Överlevnad!

Idag har jag gjort det bästa.
Jag tog mig i kragen och tog mig till Långsele.
Jag träffade mitt söta barnbarn. Söta, smarta och och det bästa.
Hon är nåt otroligt speciellt det barnet.
Hon har upplevt mycket och när hon var nyfödd så upplevde jag att hon hade en gammal själ. Lite skum tanke kanske men jag har upplevt det förr. Man behöver bara se in i deras ögon och då känner man klokheten komma ur dom.
Att träffa dom båda föder tankar om det som varit och hur det kunnat bli om det som hänt inte hade hänt.
Det är nog svårt att förstå att man faktiskt på ett sätt sörjer när familjer splittras även om människorna fortfarande finns i livet.
Men jag är glad att det fortfarande finns en chans att bygga på nytt fast på ett annat sätt. Det är så fint att se hur bra dom har det och att dom verkar att må så bra.
Man måste när allt känns rätt så hopplöst ut se runt ikring sig och ge sig själv chansen att upptäcka allt fint som ändå finns i ens liv.
Jag blev väldigt glad idag!

Ångest!

Idag har varit bara femjävlig. Av hänsyn till inblandade så kan jag inte gå in på detaljer. Unga har det inte lätt. Man skulle kunna påstå att dom blir direkt motarbetade. Om du inte har förstått redan från födseln att måste ha ett klart mål. Plugga och plugga. Sedan hoppas att du har föräldrar som hjälper dig både med läxor och couching. Senare med att hjälpa till ekonomiskt då det är omöjligt att få jobb vid 25 och studieskulderna sk börja betalas av. Om du nu inte föddes med läshjärna men var duktig med det praktiska så måste du ändå tryckas in i skolsystemet. Har du dessutomsvårt med att koncentrera dig allrahelst när det du ska lära dig blir obegribligt klassas du som ointresserad. Till och med kanske störig. Om då eleven klart säger att jag måste få extra hjälp då får den inget gehör. Blir kallad till en sur rektor som väljer att trycka ner och kränka. Till och lägger till saker som inte är sant. Eleven känner sig kränkt. I skollagen sägs det att varje elev har rätt till det hjälp och stöd som den eleven behöver. Jag talar nu om en sån elev. Så om han fått den hjälp hade kunnat haft stora förutsättningar att klara sig igenom med kanske inte högsta betyg i vissa ämnen som krävde enorm ansträngning. Men i de praktiska delarna hade han kunnat skapa och sedan fortsättningsvis kunnat försörjao sig på det han tyckte om. Han gick tom om ett år. Vare sig grundskolan eller gymnasiet tog någon notis om det kunde vara nåt som var orsak till hans problem. Det kostar pengar och resurser. En lärare och en rektor har kommit undan från att bli anmäld. Pga att man inte vill ställa till mer problem. Bristande självförtroende. Ständiga anklagelser för saker man inte gjort. Att aldrig få beröm. Oönskad. Det skapar känslor som kommer ut på annat sätt. Samhället får tillbaka ett ännu större problem. Det kostar mer i slutändan.
Sen har man alltid ett val! Se att det aldrig är för sent. Så länge det finns ett gott hjärta så kan självkänslan byggas upp igen. Det krävs även att omgivningen inte heller ger upp! Jag älskar mina ungar! Jag ser det goda i dom. Och potentialen. Sen så avskyr jag dumheten! Omognaden. Jag blir svag ibland och vill bara ge upp. Men jag finns här! Men det är inte min kamp! Jag har så många gånger sett gränslös smärta och ångest. Senast i dag. Då gäller det att man finns där och hjälper att finna nya vägar och nytt hopp!
Nästa dag blir bättre. Jag lovar!

Ont i hjärtat!

Nu så går jag in i min sista vecka på jobbet.

Känns inte skoj.

Jag vill ju inte hoppas på att nån ska bli sjuk så att jag får jobba men nog så är det nån liten smådjävul inom mig som tänker nån sån liten tanke.

Jag har mått riktigt dåligt här på slutet. Det är något som jag känt av tidigare men som nu när livet blir tuffare kommer tillbaka. Jag har ett hjärta som inte riktigt pallar med den stress som finns med i mitt liv just nu. Det pumpar inte som det ska och då blir jag yr och illamående. Vi var på stan i lördags och jag fick ett skov av allmän total utmattning. Benen bär inte och det känns som om nån kramar om runt alla blodkärl riktigt hårt. Jag fick ringa efter nån som kunde skjutsa mig hem för det gick inte att göra nånting. Det oroar mig att dessa skov kommer så tätt nu på slutet.

Hatar att känna mig svag och sjuk.

I dag har jag rusat runt ändå.

Hämtat bilen på verkstaden Dom hade satt ditt ett nytt tändningslås och nytt plasthölje under ratten. Snyggare än det måste ha fått se ut tidigare.

Nu slipper man skämmas längre för det.

Sedan så har jag hälsat på min mor där jag fick äran att träffa min lille lillebror och hans flickor. Dom är då så söta. Det var så roligt att få kramas med Wilma som jag tyvärr inte träffat så mycket tidigare. Go unge!

Sen så har jag ringt runt och kollat och pratat med en del människor. Det kändes lite bättre efteråt. Det är som att kontrollmänniskan inom mig mår bättre när jag fått nosa mig till ny information och fått sagt det jag vill ha sagt.

Jag saknar min son väldigt mycket och det känns jättetufft som situationen är just nu.

Ingen som inte varit i samma situation kan förstå de känslor man känner.

Dom är blandade och tummlar bara runt. Ändå så har jag blivit väldigt mycket bättre på att kunna sortera och lägga åt sidan.

Jag känner att det kommer att bli bra till slut.

Jag kommer att fortsätta på min egen utstakade väg.

Vad nu den är?

Det betyder att jag kan sova på nätterna och att inte hjärnan jobbar på högvarv och insikten om att jag inte har kunnat göra mer än vad jag gjort.

Det har krävts hjälp utifrån för att jag ska kunna jobba med detta.

Men de känslor som kommer rent naturligt ändå får jag ta hand om och sakta låta pysa ut. Känner mig som en spärrballong ibland då trycket blir för högt. Det kan vara sorg, frustration, irritation eller ilska som ligger där och pyser.

Jag måste klara av att ta en dag i taget.

Annars så riskerar jag att blåsa bort allt vett ur huvet och bli från alldeles knäpp.

Nä, det är väl till att ta i men nästan så.

Ta hand om varandra och var genomsnälla! Det är inte säkert att ni får nån ny chans!

Livet är tufft!

Sedan sist så har jag mest bara strävat på.
Jobbat, sovit och ätit lite grand.
Tittat på film i massor. Massa dynga.
Det är få filmer som man har nåt kvar av efter det att man sett dom.I helgen så var vi till Birsta och julhandlade lite. Hittade ungefär det jag letade efter.
Önskade bara att man haft mer pengar att shoppa för.
Mina pengar ska ju räcka till så mycket.
Bilen t ex måste jag lämna in på måndag för att få fixat det biltjuven förstörde. Och det kostar en massa i självrisk.
Idag så besiktigade jag gammskrutten och den gick igenom!!!

Det kändes skönt att dom var så snälla. För det var en del saker som måste fixas men jag slapp ombesiktning i alla fall.

Sedan så har dagen mest innehållit sorger och bedrövelser som jag inte kan gå in på. Jag kan bara säga att det är tungt och känns tröstlöst.

Man försöker att finnas till och man gör hela tiden sitt bästa.

Jag har fått rådet att se till att jag ska ta hand om och se till att jag själv mår bra. Men det är inte lätt ska jag säga.

Skiten står mig så långt upp i halsen så att jag kan inte svälja ner den snart.

Vad spelar det för roll vad jag gör. Jag jobbar och sköter mig. Betalar mina räkningar. Ger av mig själv vad jag förmår. Gör ett bra arbete och är engagerad mot de jag vårdar.

Lever efter lagen och tror på att tala sanning.

Vad är tacken för det? Jag blir utan arbete! Jag får uppleva att bli kränkt och att människor bara stövlar in på mitt revir.

Allt bara för att andra ska ha rätten att själva få göra och bete sig som dom vill.

Bara för att vårt samhälle som under den tid jag har levat bara håller på att falla sönder. Jag vet att jag låter bitter. Men jag har all rätt att få säga att jag fått nog nu.

Jag vill i fortsättningen få ha det lugnt runt i kring mig.
Jag ska inte behöva bli väckt av katastrofer.

Jag ska kunna vid min ålder och med tanke på mitt eget levnadssätt kunna få kräva lite jävla respekt.
Till helgen är jag som tur är ledig. Då ska jag bara vara och ta det lugnt. Julen kommer jag att arbeta så om jag ska göra nåt trevligt så får det bli att fira in det nya året! Och då har ni nog förstått att jag önskar mig ett gladare och mer tryggt och rofyllt år utan nya problem!

Gott nytt År!!!!

Sjukt trött!

Jag är så trött och slut att jag känner mig sjuk. Lite sovet den här veckan. Blev knäckt av att Nitro inte klarade sig. Det var en av de saker som hänt i mitt liv som man bara inte kan förstå. Det är så grymt. Livet är skört. En del tänker att det bara är ett husdjur. Han var inte ens min. Men han har tillhört min familj. Han har varit min sons bästa och trognaste vän. Han visade alltid hur mycket han tyckte om oss. Det blir så tomt. Jag har varit med om att andra som jag älskat och varit fästade vid har tagits ifrån. Och nu börjar det få vara nog med förluster. Hur som helst så tar sådana här saker kraften i från en ett slag. Och då får man försöka med att finna ny kraft. Jag har ägnat de senaste veckorna åt att försöka att vila mig frisk från en supertjurig förkylning. Jag har legat och tittat mig igenom alla tillgängliga avsnitt av desperate Housewives. Och nu finns det inga fler avsnitt. Och då har jag sorg för det. Superserie! Jag har fler såna projekt på gång. Men jag MÅSTE försöka att komma ut röra på mig oxå. Andas frisk luft och få motion. Äta lite mer bra mat! När man är låg så orkar man inte tänka på vad man äter man tar det som är lätt att göra och det är inte alltid rätt energi. Jag vill så mycket! Jag måste bara lära mig hur man kommer igång. Jag hoppas att min son kommer till mig i helgen. Han kan få igång mig. Och han kan få hjälpa mig med lite saker. En annan sak var att nu när Lindas hund fick valpar så tänkte jag tillbaka då vår Zita fick 9 valpar. Hon höll på bra många timmar. Och naturligtvis på natten. Det var hemskt spännande. Det var hennes första kull. Det var mycket jobb med så många. Men det var så skoj att se hur fort dom utvecklades och så fina vuxna hundar det blev. Jag har länge tänkt mig en ny hund. En Jack Russell eller en Rottweiller eller en lika som vi mistade en Samojed. Då får jag det jag gör och kan inte lata till mig så här.
Kram på er!

Sorg!

Idag har varit den värsta dagen på länge.

Panikkänslor, vanmakt och en smärtsam sorg.

Att måsta se på och inget kunna göra.

Vi gjorde allt vi kunde för att det skulle gå vägen.

Och hade gärna fortsatt att kämpa.

Men inför vissa tillstånd är det annat som styr.

Jag lider med min son som mist sin finaste vän och trygghet.

Det har gråtits många tårar idag och det kommer att gråtas fler tills vi kan acceptera och i våra hjärtan bevara vår goaste vän.

Vi måste komma ihåg att alla vi älskar och håller kär kan tas ifrån oss och att vi varje dag gör vårt yttersta för att visa vår uppskattning och respekt.

Jag har levt med döden i stordelen av mitt liv. Jag vet att den är en naturlig del av att ha fått leva. Den är inget farligt. Den kan vara en befriare om det finns smärta och sjukdom. Den kan vara det som avslutar ett långt liv. Men när den kommer hastigt och tar med sig de som borde få vara kvar så är det svårt att förstå. Men jag är övertygad om att den som dör kommer till nåt mycket bättre. Långt bortom vad vi kan förstå. Och de som tas ifrån oss finns fortfarande kvar hos oss i våra hjärtan och våra drömmar. De följer med oss och de vet att de är älskade.

Ta hand om varandra!

Sjukt mycket!

Det är nästan skrattretande hur mitt liv ser ut!

Jag tänker att nu så har det hänt så mycket så att nu blir det nog lugnt ett tag.

Icke! Det rullar på med händelser och situationer som för en " vanlig "människa skulle vara knäckande var och en för sig. För mig så rullar det på i ett inte sinande tempo.

Mig av alla människor.

Jag som är en vän av ordning och lugn och ro.

Min bil har krånglat efter det att den blev stulen och demolerad. Så den har inte startat vi flera tillfällen när jag bara måste ha den. Typ jag börjar arbeta om en kvart. Då har min snälla pappa ryckt in och hjälpt mig.

Jag har måste vara hemma från arbetet flera gånger den senaste månaden pga en förkylning som jag tror har flyttat in för att stanna. Ena dagen känner jag mig pigg och symtomfri för att nästa känna mig så sjuk så att jag knappt kan röra mig.

För rättvisans skull så har det hänt några positiva saker också. Jag fick ledigt en dag från jobbet och då följde jag med mina föräldrar och min lillebror till Umeå och kunde shoppa lite och även få se hur min lillasyster bor nu. Det var jätteskoj. Jag har även fått mycket tid för mig själv och kunna pyssla lite med saker som jag inte hunnit med och orkat tidigare. Bla har jag börjat plöja igenom Desperate Housewives som jag missat i flera år.

Jag har kunnat börja kunna höra mina egna tankar. Och jag måste säga att jag mår just nu bättre än på flera år. Trots allt.

För att återgå till kaoset så ringde min son och lät desperat. Hans och våran allas Nitro hade blivit sjuk. Och blev tvungen att opereras. Och nu har han fått vara hos mig eftersom jag ändå ligger sjuk själv. Det är inte roligt när djur blir sjuka. Allra helst hundar.

En hund som har ont i magen vägrar nämligen att äta. Vägrar att ta sin medicin. Vägrar att dricka. Då är det bara att stoppa in fingrarna mellan tänderna på sidan och vänligt men bestämt bryta upp en liten glipa och försöka att trycka ner tabletten (STOR) ner i halsen. Sedan hålla igen munnen och stryka på halsen tills hunden sväljer. Alla som ha en Amstaff vet att dom kan bita ihop hur länge som helst och att dom är väldigt tjuriga. Första kvällen tror jag att vi höll på en timme för att han skulle ta sin tablett. Dag nr 2 mådda han bättre och kunde ta medicinen instoppad i lite köttfärs. Ikväll så blev han sämre pga att han fick tväront. Och då blev det samma visa igen. Han måste tycka att jag är absolut tokknäpp som håller på som jag gör. Men han är som tur är världens goaste och vänligaste hund jag känner.

Nu är det julen som står för dörren och det är ju inte min bästa tid på året men förhoppningsvis så får det bli en lugn och harmonisk högtid med mycket kärlek och go mat!