Livet är svårt!

Gud vad komplicerat livet måste vara.

Det är inte som det var förr. Få en bra uppfostran, växa upp ganska ovetande. Gifta sig med en förhoppningsvis bra och arbetssam man. Föda några barn. Eller många. Hoppas på att inte några dog. Se till att ta tillvara det man hade. Lagade mat av det som fanns. Bakade bröd. Lagade kläder gång på gång. Sopade sina golv och storstädade en gång per år då man svärtade vedspisen och kalkade väggarna vit. Efter några år så var det dags att ta hand om sin mor och far. Kanske att man samtidigt fick lite hjälp med barnen. Barnen gick några få år i skolan så pass att de kunde läsa och skriva. Sedan så måste även dom hjälpa till med sådd och skörd. Djuren måste tas om hand och vallas. Aldrig en sovmorgon. Aldrig fredagsmys. Inte en priskurant att beställa grejjor ur. Det stod gårdfarihandlarna för då de kom med sina ihoplockade varor. Kanske mamma kunde köpa sig nåt pråligt som ett par tjocka nylonstrumpor. Kanske barnen fick uppleva något spännande med en ny människa i huset.

Allt är så totalt annorlunda nu!

Mamma måste jobba lika mycket som far. Barnen behövs inte längre. Mor och far tas om hand ( än så länge). Det är få barn som dör, ingen vet ändå inte varför vi dör.

Vi har klumpat ihop alla som inte riktigt klarar av denna stora omställning till socialfall.

Våra barn som inte ser sina föräldrar. Som måste gå i skolan i många år utan att förstå varför. De föräldrar som inte riktigt klarar av att vara ifrån sina hem så många timmar varje dag. Som har sina huvuden fulla av det som anses viktigt. De dövar sig med TVn och sitter där och stirrar in i en burk som blixtrar fram både ljud och bilder som inte är riktigt på riktigt. Mannen och kvinnan finns inte mer som ett arbetande team. De strävar inte mot samma mål. Barnen får saker i stället för uppgifter. Dom behövs ju inte längre. Pizza är väl godare än gröt och sill. Men det är inte mamma som har gjort den.

Jag förstår ingenting! När människan inte klarar att leva för att ge sina barn ett värdefullt liv där barnet får känna sig som en del av nåt meningsfullt i ett kretslopp där varje familjemedlem är lika viktig.

Hur har då människan kunnat urarta så totalt att man kan försvar sitt egensinniga beteende. Kanske det går bra att ha det som en mask för ansiktet utåt. Men inne i en sådan människa vill jag veta hur man kan tänka en enda redig tanke.

För det måste bara bli kaos!

Vi har levt som människor i tusentals år precis som jag beskrev tidigare. Det nya påfundet med egen frihet och "rättigheter" är bara några tiotal år. Och det missbrukas! Varje dag! Och vi sviker barnen. Alla dessa barn som ska delas på. Fraktas emellan. Som man så stort säger att man tar hänsyn till vad som är bäst för barnet.

Det följer med vår nya ordning en stor egoism, en stor frustration och en stor meningslöshet.

Vi vet inte vad vi ska göra.

Vi vet inte längre vad som är rätt och vad som är fel.