Supertrött

Jag började kl 07.30 med aftt försöka att skriva det här inlägget.

Jag skulle så stort skriva det i min iPod. Men det var helt omöjligt.

Det gick inte att knacka upp bilden större så att jag såg ingenting.

Lägg sen till att jag var så trött att ögonen rullade i huvudet.

Jag hade då avverkat min andra natt på jobbet.

Och då är man trött när man äntligen får lägga sig ner.

Men sen så var det stört omöjligt att somna.
Jag låg och vred mig runt runt.

Och det var alldeles för ljust för att sova.

Dessutom var jag jättehungrig.
Men för trött för att orka kliva upp och ordna nån mat.
Än mindre för att orka tugga nån.

Man ska nog ha nån slags flytande näring
 att dra i sig när man kommer hem så där trött.

När jag sen hade vaknat ca 15 ggr så vaknade jag till slut
 vid 4 på em och då hade min mamma ringt.
Och det visade sig att hon ville bjuda mig på grillat.

Hon ordnade ett minisläktkalas.

Min bror med finflickorna och
underbara Nova var där när jag kom dit.

Dom är så härliga alla flickorna.
Dom gör en så glad bara att titta på.

Och Wilma är som en levande docka.

Så det var trevligt.

Nu så laddar jag det sista för att dra iväg för sista natten för den här gången.

Och då ska jag hoppas att det är lagom mycket att göra så att natten går fort.

Ha det så bra alla ni andra!

Lite gladare!

Det har varit en tuff tid.

Det har hänt mycket som berört de djupaste känslor man kan ha.

Man kan inte alltid hejda tankeflödet som i min hjärna funkar så att man kastar glimtar bakåt i tiden.

Jag skulle vilja säga att jag speglar det jag känner idag emot det jag upplevt tidigare.

Det kan vara ganska påfrestande att hamna i sådana tankekjedjor.

Jag kan uppleva att jag upprepar felaktiga mönster i mina tankar.

Dom kan dra iväg och bli helt felaktiga gentemot hur det egentligen är eller var.

Jag kan liksom hetsa upp tankarna och jagar liksom upp mig själv.

Ända tills mitt mer mogna jag tar vid och inser att allt inte är som jag

inbillar mig.

Om man sedan lugnt och fint backar lite grand, kanske sover på saken så

ser saken ut helt annorlunda ut.

Det kan räcka med att tala med någon annan som är mer objektiv och inte

lika känslomässigt inblandad.

Det kan räcka med att inse att jag bara kan styra över mig själv och mina egna tankar.

För mina känslor kan jag inte styra över. Och andra kan jag definetivt inte styra med. Det har jag blivit klar över.

Är jag arg, ledsen eller hoppfull så kan vare sig jag eller nån annan bestämma att jag ska vara annorlunda.

Jag har valt att tillåta mig vara precis så som mina känslor är.

Att skratta ett falskt skratt är inte rätt mot vare sig mig själv eller nån annan.

På slutet så har jag varit mycket upprörd av olika skäl.

Och den känslan ville inte ta slut förrens jag värkt ut den.

Sedan så lättar den och jag känner inte längre lika starkt längre.

Jag bli klar med det och kan sedan sluta att älta runt det.

Nu vet jag att allt kommer att bli mycket bättre!

För allt har varit så femjävligt hemskt så det kan aldrig bli så dåligt igen.

Jag vet att jag överlever det mesta och hoppas nu att alla i min omgivning

får komma till samma ro.

Livet är inte en strid!

Det är en gåva!

Fortfarande arg!

Jag har problem med mig själv!

Jag håller på att sprängas känns det som.

Jag vet att jag hanterar det fel.

Men det finns saker som liksom triggar igång mig.

Jag fixar inte lögner.

När människor ljuger så ser jag rött.

Och för mig är en lögn även sånt som döljs.

När människor inte säger hela sanningen.

Om det finns en händelse som beskrivs utan att ta med hela händelsen utan bara valda delar av den.

Att inte inse att vissa beteenden inte är förlåtliga.

Det är liksom bekvämt att totalt radera bort en indivds

aggeranden.

Att det anses ok att själv använda sig av icke tillåtna medel för att få sin vilja igenom.

Att totalt utan medkänsla eller empati spela ett spel

som innebär total undergång för andra människor.

Huvudsaken är att vinna!

Att jag känner det så här innebär att det berör mig så starkt.

Och det är bara sanningen som kan göra mig så upprörd.

Jag vet att jag sett rött förut och blivit så här arg tidigare.

Och det har då handlat om exakt samma sak.

Unga människors totala brist på vidseende.

Deras omognad som gör att de bara vill hävda sig till varje pris.

Deras brist på självbehärskning.

Deras fullständiga egoism.

Jag är fullständigt medveten om att jag borde kliva ur detta och bete mig med den mognad som jag borde ha efter att ha levt ett långt liv.

Men se det är svårare än det skrivs ner på en skärm.

Jag fick rådet igår av en professionell person att det vore bättre

att lämna allt bakom mig och bara ge upp.

Avsäga mig rätten till det som ligger mig så starkt i hjärtat.

Allt på grund av att det inte kommer att lösa sig och att det kommer att krossa mig!

Jag har förlorat så mycket i mitt liv och jag har verkligen fått kämpa för det jag har kvar.

Jag vet inte av en enda dag som jag fått leva utan att det varit något jag måste ha oroat mig för.

Jag är ingen svag person.

Jag tycker att jag har tagit livet som en klok och ganska trygg individ.

Jag upplever att jag kunnat hjälpa och stöttat andra i deras liv.

Och därför så känns detta så fullständigt orättvist!

Jag kommer att fortsätta att finnas där för mina ungar!

Jag kommer att göra vad jag kan och förmår för de ska känna att jag finns för dom då de behöver det.

Oavsett vad ni andra tycker!

Min älskade saknade son kommer snart hem!

( Kom nu ihåg att detta är min blogg. Min offentliga dagbok. Som var tänkt till en början att var anonym. Som var tänkt att vara en pysventil för mina jobbiga tankar och känslor.

Jag har många läsare och jag hoppas att jag alltid kan hjälpa nån med mina ord.

Det finns många som har det svårt! )