Att vara arg!

Jag vill börja med att säga att i dag har jag känt en enorm skam!

Jag har än en gång svikit mitt älskade barn.

Jag borde ha förstått hur det skulle bli och stått upp för honom i dag.

Jag vet att han klara sig bra själv och att han nått mycket långt tack vare sin egen inre styrka.

Jag skäms även för att jag låtit mig ledas runt i ett spel som jag inte ens valt att vara deltagare i.

Jag känner även en ilska som jag inte kan riktigt hantera.

Jag vet vart den kommer ifrån för jag har känt den förut.

Den kommer ifrån den besvikelse som man känner när man upptäcker att någon ljugit för en.

När någon utgett sig för att vara god men sedan visat sig vara falsk.

Jag tänker skriva ner några mycket bra ord om ilska som hjälper mig och kanske kan hjälpa nån annan att förstå.

"Vad är det som du tycker så illa om hos mig?" frågade en man sin fru efter sex månaders nykterhet.

"Allting!" svarade hon och blängde på honom.

Känslor av vrede är en del av alla människors liv. Barn blir arga, tonåringar blir arga. vuxna blir arga. Ibland spelar ilskan inte så stor roll i våra liv och medför inget särskilt problem. Vi avreagerar oss och sedan så glömmer vi bort det hela. Så är det vanligtvis inte med medberoende, speciellt inte om vi är engegerade i en alkoholist, en missbrukare eller nån annan med ett allvarligt pågående problem. Vreden kan bli en stor del av våra liv. Den kan bli våra liv. Alkoholisten är arg, vi är arga, barnen är arga och hunden också.
Alla är arga hela tiden. Ingen tycks kunna avreagera sig tillräckligt. Även om vi inte skriker, även om vi försöker att låtsas att vi inte är arga, är vi det i alla fall. Vi kastar blickar och gör så gester som avslöjar oss. Fientligheten lurar strax under ytan och väntar på ett tillfälle att smita ut. Ibland så exploderar vreden som en bomb, men ingen blir nånsin färdig med den.
Alkoholisten säger: "Hur vågar du bli arg på mig? Det är jag som är kungen. Det är jag som blir arg på dig och inte tvärtom."

Den medberoende säger: "Efter allt som jag har gjort för dig, har jag rätt att bli arg när det passar mig." Men i det tysta undrar den medberoende: Kanske han eller hon har rätt... Hur vågar vi bli arg på alkoholisten? Det måste vara nåt fel när jag känner så här?
Vi ger vår självkänsla en smäll och plussar på med lite skuld. Och ilskan finns kvar. Problemen blir inte lösta, och vreden försvinner inte.

Till och med efter nykterhet och tillfrisknade kan ilskan dröja sg kvar, det gör den oftast.

Vanligtvis har den nått sin kulmen när alkoholisten får hjälp. INGEN, alkoholisten inbegripen orkar längre med vansinnet. Ibland blir det värre. Den medberoende kanske för första gången inser att det inte är hans eller hennes fel. Den medberoende kan till och med känna sig ännu mer elak över att ha levt så länge i tron av att det varit så! Det kan vara första gången som den medberoende känner sig tillräckligt trygg för att känna och uttrycka vrede. Kanske den medberoende äntligen fått tillräckligt med lugn och ro omkring sig för att inse hur arg han eller hon var och är. Detta kan orsaka fler konflikter.

Alkoholisten kanske vill börja om igen, utan att släpa med sig sitt tunga förflutna, nu, när han eller hon har börjat ett nytt liv.

Så alkoholisten säger: "Hur vågar du bli arg? Vi ska ju börja om på nytt."

Och den medberoende svarar: " Det är vad du tror! Jag har ju just kommit igång!"

Så nu känner sig alla arga och alla känner sig skyldiga för att de är arga. De känner sig lurade och arga därför att nykterheten inte förde med sig den glädje som de hoppats på. Den blev inte den vändpunkt som gjorde att alla levde lyckliga i alla sina dagar.
Missförstå inte, det blev bättre. Det blir mycket bättre när människor nyktrar till. Men nykterheten är inte något magiskt botemedel för ilska och relationsproblem. Den gamla ilskan falnar, men en ny vrede tillför nytt bränsle.
Man kan inte lägga skulden på drogen eller "problemet", trots att man ofta gör det.
Drogerna kan inte längre användas för att lindra de arga känslorna.
Ofta får inte den medberoende längre lika mycket omtanke och sympati från sina vänner.

Vi reagerar på vrede, både vår egen och andras. Det är en provocerande känsla och den är smittsam.Och många av oss har så mycket vrede att reagera på.
- Vi har den vrede som kommer av sorg. Vi har den vrede som kommer från förföljelse-fasen av undsättande och omhändertagande. Många av oss har fastnat i det hörnet av triangeln.

- Vi har orimliga känslor av vrede som kan vara oberättigad och orsakad av ett reaktivt katastrof-tänkande.

- Vi har berättigad vrede - all de galna känslor som VEM SOM HELST SKULLE KÄNNA OM NÅGON GJORDE SÅ MOT HONOM ELLER HENNE.

- Vi har den vrede som täcker upp och över sårade känslor och fruktan. Känslor av sorg och rädsla förvandlas till vrede och många av oss är mycket sårade och rädda.

- Vi har den vrede som föds ur skuldkänslor. Skuld både förtjänt och oförtjänt förvandlas lätt till vrede. Medberoende bär också på mycket skuld och tro det eller ej - det gör alkoholister och missbrukare också. De är bara skickligare på att dölja det och förvandla skulden till ilska.

- Vi har reaktiv vrede. Vi blir arga därför att den andre personen är arg. Då blir de argare. Snart är alla arga igen.

Ibland fördrar vi att stanna kvar i vår vrede. Den hjälper oss att känna oss mindre sårbara och mera starka. Den är som en skyddande sköld. Då märks det inte att vi egentligen är sårade och rädda.............
(Bli fri från ditt medberoende, Melody Beattie )

En underbar bok för alla även om det inte finns ett direkt missbruk. Vi är alla lite skadade av ett eller annat!!!

Elakhet!

Jag kan inte sova!

Och det är mitt och ingen annans fel.

Magen är lika stor som hela min kropp.

Huvudet med sin hjärna är nånstans inne i den magen.

Och går på högvarv!

Allt på grund av frustration.

Ren ilska.

Känslor och förstånd går som känt är inte alltid hand i hand.

"Lugn nu, gör ingenting dumt nu!"

"Gör ingenting som kan göra allt ännu värre."

"Lägg en patiens till och lägg dig och sov, det är en lång dag i morgon."

"Du har haft en bra dag idag, förstör inte allt igenom att ligga här och mala."

Säger förståndet!

Vad känslorna säger vill jag inte berätta.

Jag har upptäckt att när det kommer till ens innersta, sina närmsta och orättvisa

så funkar inte förståndet så bra.

Det finns där och stoppar upp.

Men det lyckas inte ta bort det man känner.

Jag är en väldigt tålmodig och seg person.

Jag klarar av det mesta.

Men jag känner att nu får det snart vara nog!

Det som händer just nu är så fruktansvärt jobbigt.

Det har värkt och tärt så länge att bubblan brister.

Jag måste försöka att sluta tänka och känna.

Men det har jag försökt väldigt länge nu.

Men då får jag försöka att rabbla upp allt som är bra då!

............. ................... .......

Om ni som är skarpa lägger märke till något så ser ni att det är hack i raden.

Där har ni anledningen till varför jag inte kan sova!

Sen ska jag låta mycket vara osagt!

Nu ska jag göra ett nytt försök att somna så jag orkar med en dag till!

Sov gott all ni som jag älskar!

Livet är svårt!

Gud vad komplicerat livet måste vara.

Det är inte som det var förr. Få en bra uppfostran, växa upp ganska ovetande. Gifta sig med en förhoppningsvis bra och arbetssam man. Föda några barn. Eller många. Hoppas på att inte några dog. Se till att ta tillvara det man hade. Lagade mat av det som fanns. Bakade bröd. Lagade kläder gång på gång. Sopade sina golv och storstädade en gång per år då man svärtade vedspisen och kalkade väggarna vit. Efter några år så var det dags att ta hand om sin mor och far. Kanske att man samtidigt fick lite hjälp med barnen. Barnen gick några få år i skolan så pass att de kunde läsa och skriva. Sedan så måste även dom hjälpa till med sådd och skörd. Djuren måste tas om hand och vallas. Aldrig en sovmorgon. Aldrig fredagsmys. Inte en priskurant att beställa grejjor ur. Det stod gårdfarihandlarna för då de kom med sina ihoplockade varor. Kanske mamma kunde köpa sig nåt pråligt som ett par tjocka nylonstrumpor. Kanske barnen fick uppleva något spännande med en ny människa i huset.

Allt är så totalt annorlunda nu!

Mamma måste jobba lika mycket som far. Barnen behövs inte längre. Mor och far tas om hand ( än så länge). Det är få barn som dör, ingen vet ändå inte varför vi dör.

Vi har klumpat ihop alla som inte riktigt klarar av denna stora omställning till socialfall.

Våra barn som inte ser sina föräldrar. Som måste gå i skolan i många år utan att förstå varför. De föräldrar som inte riktigt klarar av att vara ifrån sina hem så många timmar varje dag. Som har sina huvuden fulla av det som anses viktigt. De dövar sig med TVn och sitter där och stirrar in i en burk som blixtrar fram både ljud och bilder som inte är riktigt på riktigt. Mannen och kvinnan finns inte mer som ett arbetande team. De strävar inte mot samma mål. Barnen får saker i stället för uppgifter. Dom behövs ju inte längre. Pizza är väl godare än gröt och sill. Men det är inte mamma som har gjort den.

Jag förstår ingenting! När människan inte klarar att leva för att ge sina barn ett värdefullt liv där barnet får känna sig som en del av nåt meningsfullt i ett kretslopp där varje familjemedlem är lika viktig.

Hur har då människan kunnat urarta så totalt att man kan försvar sitt egensinniga beteende. Kanske det går bra att ha det som en mask för ansiktet utåt. Men inne i en sådan människa vill jag veta hur man kan tänka en enda redig tanke.

För det måste bara bli kaos!

Vi har levt som människor i tusentals år precis som jag beskrev tidigare. Det nya påfundet med egen frihet och "rättigheter" är bara några tiotal år. Och det missbrukas! Varje dag! Och vi sviker barnen. Alla dessa barn som ska delas på. Fraktas emellan. Som man så stort säger att man tar hänsyn till vad som är bäst för barnet.

Det följer med vår nya ordning en stor egoism, en stor frustration och en stor meningslöshet.

Vi vet inte vad vi ska göra.

Vi vet inte längre vad som är rätt och vad som är fel.

Kärlekens Lov!

Om jag talade både människors och änglars språk men inte hade kärlek,

vore jag endast en ljudande malm eller en skrällande cymbal.

Om jag ägde profetisk gåva och kände alla hemligheter och hade all kunskap,

och om jag hade all tro så att jag kunde flytta berg men inte hade kärlek,

så vore jag ingenting.

Och om jag delade ut allt vad jag ägde och om jag offrade min kropp till att brännas,

men inte hade kärlek, så skulle jag ingenting vinna.

Kärleken är tålig och mild,

kärleken avundas inte,

den skryter inte,

den är inte uppblåst,

den uppför sig inte illa,

den söker inte sitt,

den brusar inte upp,

den tillräknar inte det onda.

Den gläder sig inte över orättfärdigheten men har glädje i sanningen.

Den fördrar allting.

Den tror allting,

den hoppas allting och den uthärdar allting.

Kärleken upphör aldrig.

Men profetiorna skall upphöra.

Och tungomålstalen skall tystna och kunskapen skall förgå.

Ty vi förstår till en del och profeterar till en del,

men när det fullkomliga kommer, skall det förgå som är till en del.

När jag var ett barn, så talade jag som ett barn,

tänkte som ett barn och förstod som ett barn.

Men sen jag blivit man så har jag lagt bort det barnsliga.

Nu ser vi en gåtfull spegelbild,

men då skall vi se ansikte mot ansikte.

Nu förstår jag endast till endel,

men då skall jag känna fullkomligt,

liksom jag sälv har blivit fullkomligt känd.

Nu består tron, hoppet och kärleken, dessa tre, men störst av dom är kärleken.

( 1 Kor kap 13)

Läs och begrunda om och om igen!

Lat Söndag!

Jag måste verkligen säga att nå latare får man leta efter!

Jag passade på i dag då det var grått och trist ute att sova länge.

Sen så har jag tillbringat dagen i ryggläge i princip hela tiden.

Jag har avverkat flera skitfilmer och några avsnitt av en serie som jag tittar på just nu.

Kände bara att det måste passas på att vilas.

För till veckan så har jag ett svinschema. Flera långdagar efter varandra.

Så då är det bra att ladda upp med energi så att man inte däckar.

Egentligen så skulle jag ha behövt göra någonting nyttigt som t ex att putsa fönster.

Men vem bryr sig?

För övrigt så har jag som vanligt ingen egentlig koll på tillvaron.

Men det är jag så van vid nu att jag inte bekymrar mig särskilt.

Jag önskar att jag kunde få ett ryck och söka mig i långt bort till

nåt lite varmare ställe.

Det skulle vara skoj att helt enkelt bara flytta i väg.

Se hur livet skulle bli då.

Ny vänner, nytt ljus!

Mer erfarenhet har väl aldrig skadat nån förut.

Tycker ju rent ärligt att det är ganska trist som det är just nu.

Ja, så där rullar det på i huvudet på mig.

Men det beror nog på att jag haft för mycket tid i dag till att tänka.

Nu så har jag varit duktig och uppdaterat.

Nu ska jag titta på Himmelblå som jag tycker är mysig att se på.

Sov gott!