och då hennes verklighetsuppfattning kan vara präglad av hans, kan kritik av mannen och relationen leda till att hon sluter sig ännu närmare honom (ett slags ”Romeo och Julia-syndrom”). Detta är en upplysning om vad som kan ske, och absolut inte en uppmaning att inte försöka hjälpa personer som befinner sig i en misshandelsrelation.
Att bli fri
Här handlar det om att bryta det starka känslomässiga bandet till mannen. Processen antas gå genom fyra faser som benämns efter den känsla som är starkast i varje.
Kärlek: Kärleken kvinnan känner är mycket stark (och ofta "blind") och nära förknippad med hopp. När denna känsla är den starkaste är det inte troligt att kvinnan lämnar mannen.
Hat: Känslan pendlar här ofta mellan hat och kärlek, vilket kan tolkas som ett uttryck för den kluvna verklighetsuppfattningen. Här kan kvinnan i vrede bryta upp, men återvänder sedan ofta till mannen. En misshandlad kvinna hinner ofta lämna sin man upprepade gånger innan det definitiva uppbrottet.
Medlidande: Är ofta den starkaste känslan, under uppbrottet och perioden som följer. Medlidandet är en starkt bindande känsla, men vissa kvinnor lämnar ändå mannen i denna fas, vilket i sådana fall ofta leder till känslor av skuld. Dessa känslor kan bero på internaliseringen, vilken kan fortsätta att prägla kvinnan långt efter uppbrottet.
Ingenting: Är kvinnan fortfarande kvar går hon i denna fas när alla känslor är borta, såvida hon inte är så nedbruten att hon inte kan göra någonting över huvud taget. I detta stadie har även hoppet försvunnit, däremot kan känslor av skuld och rädsla stanna kvar länge.
Att förstå
Denna process handlar om att "öppna ögonen" och se relationen som en misshandelsrelation och sig själv som en misshandlad kvinna. Män som utövar våld förminskar ofta eller alltid sina våldshandlingar, men det är också vanligt att misshandlade kvinnor inte ser sig själv som misshandlade. I början av, och även under relationen ser oftast kvinnan varken mannens fysiska och/eller psykiska kränkningar som våld, eller betraktar sig själv som misshandlad. Förståelseprocessen kommer oftast efter att hon har lämnat relationen.
En förklaring till att kvinnan inte ser det som våld är att hon inte tycker att hennes relation stämmer överens med massmedias bild av våldsrelationer (som framför allt innehåller fysiskt våld, och oftast grovt sådant). Kvinnans definition av vad som räknas som misshandel är glidande och hamnar oftast lite längre bort än det som just hon utsätts för. Något som kan hjälpa är att en profesionell person (exv. läkare eller psykolog) definierar våldet åt henne.
En annan förklaring kan vara att bilden av en misshandlad kvinna ofta är detsamma som bilden av en totalt kuvad och undertryckt kvinna. Om kvinnan som misshandlas gör motstånd och inte upplever sig som maktlös finns det risk att hon inte ser sig själv som misshandlad.
Ytterligare en förklaring är att det för de flesta kvinnor är mycket plågsamt att definiera sig själva som misshandlade, vilket kan vara en orsak till att även kvinnor som har blivit utsatta för mycket grov misshandel, inte definierar det som sådan.
Måste kvinnan förstå?
För att bearbeta ett trauma är det viktigt att sanningen släpps fram och att det som hänt beskrivs med sitt rätta namn (i det här fallet misshandel). Att tala om det som misshandel innebär för kvinnan att hon får ord, med vilka hon kan tala om det som hänt. Vidare kan hon se att hon inte är ensam; andra delar hennes hemska erfarenheter, och hon kan också se att hon inte håller på att bli galen, utan att hennes reaktioner är reaktioner som människan normalt har vid trauman och extrema livssituationer. Slutligen kan hon upptäcka att hon kan förvänta sig att må bättre, då andra kvinnor innan henne gjort det.
Som tidigare nämnt kan skulden finnas kvar långt efter uppbrottet, men genom förståelseprocessen kan kvinnan frigöra sig från sin skuld och bryta även det sista bandet.
Framtida forskning
Forskningen kring mäns våld mot kvinnor är fortfarande ett ganska ungt område. Mer forskning krävs, liksom det också krävs mer forskning om kvinnor som utövar våld och om våld i homosexuella parrelationer.
Våld, i olika former, är ett väldigt vanligt mänskligt fenomen, som de allra flesta människor på ett eller annat sätt kommer i kontakt med under sin livstid. Det orsakar oerhört stort lidande för personer som utsätts för och som bevittnar våld, och har även negativa konsekvenser för den som utövar våld. Därutöver leder det till stora samhällsekonomiska efterverkningar, bland annat i form av polis- och sjukvårdskostnader.
En stor del av våldet förekommer inom familjen och riktas då främst mot kvinnor och barn, men detta våld är väldigt skamfyllt och tabubelagt, vilket kan göra det väldigt svårt att tala om.
Följande text diskuterar våld, i synnerhet våld i nära relationer. Den diskuterar vad våld är och vad det har för konsekvenser, varför människor utövar våld samt vilken behandling som finns för personer med våldsproblem. Mycket av det som står här är giltigt också för andra former av våld än inom familjen, och inte bara för våld mot kvinnor utan även för våld mot män. Texten har sin utgångspunkt i kliniska erfarenheter från norska ATV (Alternativ til vold), beskrivna i böckerna Meningen med våld, av Per Isdal och Menns vold mot kvinner, av Marius Råkil (red). ATV är Nordens första behandlingsverksamhet för våldsamma män.
Vad är våld?
Per Isdal, som är psykoterapeut och leder ATV, beskriver våld som handlingar, riktade mot en annan person, som smärtar eller skadar, skrämmer eller kränker, eller får personen att göra eller avstå från att göra någonting mot sin vilja.
En våldsdefinition av detta slag fokuserar på handlingen snarare än på avsikten och innefattar därför också våld med "goda avsikter". Den inrymmer också andra former än rent fysiskt våld, exempelvis psykiskt och materiellt våld.
För en mer utförlig definition av våld se Vad är våld?
Med våld avses en mängd olika handlingar som sker mellan människor. Per Isdal, som har lång erfarenhet av arbete med våld, framhåller maktutövning som våldets kärna. Betraktad som en makthandling har våldet ett mål; att påverka andra människor.
Våldets aktörer
Vidare har våldet, enligt Isdal, tre aktörer: offret, utövaren och observatören. Dessa tre kan uppleva en och samma våldshändelse väldigt olika, men det som är gemensamt för de tre är att kontakten med våldet tenderar att föda nytt våld.
Offret upplever för det mesta våldet som starkare än förövaren. Det beror främst på att det är offret som direkt känner våldet, men också på att offret ofta känner rädsla, vilket är en känsla som ökar sensitiviteten. Vidare har våld en tendens att, mer än andra upplevelser, fästa sig i minnet hos offret. Dessutom har våld en hög traumapotential. Ett trauma är en mycket stark upplevelse av kontrollförlust och maktlöshet, som ofta innefattar en rädsla för att dö.
När våldet upplevs som ett trauma kan det resultera i starkt begränsande traumareaktioner, som nedsatt funktionsnivå, muskelsmärtor, sömn- och koncentrationsproblem samt depression. Våldserfarenhet behöver inte resultera i allvarliga psykiska problem, men kan ändå yttra sig i att beteendet hos den som blivit utsatt för våld blir mer undvikande och/eller kontrollerande.
Även en person som bara är vittne till våld kan få liknande skadeverkningar som offret, till exempel när det handlar om barn som ser den ene föräldern misshandla den andre.
Den ovan nämnda definitionen av våld är vid, och begreppet inrymmer ett stort antal olika handlingar. Det finns en viktig poäng med att använda just ordet våld, framför allt för personer som utsatts för våldet. Genom att kalla det våld, istället för något mer neutralt begrepp, kan de bättre förstå och bearbeta det obehag som våldet medförde. En annan anledning är att våld som döljs eller bortdefinieras, inte heller problematiseras eller analyseras i syfte att ersättas med andra alternativ.
Så gott som allt våld kan betraktas som problematiskt, trots att det är ett vanligt mänskligt fenomen. Sannolikt är de allra flesta människor kapabla att utföra något slags våld, framför allt i situationer som upplevs som vanmäktiga. En person betraktas dock ha ett våldsproblem om han/hon brukar våld på ett sätt som klart negativt påverkar omgivningen, eller honom/henne själv. Särskilt uppmärksam bör man vara när det handlar om allvarligt våld, även om det rör sig om en engångsföretelese.
Varför använder människor våld?
Vanmakt och frustration
Per Isals grundinställning i sitt arbete med våld är att våldet främst kan förstås som en reaktion på, och ett försök att kontrollera vanmakt eller maktlöshet. Vanmakten är sällan total utan handlar om olika grader av maktlöshet, och kan beskrivas som brist på exempelvis:
förutsägbarhet, översikt eller kontroll
inflytande eller möjlighet att påverka
möjlighet att hitta lösningar eller utvägar
beskydd/trygghet
att bli sedd, hörd och förstådd
Vanmakt kan handla om att leva under svåra livsvillkor eller att befinna sig i en särskilt besvärlig eller trängd situation. Vidare kan vanmakten vara kopplad till en oförmåga att uppfylla behov som att äta, dricka, sova eller värma sig, eller till en skada eller ett handikapp. Vanmakten kan också vara rent upplevelsemässig, vilket innebär att olika personer kan uppfatta sig som maktlösa i olika situationer.
Känslomässig vanmakt är en annan typ av maktlöshet, som handlar om vanmakt inför sina egna eller andras känslor. Det kan handla om att inte kunna uttrycka sina känslor, eller om att inte orka stå ut med dem och därför agera ut dem för att bli av med dem. I forskning talar man också om sexuell vanmakt, som kan handla om problem med sexuell upphetsning, samt problem att få erektion eller orgasm.
Slutligen kan vanmakt också vara strukturell, i den meningen att personer, på grund av hur samhället ser ut, begränsas till följd av deras kön, klasstillhörighet, etnicitet eller sexuell läggning.
Frustration är ett begrepp som ligger nära vanmakt, men har en snävare betydelse. Det kan förklaras som ett tillstånd som uppkommer när man hindras från att följa sin plan och uppnå sina mål. Frustration och vanmakt, samt andra känslor som rädsla, ångest och ilska, har gemensamt att de alla kan föregå aggression, som i sin tur ofta tar sig uttryck i direkta våldshandlingar. Här är det dock viktigt att komma ihåg att aggression och våld är en av många möjliga valbara reaktioner på känslor som frustration och vanmakt. Genom att här fokusera på valet, vilket görs inom ATV, kan man jobba med att försöka hitta andra alternativ till våld.
Om det uppstår känslor av maktlöshet i mellanmänskliga relationer finns det generellt två mindre bra alternativ som bör undvikas. Det ena är tillbakadragande, som handlar om att ge upp sig själv, underordna sig och låta bli att reagera. Det andra är angrepp som innebär att på något sätt skada den andra, exempelvis genom våld eller kränkning. Det bäst fungerande alternativet att hantera vanmakten som uppstår är generellt att tala med varandra. Det handlar om att öva på att i ord uttrycka vad man menar och känner, samt att lära sig lyssna och vara lyhörd för den andres tankar och känslor.
Positiva och negativa effekter av våld
För att kunna förstå våld, och varför människor utövar det, undersöker man inom ATV de positiva effekterna av våldet. Ur utövarens synvinkel finns flera konsekvenser av våldet som kan betraktas som positiva. Varaktigheten i dessa konsekvenser varierar men är oftast väldigt korta, och ofta kan våldsutövaren vara omedveten om de positiva konsekvenserna vid själva våldstillfället. Exempel på positiva konsekvenser som beskrivs är:
fysisk avspänning
känslomässig urladdning
makt och kontroll (yttre kontroll)
tar bort vanmakt
vänder på offerpositionen
hämnd
får sin vilja igenom
stoppar konflikt
stoppar känslor (inre kontroll)
På längre sikt finns många negativa konsekvenser för våldsutövaren, som exempelvis:
självförakt, skam, skuld
förlust (exv. av partnern, kontakt med barnen, körkortet),
fördömande
straff
stigmatisering eller brännmärkning
isolering
otrygghet
Ofta förminskar våldsutövaren de positiva såväl som de negativa konsekvenserna av våld. Därför är det, i ATVs arbete med våld, viktigt att uppmärksamma alla aspekter av våldet.
Grundantaganden om våld
Professionella behandlare som arbetat mycket med mäns våld, exempelvis Per Isal och Marius Råkil, som är psykolog och även han verksam vid ATV, talar om vissa grundantaganden om våld. Exempel på sådana antaganden är:
Våld är ett könsproblem. Män står för den största andelen våld, såväl mot kvinnor som mot andra män. Mäns våld orsakar också i regel betydligt allvarligare fysiska skador än kvinnors våld.
Våld är hierarkiskt. Våld används och har alltid använts som ett maktmedel. Makt handlar i det här avseendet om ett förhållande mellan våldsverkaren och den som utsätts för våldet. Det används för att skapa eller upprätthålla maktskillnader, är hierarkiskt och går generellt uppifrån och ner.
Detta grundantagande hänger ihop med antagandet att våld är ett könsproblem. Familjelivet är det maktsystem som ligger närmast till hands för de flesta människor, och inom familjen sker också en stor del av allt våld. Våldets hierarkiska karaktär gör att kvinnor och barn generellt är den mest våldsutsatta gruppen. Den extra utsattheten beror till stor del på att de i regel befinner sig i ett fysiskt underläge.
Våld "kommer ut" på ett annat ställe än det "kommer in". Oftast kommer våldet också ut längre ned i rangordningen än det kommit in. Exempel på detta kan vara att mannen som plågas av sin chef slår sin fru, att mamman som blir slagen slår sina barn, och att barnen som blir slagna "ger igen" på andra, mindre, barn.
Våld är intelligent. Om man enbart betraktar våld som någonting dumt och primitivt, alternativt som brist på impulskontroll missar man andra viktiga sidor av våldet. Vid en närmare granskning av våldshandlingar finner man istället tecken på en viss sorts intelligens. Med det menas att det finns värderingar och val bakom våldet, att det finns ett visst mål, samt olika metoder för att uppnå detta mål. Något som kan ses som ett undantag är dock panikhandlingar, som gäller liv och död.
Våld är både förnuftigt och känslomässigt. En vanlig uppdelning av våld är att man skiljer på instrumentellt våld och expressivt våld. Med instrumentellt våld avses kontrollerade och målinriktade handlingar avsedda att påverka andra människor, och att uppnå makt. Begreppet expressivt våld innefattar handlingar som är uttryck för känslor.
Ett annat sätt att se på våldet är att undvika uppdelningen och betrakta det mesta våldet som både expressivt och instrumentellt, eller med andra ord, känslomässigt och förnuftigt. En person som utför en våldshandling kan mycket väl vara driven av känslor som vanmakt, kränkning eller raseri, men samtidigt vara en tänkande person som styr sitt beteende och gör medvetna val. Ofta kan dock personen som utför handlingen uppleva att antingen känslan eller förnuftet tagit överhanden.
En viktig del i ATVs arbete med våld är att försöka få den som utövat våld att gå till botten med båda delarna av våldet. Ett exempel kan vara en man som slagit sin fru, och sedan förklarar det med att han tappat kontrollen och inte vetat vad han gjort. Om våldsutövaren får möjlighet att tillsammans med terapeuten granska våldshandligen närmare kan dock flera ”förnuftiga” val upptäckas. Det kan vara omständigheter som att han väntade tills de kom hem och var ensamma innan han gav efter för känslorna, att han drog för persiennerna, satte på stereon eller teven på hög volym, att han slog henne på kroppen för att skadorna inte skulle synas eller att han kontrollerade våldet så att hon inte avled eller fick några allvarligare skador.
Det är ovanligt att en person helt saknar kontroll över sitt våldsanvändande. De flesta är kapabla att kontrollera sig, men använder sig bara av den förmågan i vissa situationer, exempelvis när de är på arbetet, eller ute bland folk.
Det är viktigt att klargöra att antagandet att våld innehåller förnuftiga element, inte är detsamma som att en person som utövar våld är förnuftig. Våld kan förstås som en del av en fungerande strategi för att nå ett mål, men sannolikt är det så att väldigt få människor i grunden vill vara våldsamma.
Våld är effektivt. Det går inte att förneka att våld kan vara mycket effektivt för en person eller en grupp som vill uppnå vissa bestämda mål. När det gäller våld som förekommer inom familjer och främst riktas mot kvinnor och barn, kan våldsutövaren uppleva att det är det enda som fungerar. Men även om våldet upplevs som tidsbesparande och effektivt får det på längre sikt förödande konsekvenser, både för de som utsätts för våldet och för den som utövar det, samt för relationen dem emellan.
Oddsen är till förövarens fördel. Våldsutövning förekommer främst i ojämlika förhållanden. Generellt är den eller de som utövar våldet större, starkare eller mer kampkompetent än den som utsätts för det. Alternativt är de fler eller bättre beväpnade än offret.
Vem utövar våld?
Det har gjorts och görs fortfarande forskning som försöker komma fram till vilken typ av människor som utövar våld. Det enda som verkar samstämmigt är att den absoluta merparten består av män, och ju allvarligare våld det handlar om, desto högre andel män är det. Bortsett från det finns det många olika förslag på indelningar i personlighetstyp. Dessa kategorier varierar i namn, antal och innehåll, och just variation och motstridiga forskningresultat tyder på att det är väldigt svårt att indela våldsutövande människor i personlighetsfack.
Hur kan man arbeta med våld?
Det råder ingen tvekan om att allt våld i samhället leder till oerhört mycket lidande. Men därutöver har våldet också enorma samhällsekonomiska effekter. En anledning till att översätta lidandet i siffor är att det tydliggör problemets omfattning och gör det lättare att tala om, vilket motiverar utvecklandet av behandlingsmetoder.
Behandlingens huvudprinciper
Behandling inom ATV följer vissa huvudprinciper. Arbetet behöver dock inte alltid gå i exakt denna ordning:
Steg ett: Erkänna våldet
Det första steget som tas i arbetet med våld är att lägga fokus vid just våldet. Våld är oftast något som är mycket svårt att leva med. Därför försöker människor finna olika förklaringar till våldet. Våldsutövaren måste dock granska sina våldshandlingar i detalj, sätta ord på dem och erkänna dem utan förskönande omskrivningar. Exempel på strategier som syftar till att göra det lättare att leva med våldet är:
Osynliggörning: Handlar om att helt enkelt inte låtsas om våldet; att inte tala om det och inte se eller höra det. Detta är vanligt exempelvis när det rör sig om familjevåld, vilket ofta inte syns utåt, då det är så skmamfyllt och tabubelagt.
Normalisering: Att betrakta våldet som något annat, mer oladdat, än våld, till exempel pojkstreck, smisk eller ett livligt gräl.
Förnekande, bagatellisering och förminskande: Förnekande är en väldigt primitiv försvarsmekanism som främst förekommer hos barn. Det tar sig uttryck i att personen hävdar att situationen aldrig ägt rum. Men förnekande kan även förekomma vid våldshandlingar, särskilt om de är väldigt skammfyllda, som incest och andra sexuella övergrepp. Bagatellisering och förminskande handlar om att, inför sig själv eller andra, göra olika omskrivningar som förmildrar och minimerar handlingarnas allvarlighetsgrad.
Våldsamt beteende: Blir han arg och slår sönder saker hemma hos dig, sparkar söner dörrar eller slänger porslin? Detta är våldshandlingar med syfte att skrämma dig.
Isolering: När isoleringsprocessen börjar kan man lägga märke till mönster i hans beteende. Han kanske kör dig till och från skolan/jobbet. Han skulle gärna vilja att du jobbade mindre och var hemma mer. Han vill att ni ska göra allt tillsammans och låter dig inte träffa vänner och arbetskamrater själv. Du börjar tappa kontakten med dina vänner, eftersom han inte gillar att du träffar dem. Oftast säger han inte rakt ut vad du får göra utan du märker på hans reaktioner vad han tycker ändå.
Ökande kontroll: I början handlar det bara om att han ska vara med och bestämma allt, oavsett om det bara rör ditt liv. Det är han som bestämmer vad ni ska prata om och vad ni ska göra. Detta utökas successivt och till slut är det han som styr både vad du tänker, säger och gör.
För den som blir utsatt finns det ett antal saker man kan göra.
För en hemlig dagbok: Skriv ned varje gång han hotar eller slår dig. Det är svårt att komma ihåg efteråt vad det egentligen var som hände. Förvara dagboken på jobbet eller någon annan stans, dit han inte har tillgång.
Anförtro dig åt någon: Berätta för någon som du kan lita på, vad du är med om. Även om du inte orkar göra något åt saken nu, så är det i alla fall någon som vet.
Dokumentera: Försök att skriva ned och fotografera dina skador. Om du går till doktorn ska du alltid be om hjälp att ta ett foto. Du behöver inte använda dem men om du vill anmäla din man en dag så finns de fortfarande kvar.
Tro inte att det inte kommer hända igen: Ordna en flyktväg så att du kan gå när du vill. Kontakta en vän, släkting eller ett kvinnohus. Be någon om en nyckel, så att du alltid har någonstans att ta vägen oavsett vilken tid på dygnet det är.
Kontakta en kvinnojour: På ett kvinnohus tror de på dig och kommer att hjälpa dig den dag du bestämmer dig för att gå. De kan stötta dig och hjälpa dig, om du behöver nytt boende, skyddad identitet osv. Du kommer också att träffa andra kvinnor som har varit med om samma sak, så du kan få stöd och nya vänner.
Gör en polisanmälan: Acceptera inte det han utsätter dig för. Våld mot kvinnor och barn är ett brott. För din egen skull och för att han ska förstå att det han gör är fel, anmäl honom till polisen.
Vad är våld?
När man talar om våld måste våldet först och främst definieras. WHO (Världshälsoorganisationen) beskriver kvinnomisshandel eller våld i nära relationer som innefattande: "fysiskt aggressiva handlingar, psykisk misshandel, påtvingat samlag eller andra former av sexuellt tvång, och olika former av kontrollerande beteende så som att isolera en person från familj och vänner eller att begränsa tillgängligheten till information och hjälp."
Våldet är alltså mer än den fysiska misshandeln, och handlar oftast om maktutövning. Hur denna tar sig uttryck (mot kvinnor i heterosexuella parrelationer) har inom forskning bland annat beskrivits på följande sätt:
Psykiskt våld: Handlar om att mannen, direkt eller indirekt, hotar eller skrämmer kvinnan, att han kränker henne verbalt, försöker isolera henne, utövar emotionell utpressning (hotar att avslöja privata hemligheter, hotar att ta livet av sig om hon lämnar honom), skämmer ut henne inför andra eller använder barnen (exv. genom hot om att "ta vårdnaden"). Kan också handla om att han håller henne vaken om nätterna, att han försätter henne i ekonomiskt beroende och ser till att hon inte får tillgång till hälso- och sjukvård.
Fysiskt våld: Innefattar all typ av fysisk kontakt som mannen använder mot kvinnan för att uppnå kontroll. Det kan handla om allt från knuffar och örfilar till våld med tillhyggen och vapen. Våldet är sällan slumpartat och kaotiskt utan snarare såväl målinriktat som funktionellt. Detta exempelvis genom att våldet riktas mot kroppen för att det inte ska lämna synliga spår, eller mot könsorganen då det är särskilt kränkande och nedbrytande.
Sexuellt våld: Kan vara att mannen utsätter kvinnan för våldtäkt (i lagens mening), men också att han tvingar henne att titta på porr, eller att han vill ha samlag efter att han har misshandlat henne och att hon då är för rädd för att våga neka honom det.
Materiellt våld: Handlar om att mannen slår i dörrar eller väggar, eller slår sönder möbler, på ett sätt som är skrämmande och/eller kränkande. Kan också handla om att han förstör, eller tvingar kvinnan förstöra ägodelar som är särskilt viktiga för henne.
Latent våld: Detta kan utvecklas till den dominerande våldsformen i en relation där våld förekommit. Även om fysiska våldshandlingar sällan inträffar kan våldet vara ständigt närvarande i kraft av sin möjlighet.
Känslomässiga band
Carin Holmberg och Viveka Enander uppmärksammar att det ofta finns ett starkt känslomässigt band mellan kvinnan och mannen i en misshandelsrelation. Detta består av många mindre band som flätats samman till en helhet som är svår att bryta. Några exempel på rent känslomässiga band är:
Kärlek: Den kärlek kvinnan känner för mannen kan ofta vara väldigt intensiv. Hon kan känna sig utvald, men också utsatt och i underläge på grund av att hon är så kär i honom.
Rädsla: Rädslan är ofta lika stark som kärleken, och går ofta hand i hand med den, vilket innebär att den kan finnas med under relationens alla stadier. Den är mycket kraftfull och handlar om en rädsla för att dö, fysiskt eller psykiskt. Den kan hålla kvinnan kvar, genom att hon inte vågar lämna honom eller genom att den bryter ned henne så pass mycket att hon inte kan det, men den kan också få henne att bryta upp, just av rädsla för att bli dödad.
Hat: Kan vara en mycket stark, men också en mer tabubelagd känsla, vilket gör den svårare att tala om.
Medlidande: Kvinnan kan stanna för att hon tycker synd om mannen. Hon kan exempelvis se honom som sviken, rädd eller sjuk, och förklara hans beteende utifrån hans bakgrund och upplevelser.
Skuld: Skulden är starkt bindande och kvinnan kan se sig som delansvarig, vilket kan jämföras med hur andra brottsoffer reagerar. Hon kan känna skuld inför att han kanske blir sjuk eller tar livet av sig om hon går, men också känna skuld inför vännerna för att hon inte lämnar honom.
Hopp: Hoppet är ett av de starkast kvarhållande banden eftersom det hänger ihop med kvinnans försök att upprätthålla och rädda relationen.
Sammansatta band
Det finns även andra band som inte är rent känslomässiga. Exempel på sådana sammansatta band är:
Vilja att förstå mannen: Detta handlar om att skapa mening och återfå kontrollen i en kaotisk och traumatisk situation. Ångesten av att skadas av någon man älskar kan ofta dämpas genom att våldet görs begripligt. Det kan dock medföra att kvinnans band till mannen stärks ytterligare.
Beroende: Kvinnan kan uppleva att mannen är beroende av henne, och att hon är den enda som kan uppfylla hans behov. Han kan också göra sig beroende av henne genom att hota med självmord och så lägga sitt liv i hennes händer, alternativt genom att hota henne till livet. Det kan även handla om att kvinnan är beroende av mannen för mat och omvårdnad, eller för att få träffa sina barn. Hon kan också uppleva att hon inte har någon annan förutom honom. Detta kan dock bero på att han försökt isolera henne (vilket hon inte alltid ser) och att hon inte har någon annan just för att hon är med honom.
Internalisering: Detta betyder att kvinnan identifierar sig med mannen och allt mer börjar överta hans verklighetsuppfattning. Hon ifrågasätter sig själv och sina uppfattningar, och detta kan hålla i sig även efter att hon har lämnat mannen. En effekt av detta är att hon kan börja försvara mannens våldsamma beteende, inför andra och inför sig själv. Internaliseringen behöver dock inte vara total, utan kvinnan kan befinna sig i en kluven verklighetsupplevelse. Den kan till exempel ta sig uttryck i att hon inför vännerna kan tro på sig själv och se att relationen är dålig, men så snart hon är med mannen försvinner dessa tankar.
Ett traumatiskt band
Holberg och Enander beskriver också begreppet traumatisk bindning, vilket används när starka känslomässiga band utvecklas mellan två personer, där den ena upprepade gånger slår, trakasserar, hotar eller kränker den andra. Grunden är att maktbalansen är ojämn och att övergreppen är återkommande. Det typiska är att den underordnade personen utvecklar positiva känslor och attityder till förövaren. Detta fenomen har bland annat observerats i koncentrationsläger och vid gisslandraman.
I misshandelsrelationer upprepas oftast övergreppen, men samtidigt varvas de med vänligt och kärleksfullt beteende. Detta verkar leda till att bandet blir ännu starkare. Enligt inlärnings- och anknytningsteori uppstår de starkaste banden mellan husdjur/människa eller förälder/barn när den som är överordnad i sitt beteende gentemot den underordnade är omväxlande positiv och negativ.
Sammanfattningsvis är det sannolikt att det traumatiska bandet blir så starkt till följd av att mannen pendlar kraftigt mellan våld och värme, samt att kvinnan upplever en intensiv blandning av kärlek, hat och rädsla. Resultatet av den här bindningen är att kvinnan kan uppleva sig som "trollbunden" av mannen, vilket leder till att hon kränker och sviker sig själv. Detta beskrivs ofta som det värsta av allt i en misshandelsrelation.
Anpassning och Motstånd
Två viktiga begrepp, som förs fram i undersökningen om varför kvinnan går eller stannar, är anpassning och motstånd.
Anpassning handlar om att kvinnan börjar göra saker på mannens villkor. Det kan börja i väldigt liten skala, och fortsätta med olika försök att undvika våld för att till slut bli rena överlevnadsstrategier.
Motstånd kan handla om att kvinnan säger ifrån, och att hon försvarar sig eller slår tillbaka. Även motståndet kan fungera som en överlevnadsstrategi; ett sätt att visa att han inte kan knäcka henne. Det fungerar dock oftast bara på kort sikt, även om det vid första anblicken tycks kunna leda till positiv förändring.
Många kvinnor som lever i misshandelsrelationer utövar både anpassning och motstånd, så dessa två behöver inte utesluta varandra. Dock är det inte så att motstånd och frigörelse är samma sak. Motstånd kan ofta vara en typ av anpassning vilket har en kvarhållande effekt.
Holmberg och Enander nämner tre viktiga funktioner som motståndet mot mannen fyller:
Det visar att hon inte är underordnad. Att säga ifrån kan för henne innebära att mannen inte har makten, vilket i sin tur kan innebära att hon stannar kvar i misshandelsrelationen.
Det ger henne en upplevelse av kontroll. Ett exempel skulle kunna vara att kvinnan går beväpnad på något sätt, medan mannen är i närheten. På detta sätt kan hon eventuellt, genom hot, försvara sig mot mannens våld eller våldtäktsförsök, men på en högre nivå handlar det om en anpassning till en absurd livssituation.
Det är ett försök att få mannen att förändras och förstå. Hon har kvar hoppet om relationen och kämpar för att rädda den, vilket innebär att hon stannar kvar i våldet.
Dessa exempel visar på hur motståndet sker inom relationens ramar. I sådana fall lyckas det inte förändra eller avsluta relationen, men det kan ändå vara frigörande. Detta då det kan stärka kvinnan och hindra henne från att helt gå under, vilket sannolikt är nödvändigt för att hon ska kunna bryta upp.
Uppbrottsprocesser
Kvinnans uppbrott ur en misshandelsrelation beskrivs av Holmberg och Enander som bestående av minst tre processer:
Att bryta upp och lämna mannen.
Att bli fri och bryta det starka känslomässiga bandet.
Att förstå och se relationen som en misshandelsrelation och sig själv som en misshandlad kvinna.
Dessa processer kan ske i olika ordning och överlappa varandra men oftast kommer det fysiska uppbrottet först.
Att bryta upp
Följande är två exempel på vändpunkter som leder till att den misshandlade kvinnan lämnar relationen:
Det gäller livet: Kvinnan upplever en stark rädsla för att bli dödad. Hon upplever alternativen vara att dö, att gå under själsligen, att bli galen, att själv döda mannen eller att lämna honom.
Det gäller någon annan: Kvinnan blir medveten om att någon annan, direkt eller indirekt, utsätts för mannens våld. Det kan handla om att mannen börjar slå barnen eller husdjuren, att kvinnan inser att barnen riskerar att omhändertas av sociala myndigheter eller att hon misstänker att mannen utsätter barnen för sexuella övergrepp. Detta kan dock också ha en kvarhållande effekt. Kvinnan kan stanna i tron att det är bäst för barnen att hålla ihop relationen, eller för att mannen hotar att skada någon närstående till kvinnan om hon går.
Vad som är gemensamt för båda dessa vändpunkter är en känsla av att ha nått botten och/eller att ge upp. Det mest centrala av de två är att kvinnan på något sätt ger upp. Det handlar om att ge upp hoppet; om kärleken och om relationen till mannen, om att våldet ska upphöra, eller om att ge upp det tidigare motståndet (som eventuellt hållt henne kvar). Självfallet kan kvinnor både nå botten och ge upp, utan att lyckas bryta upp, men det är mindre troligt att de lämnar misshandelsrelationen utan att först ge upp.
Personer i kvinnans närhet kan spela en mycket viktig roll för hennes uppbrott, men det handlar om att välja rätt tidpunkt. En närstående som griper in vid rätt tillfälle kan ha avgörande betydelse, men det är också viktigt att vara medveten om att ett ingripande ibland kan ha motsatt effekt. Då mannen oftast är den som står kvinnan närmast och då hennes verklighetsuppfattning kan vara präglad av hans, kan kritik av mannen och relationen leda till att hon sluter sig ännu närmare honom (ett slags ”Romeo och Julia-syndrom”). Detta är en upplysning om vad som kan ske, och absolut inte en uppmaning att inte försöka hjälpa personer som befinner sig i en misshandelsrelation.
Att bli fri
Här handlar det om att bryta det starka känslomässiga bandet till mannen. Processen antas gå genom fyra faser som benämns efter den känsla som är starkast i varje.
Kärlek: Kärleken kvinnan känner är mycket stark (och ofta "blind") och nära förknippad med hopp. När denna känsla är den starkaste är det inte troligt att kvinnan lämnar mannen.
Hat: Känslan pendlar här ofta mellan hat och kärlek, vilket kan tolkas som ett uttryck för den kluvna verklighetsuppfattningen. Här kan kvinnan i vrede bryta upp, men återvänder sedan ofta till mannen. En misshandlad kvinna hinner ofta lämna sin man upprepade gånger innan det definitiva uppbrottet.
Medlidande: Är ofta den starkaste känslan, under uppbrottet och perioden som följer. Medlidandet är en starkt bindande känsla, men vissa kvinnor lämnar ändå mannen i denna fas, vilket i sådana fall ofta leder till känslor av skuld. Dessa känslor kan bero på internaliseringen, vilken kan fortsätta att prägla kvinnan långt efter uppbrottet.
Ingenting: Är kvinnan fortfarande kvar går hon i denna fas när alla känslor är borta, såvida hon inte är så nedbruten att hon inte kan göra någonting över huvud taget. I detta stadie har även hoppet försvunnit, däremot kan känslor av skuld och rädsla stanna kvar länge.
Att förstå
Denna process handlar om att "öppna ögonen" och se relationen som en misshandelsrelation och sig själv som en misshandlad kvinna. Män som utövar våld förminskar ofta eller alltid sina våldshandlingar, men det är också vanligt att misshandlade kvinnor inte ser sig själv som misshandlade. I början av, och även under relationen ser oftast kvinnan varken mannens fysiska och/eller psykiska kränkningar som våld, eller betraktar sig själv som misshandlad. Förståelseprocessen kommer oftast efter att hon har lämnat relationen.
En förklaring till att kvinnan inte ser det som våld är att hon inte tycker att hennes relation stämmer överens med massmedias bild av våldsrelationer (som framför allt innehåller fysiskt våld, och oftast grovt sådant). Kvinnans definition av vad som räknas som misshandel är glidande och hamnar oftast lite längre bort än det som just hon utsätts för. Något som kan hjälpa är att en profesionell person (exv. läkare eller psykolog) definierar våldet åt henne.
En annan förklaring kan vara att bilden av en misshandlad kvinna ofta är detsamma som bilden av en totalt kuvad och undertryckt kvinna. Om kvinnan som misshandlas gör motstånd och inte upplever sig som maktlös finns det risk att hon inte ser sig själv som misshandlad.
Ytterligare en förklaring är att det för de flesta kvinnor är mycket plågsamt att definiera sig själva som misshandlade, vilket kan vara en orsak till att även kvinnor som har blivit utsatta för mycket grov misshandel, inte definierar det som sådan.
Måste kvinnan förstå?
För att bearbeta ett trauma är det viktigt att sanningen släpps fram och att det som hänt beskrivs med sitt rätta namn (i det här fallet misshandel). Att tala om det som misshandel innebär för kvinnan att hon får ord, med vilka hon kan tala om det som hänt. Vidare kan hon se att hon inte är ensam; andra delar hennes hemska erfarenheter, och hon kan också se att hon inte håller på att bli galen, utan att hennes reaktioner är reaktioner som människan normalt har vid trauman och extrema livssituationer. Slutligen kan hon upptäcka att hon kan förvänta sig att må bättre, då andra kvinnor innan henne gjort det.
Som tidigare nämnt kan skulden finnas kvar långt efter uppbrottet, men genom förståelseprocessen kan kvinnan frigöra sig från sin skuld och bryta även det sista bandet.
Framtida forskning
Forskningen kring mäns våld mot kvinnor är fortfarande ett ganska ungt område. Mer forskning krävs, liksom det också krävs mer forskning om kvinnor som utövar våld och om våld i homosexuella parrelationer.
Våld, i olika former, är ett väldigt vanligt mänskligt fenomen, som de allra flesta människor på ett eller annat sätt kommer i kontakt med under sin livstid. Det orsakar oerhört stort lidande för personer som utsätts för och som bevittnar våld, och har även negativa konsekvenser för den som utövar våld. Därutöver leder det till stora samhällsekonomiska efterverkningar, bland annat i form av polis- och sjukvårdskostnader.
En stor del av våldet förekommer inom familjen och riktas då främst mot kvinnor och barn, men detta våld är väldigt skamfyllt och tabubelagt, vilket kan göra det väldigt svårt att tala om.
Följande text diskuterar våld, i synnerhet våld i nära relationer. Den diskuterar vad våld är och vad det har för konsekvenser, varför människor utövar våld samt vilken behandling som finns för personer med våldsproblem. Mycket av det som står här är giltigt också för andra former av våld än inom familjen, och inte bara för våld mot kvinnor utan även för våld mot män. Texten har sin utgångspunkt i kliniska erfarenheter från norska ATV (Alternativ til vold), beskrivna i böckerna Meningen med våld, av Per Isdal och Menns vold mot kvinner, av Marius Råkil (red). ATV är Nordens första behandlingsverksamhet för våldsamma män.
Vad är våld?
Per Isdal, som är psykoterapeut och leder ATV, beskriver våld som handlingar, riktade mot en annan person, som smärtar eller skadar, skrämmer eller kränker, eller får personen att göra eller avstå från att göra någonting mot sin vilja.
En våldsdefinition av detta slag fokuserar på handlingen snarare än på avsikten och innefattar därför också våld med "goda avsikter". Den inrymmer också andra former än rent fysiskt våld, exempelvis psykiskt och materiellt våld.
För en mer utförlig definition av våld se Vad är våld?
Med våld avses en mängd olika handlingar som sker mellan människor. Per Isdal, som har lång erfarenhet av arbete med våld, framhåller maktutövning som våldets kärna. Betraktad som en makthandling har våldet ett mål; att påverka andra människor.
Våldets aktörer
Vidare har våldet, enligt Isdal, tre aktörer: offret, utövaren och observatören. Dessa tre kan uppleva en och samma våldshändelse väldigt olika, men det som är gemensamt för de tre är att kontakten med våldet tenderar att föda nytt våld.
Offret upplever för det mesta våldet som starkare än förövaren. Det beror främst på att det är offret som direkt känner våldet, men också på att offret ofta känner rädsla, vilket är en känsla som ökar sensitiviteten. Vidare har våld en tendens att, mer än andra upplevelser, fästa sig i minnet hos offret. Dessutom har våld en hög traumapotential. Ett trauma är en mycket stark upplevelse av kontrollförlust och maktlöshet, som ofta innefattar en rädsla för att dö.
När våldet upplevs som ett trauma kan det resultera i starkt begränsande traumareaktioner, som nedsatt funktionsnivå, muskelsmärtor, sömn- och koncentrationsproblem samt depression. Våldserfarenhet behöver inte resultera i allvarliga psykiska problem, men kan ändå yttra sig i att beteendet hos den som blivit utsatt för våld blir mer undvikande och/eller kontrollerande.
Även en person som bara är vittne till våld kan få liknande skadeverkningar som offret, till exempel när det handlar om barn som ser den ene föräldern misshandla den andre.
Den ovan nämnda definitionen av våld är vid, och begreppet inrymmer ett stort antal olika handlingar. Det finns en viktig poäng med att använda just ordet våld, framför allt för personer som utsatts för våldet. Genom att kalla det våld, istället för något mer neutralt begrepp, kan de bättre förstå och bearbeta det obehag som våldet medförde. En annan anledning är att våld som döljs eller bortdefinieras, inte heller problematiseras eller analyseras i syfte att ersättas med andra alternativ.
Så gott som allt våld kan betraktas som problematiskt, trots att det är ett vanligt mänskligt fenomen. Sannolikt är de allra flesta människor kapabla att utföra något slags våld, framför allt i situationer som upplevs som vanmäktiga. En person betraktas dock ha ett våldsproblem om han/hon brukar våld på ett sätt som klart negativt påverkar omgivningen, eller honom/henne själv. Särskilt uppmärksam bör man vara när det handlar om allvarligt våld, även om det rör sig om en engångsföretelese.
Varför använder människor våld?
Vanmakt och frustration
Per Isals grundinställning i sitt arbete med våld är att våldet främst kan förstås som en reaktion på, och ett försök att kontrollera vanmakt eller maktlöshet. Vanmakten är sällan total utan handlar om olika grader av maktlöshet, och kan beskrivas som brist på exempelvis:
förutsägbarhet, översikt eller kontroll
inflytande eller möjlighet att påverka
möjlighet att hitta lösningar eller utvägar
beskydd/trygghet
att bli sedd, hörd och förstådd
Vanmakt kan handla om att leva under svåra livsvillkor eller att befinna sig i en särskilt besvärlig eller trängd situation. Vidare kan vanmakten vara kopplad till en oförmåga att uppfylla behov som att äta, dricka, sova eller värma sig, eller till en skada eller ett handikapp. Vanmakten kan också vara rent upplevelsemässig, vilket innebär att olika personer kan uppfatta sig som maktlösa i olika situationer.
Känslomässig vanmakt är en annan typ av maktlöshet, som handlar om vanmakt inför sina egna eller andras känslor. Det kan handla om att inte kunna uttrycka sina känslor, eller om att inte orka stå ut med dem och därför agera ut dem för att bli av med dem. I forskning talar man också om sexuell vanmakt, som kan handla om problem med sexuell upphetsning, samt problem att få erektion eller orgasm.
Slutligen kan vanmakt också vara strukturell, i den meningen att personer, på grund av hur samhället ser ut, begränsas till följd av deras kön, klasstillhörighet, etnicitet eller sexuell läggning.
Frustration är ett begrepp som ligger nära vanmakt, men har en snävare betydelse. Det kan förklaras som ett tillstånd som uppkommer när man hindras från att följa sin plan och uppnå sina mål. Frustration och vanmakt, samt andra känslor som rädsla, ångest och ilska, har gemensamt att de alla kan föregå aggression, som i sin tur ofta tar sig uttryck i direkta våldshandlingar. Här är det dock viktigt att komma ihåg att aggression och våld är en av många möjliga valbara reaktioner på känslor som frustration och vanmakt. Genom att här fokusera på valet, vilket görs inom ATV, kan man jobba med att försöka hitta andra alternativ till våld.
Om det uppstår känslor av maktlöshet i mellanmänskliga relationer finns det generellt två mindre bra alternativ som bör undvikas. Det ena är tillbakadragande, som handlar om att ge upp sig själv, underordna sig och låta bli att reagera. Det andra är angrepp som innebär att på något sätt skada den andra, exempelvis genom våld eller kränkning. Det bäst fungerande alternativet att hantera vanmakten som uppstår är generellt att tala med varandra. Det handlar om att öva på att i ord uttrycka vad man menar och känner, samt att lära sig lyssna och vara lyhörd för den andres tankar och känslor.
Positiva och negativa effekter av våld
För att kunna förstå våld, och varför människor utövar det, undersöker man inom ATV de positiva effekterna av våldet. Ur utövarens synvinkel finns flera konsekvenser av våldet som kan betraktas som positiva. Varaktigheten i dessa konsekvenser varierar men är oftast väldigt korta, och ofta kan våldsutövaren vara omedveten om de positiva konsekvenserna vid själva våldstillfället. Exempel på positiva konsekvenser som beskrivs är:
fysisk avspänning
känslomässig urladdning
makt och kontroll (yttre kontroll)
tar bort vanmakt
vänder på offerpositionen
hämnd
får sin vilja igenom
stoppar konflikt
stoppar känslor (inre kontroll)
På längre sikt finns många negativa konsekvenser för våldsutövaren, som exempelvis:
självförakt, skam, skuld
förlust (exv. av partnern, kontakt med barnen, körkortet),
fördömande
straff
stigmatisering eller brännmärkning
isolering
otrygghet
Ofta förminskar våldsutövaren de positiva såväl som de negativa konsekvenserna av våld. Därför är det, i ATVs arbete med våld, viktigt att uppmärksamma alla aspekter av våldet.
Grundantaganden om våld
Professionella behandlare som arbetat mycket med mäns våld, exempelvis Per Isal och Marius Råkil, som är psykolog och även han verksam vid ATV, talar om vissa grundantaganden om våld. Exempel på sådana antaganden är:
Våld är ett könsproblem. Män står för den största andelen våld, såväl mot kvinnor som mot andra män. Mäns våld orsakar också i regel betydligt allvarligare fysiska skador än kvinnors våld.
Våld är hierarkiskt. Våld används och har alltid använts som ett maktmedel. Makt handlar i det här avseendet om ett förhållande mellan våldsverkaren och den som utsätts för våldet. Det används för att skapa eller upprätthålla maktskillnader, är hierarkiskt och går generellt uppifrån och ner.
Detta grundantagande hänger ihop med antagandet att våld är ett könsproblem. Familjelivet är det maktsystem som ligger närmast till hands för de flesta människor, och inom familjen sker också en stor del av allt våld. Våldets hierarkiska karaktär gör att kvinnor och barn generellt är den mest våldsutsatta gruppen. Den extra utsattheten beror till stor del på att de i regel befinner sig i ett fysiskt underläge.
Våld "kommer ut" på ett annat ställe än det "kommer in". Oftast kommer våldet också ut längre ned i rangordningen än det kommit in. Exempel på detta kan vara att mannen som plågas av sin chef slår sin fru, att mamman som blir slagen slår sina barn, och att barnen som blir slagna "ger igen" på andra, mindre, barn.
Våld är intelligent. Om man enbart betraktar våld som någonting dumt och primitivt, alternativt som brist på impulskontroll missar man andra viktiga sidor av våldet. Vid en närmare granskning av våldshandlingar finner man istället tecken på en viss sorts intelligens. Med det menas att det finns värderingar och val bakom våldet, att det finns ett visst mål, samt olika metoder för att uppnå detta mål. Något som kan ses som ett undantag är dock panikhandlingar, som gäller liv och död.
Våld är både förnuftigt och känslomässigt. En vanlig uppdelning av våld är att man skiljer på instrumentellt våld och expressivt våld. Med instrumentellt våld avses kontrollerade och målinriktade handlingar avsedda att påverka andra människor, och att uppnå makt. Begreppet expressivt våld innefattar handlingar som är uttryck för känslor.
Ett annat sätt att se på våldet är att undvika uppdelningen och betrakta det mesta våldet som både expressivt och instrumentellt, eller med andra ord, känslomässigt och förnuftigt. En person som utför en våldshandling kan mycket väl vara driven av känslor som vanmakt, kränkning eller raseri, men samtidigt vara en tänkande person som styr sitt beteende och gör medvetna val. Ofta kan dock personen som utför handlingen uppleva att antingen känslan eller förnuftet tagit överhanden.
En viktig del i ATVs arbete med våld är att försöka få den som utövat våld att gå till botten med båda delarna av våldet. Ett exempel kan vara en man som slagit sin fru, och sedan förklarar det med att han tappat kontrollen och inte vetat vad han gjort. Om våldsutövaren får möjlighet att tillsammans med terapeuten granska våldshandligen närmare kan dock flera ”förnuftiga” val upptäckas. Det kan vara omständigheter som att han väntade tills de kom hem och var ensamma innan han gav efter för känslorna, att han drog för persiennerna, satte på stereon eller teven på hög volym, att han slog henne på kroppen för att skadorna inte skulle synas eller att han kontrollerade våldet så att hon inte avled eller fick några allvarligare skador.
Det är ovanligt att en person helt saknar kontroll över sitt våldsanvändande. De flesta är kapabla att kontrollera sig, men använder sig bara av den förmågan i vissa situationer, exempelvis när de är på arbetet, eller ute bland folk.
Det är viktigt att klargöra att antagandet att våld innehåller förnuftiga element, inte är detsamma som att en person som utövar våld är förnuftig. Våld kan förstås som en del av en fungerande strategi för att nå ett mål, men sannolikt är det så att väldigt få människor i grunden vill vara våldsamma.
Våld är effektivt. Det går inte att förneka att våld kan vara mycket effektivt för en person eller en grupp som vill uppnå vissa bestämda mål. När det gäller våld som förekommer inom familjer och främst riktas mot kvinnor och barn, kan våldsutövaren uppleva att det är det enda som fungerar. Men även om våldet upplevs som tidsbesparande och effektivt får det på längre sikt förödande konsekvenser, både för de som utsätts för våldet och för den som utövar det, samt för relationen dem emellan.
Oddsen är till förövarens fördel. Våldsutövning förekommer främst i ojämlika förhållanden. Generellt är den eller de som utövar våldet större, starkare eller mer kampkompetent än den som utsätts för det. Alternativt är de fler eller bättre beväpnade än offret.
Vem utövar våld?
Det har gjorts och görs fortfarande forskning som försöker komma fram till vilken typ av människor som utövar våld. Det enda som verkar samstämmigt är att den absoluta merparten består av män, och ju allvarligare våld det handlar om, desto högre andel män är det. Bortsett från det finns det många olika förslag på indelningar i personlighetstyp. Dessa kategorier varierar i namn, antal och innehåll, och just variation och motstridiga forskningresultat tyder på att det är väldigt svårt att indela våldsutövande människor i personlighetsfack.
Hur kan man arbeta med våld?
Det råder ingen tvekan om att allt våld i samhället leder till oerhört mycket lidande. Men därutöver har våldet också enorma samhällsekonomiska effekter. En anledning till att översätta lidandet i siffor är att det tydliggör problemets omfattning och gör det lättare att tala om, vilket motiverar utvecklandet av behandlingsmetoder.
Behandlingens huvudprinciper
Behandling inom ATV följer vissa huvudprinciper. Arbetet behöver dock inte alltid gå i exakt denna ordning:
Steg ett: Erkänna våldet
Det första steget som tas i arbetet med våld är att lägga fokus vid just våldet. Våld är oftast något som är mycket svårt att leva med. Därför försöker människor finna olika förklaringar till våldet. Våldsutövaren måste dock granska sina våldshandlingar i detalj, sätta ord på dem och erkänna dem utan förskönande omskrivningar. Exempel på strategier som syftar till att göra det lättare att leva med våldet är:
Osynliggörning: Handlar om att helt enkelt inte låtsas om våldet; att inte tala om det och inte se eller höra det. Detta är vanligt exempelvis när det rör sig om familjevåld, vilket ofta inte syns utåt, då det är så skmamfyllt och tabubelagt.
Normalisering: Att betrakta våldet som något annat, mer oladdat, än våld, till exempel pojkstreck, smisk eller ett livligt gräl.
Förnekande, bagatellisering och förminskande: Förnekande är en väldigt primitiv försvarsmekanism som främst förekommer hos barn. Det tar sig uttryck i att personen hävdar att situationen aldrig ägt rum. Men förnekande kan även förekomma vid våldshandlingar, särskilt om de är väldigt skammfyllda, som incest och andra sexuella övergrepp. Bagatellisering och förminskande handlar om att, inför sig själv eller andra, göra olika omskrivningar som förmildrar och minimerar handlingarnas allvarlighetsgrad.
Steg två: Ta ansvar
Efter att ha detaljbearbetat våldshandlingarna är nästa steg att erkänna sitt ansvar för dem. Fokus ligger alltid på att våld, i olika situationer, är ett valbart alternativ bland andra. Alla typer av förklarings- och rättfärdigande metoder (som ibland också anammats av offret) förs upp i ljuset, utmanas och problematiseras.
Ödesförklaringar: Dessa förklaringar har gemensamt att de på något sätt tar bort utövarens ansvar, exempelvis för att han/hon är psykopat, född med kort stubin, är ett incestoffer eller bara har det i blodet.
Externalisering: Förmodligen det vanligaste sättet att begripliggöra våld, som innebär att förklara våldshandligen som orsakad av något som ligger utanför den egna personen. Ödesförklaringar är en typ av externalisering. Andra kan handla om att det var någon annan som provocerade, tjatade, bråkade, retade eller inte lyssnade, och på så sätt utlöste våldet. Ytterligare en annan är att: "jag var full".
Överförenkling: Handlar om att reducera våldshändelsen till ett scenario där det egentligen inte fanns någon annan utväg än att ta till våld.
Efter att ha detaljbearbetat våldshandlingarna är nästa steg att erkänna sitt ansvar för dem. Fokus ligger alltid på att våld, i olika situationer, är ett valbart alternativ bland andra. Alla typer av förklarings- och rättfärdigande metoder (som ibland också anammats av offret) förs upp i ljuset, utmanas och problematiseras.
Ödesförklaringar: Dessa förklaringar har gemensamt att de på något sätt tar bort utövarens ansvar, exempelvis för att han/hon är psykopat, född med kort stubin, är ett incestoffer eller bara har det i blodet.
Externalisering: Förmodligen det vanligaste sättet att begripliggöra våld, som innebär att förklara våldshandligen som orsakad av något som ligger utanför den egna personen. Ödesförklaringar är en typ av externalisering. Andra kan handla om att det var någon annan som provocerade, tjatade, bråkade, retade eller inte lyssnade, och på så sätt utlöste våldet. Ytterligare en annan är att: "jag var full".
Överförenkling: Handlar om att reducera våldshändelsen till ett scenario där det egentligen inte fanns någon annan utväg än att ta till våld.
Steg tre: Sammanhang
Först efter att våldsutövaren erkänt våldet och tagit ansvar för det börjar arbetet med att undersöka våldets sammanhang.
Utgångspunkten i Isdals förståelse av våld är att det inte finns något blint våld. I arbetet med våld är det nödvändigt att värja sig mot, och se bakom den skenbara meningslösheten. En våldshandling har sin utgångspunkt i våldsverkarens liv, tankar och känslor, och granskas den i detalj visar den sig sällan eller aldrig vara en överraskning.
Vill man försöka förstå en människas beteende kan man titta på det i relation till personens livshistoria, den kulturella ram personen lever i samt till den speciella situation personen befinner sig i.
En princip som är viktig att ha i åtanke är människors benägenhet att upprepa beteenden som en gång fungerat. När det gäller våld handlar det om att undersöka våldets historia och dess funktion. Det finns ingen generell våldshistoria eller allmängiltiga orsakssamband bakom våld, utan varje våldsverkares historia är unik. Det viktiga är att arbeta utifrån att våldet varken saknar mening, orsak eller historia.
Per Isdal hävdar att den viktigaste orsaken på individnivå, för att förklara våldsamt beteende, är misshandel och övergrepp under uppväxten. Dock är en sådan faktor varken nödvändig eller tillräcklig, vilket innebär att det finns våldsutövare som inte själva utsatts för våld, liksom det finns personer som utsatts för, men själva aldrig använt våld.
Något som verkar vara av avgörande betydelse för om en person som utsatts för våld själv blir våldsutövare är hur upplevelsen bearbetas. Tre huvudpunkter i en sådan bearbetning är; för det första att tydligt benämna våldet som våld; för det andra att lägga ansvaret på den som utövat våldet; och för det tredje att sätta ord på upplevelserna och, helst upprepade gånger, tala om dem med andra.
Det finns många fler faktorer som kan spela in på individnivå, till exempel uppfostran, tidigare trauman och förluster, samt olika biologiska faktorer som exempelvis temperament. På gruppnivå talas det om faktorer som mobbning, gängbildning eller andra typer av grupptryck. På samhällsnivå finns det ytterligare faktorer som är viktiga, framför allt är det ojämlika maktförhållandet mellan kön, en faktor som är viktig att ha i åtanke när det handlar om familjevåld, eller mäns våld mot kvinnor.
En strategi som är viktig att utmana på denna nivå är:
Fragmentering: Att uppfatta våldet som en eller flera fristående händelser som inte har någonting att göra med det som hände före eller efter, och inte heller har något samband med varandra.
Steg fyra: KonsekvenserFörst efter att våldsutövaren erkänt våldet och tagit ansvar för det börjar arbetet med att undersöka våldets sammanhang.
Utgångspunkten i Isdals förståelse av våld är att det inte finns något blint våld. I arbetet med våld är det nödvändigt att värja sig mot, och se bakom den skenbara meningslösheten. En våldshandling har sin utgångspunkt i våldsverkarens liv, tankar och känslor, och granskas den i detalj visar den sig sällan eller aldrig vara en överraskning.
Vill man försöka förstå en människas beteende kan man titta på det i relation till personens livshistoria, den kulturella ram personen lever i samt till den speciella situation personen befinner sig i.
En princip som är viktig att ha i åtanke är människors benägenhet att upprepa beteenden som en gång fungerat. När det gäller våld handlar det om att undersöka våldets historia och dess funktion. Det finns ingen generell våldshistoria eller allmängiltiga orsakssamband bakom våld, utan varje våldsverkares historia är unik. Det viktiga är att arbeta utifrån att våldet varken saknar mening, orsak eller historia.
Per Isdal hävdar att den viktigaste orsaken på individnivå, för att förklara våldsamt beteende, är misshandel och övergrepp under uppväxten. Dock är en sådan faktor varken nödvändig eller tillräcklig, vilket innebär att det finns våldsutövare som inte själva utsatts för våld, liksom det finns personer som utsatts för, men själva aldrig använt våld.
Något som verkar vara av avgörande betydelse för om en person som utsatts för våld själv blir våldsutövare är hur upplevelsen bearbetas. Tre huvudpunkter i en sådan bearbetning är; för det första att tydligt benämna våldet som våld; för det andra att lägga ansvaret på den som utövat våldet; och för det tredje att sätta ord på upplevelserna och, helst upprepade gånger, tala om dem med andra.
Det finns många fler faktorer som kan spela in på individnivå, till exempel uppfostran, tidigare trauman och förluster, samt olika biologiska faktorer som exempelvis temperament. På gruppnivå talas det om faktorer som mobbning, gängbildning eller andra typer av grupptryck. På samhällsnivå finns det ytterligare faktorer som är viktiga, framför allt är det ojämlika maktförhållandet mellan kön, en faktor som är viktig att ha i åtanke när det handlar om familjevåld, eller mäns våld mot kvinnor.
En strategi som är viktig att utmana på denna nivå är:
Fragmentering: Att uppfatta våldet som en eller flera fristående händelser som inte har någonting att göra med det som hände före eller efter, och inte heller har något samband med varandra.
Efter att ha arbetat sig igenom de första tre stegen, fortsätter arbetet med att fokusera på våldets konsekvenser. Det är viktigt att våldsutövaren kan lära sig att ta andras perspektiv, och se vad våldet gör med offret och de som eventuellt bevittnat våldet. Men det är också viktigt att se vilka negativa efterverkningar våldet har på den egna personen. I den här delen av behandlingen handlar det också om att utveckla ett fungerande känsloliv samt en förmåga till empati.
Strategier som kan utmanas här, om de inte utövats tidigare är:
Rättighetstänkande: Här är våldet kopplat till de rättigheter utövaren anser sig ha, exempelvis i barnuppfostran. Våldet kan också rättfärdigas då det utövas för något gott, högre syfte. I båda fallen tenderar våldsutövaren att bortse ifrån, eller förminska de negativa konsekvenser våldet har för offret.
Även förnekande, förminskande och bagatellisering kan vara metoder som hindrar våldsutövaren att inse effekterna av våldet för de utsatta.
Olika typer av våld
När man arbetar med våld terapeutiskt kan våldet delas in i olika kategorier, som kräver olika typer av behandling. Den indelning som Per Isdal gör i sitt arbete är:
Situationsvåld: Handlar om personer som använder våld i alla typer av situationer. Det kopplas ofta ihop med aggressionsproblematik, och behandlingen kan bestå av att arbeta med självkontroll.
Relationsvåld: Våld inom nära relationer, eller andra maktsystem. Oftast har personen som utövar våldet något slags maktövertag. En mycket viktig del av terapiarbetet är att synliggöra våldet, eftersom denna typ av våld för det mesta är väldigt skamfullt. Andra viktiga delar av arbete rör värdesystem, självkontroll och kommunikation.
Funktionsvåld: Våld som hjälper personer att uppnå positiva resultat av något slag. Det är viktigt att erkänna fördelarna med våldet för att sedan kunna problematisera det. Därefter måste sättet våldet rättfärdigas på utmanas, och våldsutövaren får försöka hitta sätt att uppnå sina mål utan våld.
Traumavåld: Handlar om personer som använder våld i vissa speciella situationer. Våldet föregås av dödsångest, panik eller andra starka obehagskänslor som hör ihop med ett tidigare trauma, och som triggas i vissa situationer. Detta är den allra minst kontrollerade våldsformen. Behandlingen handlar här om att söka bakåt i tiden för att hitta ett konkret sammanhang bakom våldet. Därefter måste de bakomliggande trauman bearbetas.
En person kan ha problem med våld ur flera kategorier samtidigt.
Mansrollen
I ATVs terapeutiska arbete med våldsamma män anses en problematisering av mansrollen vara en nödvändig beståndsdel. Vad människor har för relation till makt och vanmakt, hur de utövar makt och hur de väljer att hantera maktlöshet antas till stor del bero på inlärning och erfarenhet.
Det har gjorts mycket forskning på hur pojkar och flickor socialiseras in i, eller lär sig olika könsroller. Pojkar och flickor växer upp i ett samhälle där det råder en ojämlik maktfördelning mellan könen. Pojkar, flickor, män och kvinnor behandlas olika på grund av sin könstillhörighet, och de får mer träning i, och mer uppmuntran för, olika egenskaper. I den traditionella mansrollen framhävs exempelvis styrka, konkurrens och kontroll. Detta sker på bekostnad av egenskaper som flexibilitet, omsorg, solidaritet och samarbete, vilket kan vara en förklaring till att män är särskilt utsatta för att utveckla våldsproblematik.
Även förhållandet till egna och andras känslor, som mansrollen medför, kan vara en del i förklaringen till mäns våld. Män har i allmänhet mindre träning i alla känslor, eventuellt med undantag för ilska. Känslor som hjälplöshet, otrygghet och vanmakt passar illa in i mansrollen, och kan för många män vara mycket svåra att uttrycka och förmedla.
Känslor spelar en mycket viktig roll i kommunikationen mellan människor. Att kunna känna igen och uttrycka ett brett spektrum av känslor, är nödvändigt för att kunna förstå sig själv och andra, liksom för att kunna bli förstådd av andra. Aggression kan vara ett sätt att kompensera för en oförmåga att känna eller uttrycka känslor. En viktig del i ATVs arbete med våldsamma män handlar därför om träning i att utveckla ett fungerande känsloliv.
Effekterna som de traditionella könsrollerna har på flickor och kvinnor ser annorlunda ut, men de är lika viktiga att uppmärksamma och utmana. Flickor får i allmänhet mindre träning i, och uppmuntran för, just ilska och protest. Kvinnorollen präglar delvis flickor till att bli snälla och omhändertagande, vilket kan medföra en brist i viktiga egenskaper som självmarkering och gränssättning.
Förutsättningar för lyckade resultat
Resultat från olika behandlingsverksamheter, i olika delar av världen, visar att det går att komma åt våldsproblematik. Nyckeln till ett lyckat resultat kan, utifrån ATVs metod, sammanfattas med att våldsutövaren har erkänt våldet i detalj och tagit ansvar för det, vidare förstått det i ett sammanhang och tagit till sig konsekvenserna av våldet. Det krävs också att strategierna som rättfärdigat och upprätthållit våldet ifrågasatts och upplösts, samt att de beteenden och attityder som hängt samman med våldsutövandet förändrats. Slutligen är det viktigt att den tidigare våldsutövaren funnit lämpliga och på längre sikt hållbara alternativ till våld.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar