Fortfarande arg!

Jag har problem med mig själv!

Jag håller på att sprängas känns det som.

Jag vet att jag hanterar det fel.

Men det finns saker som liksom triggar igång mig.

Jag fixar inte lögner.

När människor ljuger så ser jag rött.

Och för mig är en lögn även sånt som döljs.

När människor inte säger hela sanningen.

Om det finns en händelse som beskrivs utan att ta med hela händelsen utan bara valda delar av den.

Att inte inse att vissa beteenden inte är förlåtliga.

Det är liksom bekvämt att totalt radera bort en indivds

aggeranden.

Att det anses ok att själv använda sig av icke tillåtna medel för att få sin vilja igenom.

Att totalt utan medkänsla eller empati spela ett spel

som innebär total undergång för andra människor.

Huvudsaken är att vinna!

Att jag känner det så här innebär att det berör mig så starkt.

Och det är bara sanningen som kan göra mig så upprörd.

Jag vet att jag sett rött förut och blivit så här arg tidigare.

Och det har då handlat om exakt samma sak.

Unga människors totala brist på vidseende.

Deras omognad som gör att de bara vill hävda sig till varje pris.

Deras brist på självbehärskning.

Deras fullständiga egoism.

Jag är fullständigt medveten om att jag borde kliva ur detta och bete mig med den mognad som jag borde ha efter att ha levt ett långt liv.

Men se det är svårare än det skrivs ner på en skärm.

Jag fick rådet igår av en professionell person att det vore bättre

att lämna allt bakom mig och bara ge upp.

Avsäga mig rätten till det som ligger mig så starkt i hjärtat.

Allt på grund av att det inte kommer att lösa sig och att det kommer att krossa mig!

Jag har förlorat så mycket i mitt liv och jag har verkligen fått kämpa för det jag har kvar.

Jag vet inte av en enda dag som jag fått leva utan att det varit något jag måste ha oroat mig för.

Jag är ingen svag person.

Jag tycker att jag har tagit livet som en klok och ganska trygg individ.

Jag upplever att jag kunnat hjälpa och stöttat andra i deras liv.

Och därför så känns detta så fullständigt orättvist!

Jag kommer att fortsätta att finnas där för mina ungar!

Jag kommer att göra vad jag kan och förmår för de ska känna att jag finns för dom då de behöver det.

Oavsett vad ni andra tycker!

Min älskade saknade son kommer snart hem!

( Kom nu ihåg att detta är min blogg. Min offentliga dagbok. Som var tänkt till en början att var anonym. Som var tänkt att vara en pysventil för mina jobbiga tankar och känslor.

Jag har många läsare och jag hoppas att jag alltid kan hjälpa nån med mina ord.

Det finns många som har det svårt! )