Paddan!

Jag brukar vanligtvis ha lagomt bra själförtroende.
Nu är det slut på det.
Jag har varit så trött och orkeslös så länge nu så att det börjar på att vara mitt normaltillstånd.
Förr så kunde man få nån dag här och där då man fick en liten kick och fick en massa gjort.
Det fanns till och med nån som kallade mig pedant för att jag städade så mycket.
Nu så är jag så stillsam så att det knappt bildas nåt damm. Men det skulle ju inte skada ifall man fick lite lust att pyssla på i sitt hem.
Lusten finns men inte orken.
Igår tänkte jag pigga upp mig lite genom att färga håret. Ville göra det lilla extra med att välja min vanliga mörkbruna med en liten touch av koppar. Vad jag däremot inte tänkte på att mitt hår var täckt av blekta slingor som dessutom topparna borde ha blivit klippta. Katastrof!!! Håret är numera knallrött. Inte nån liten touch där inte och inte koppar heller. Det är knallrött! Ser numera värre ut än en fyllekärring på dekis. Vad värre är att jag måste leva med det tills jag tvättat ur det värsta av färgen vilket med mitt hår kommer att betyda ett antal månader innan jag kan tro att nån annan färg kan täcka över denna knalliga färg.
Vad gör man då? Jo, endera får man leva sig in i rollen av ett dekadent vinpimplande .............. Eller så får man gå med högburet huvud och låtsats att man följer senaste trenden. Jag har valt det senaste. Jag går där och rör inte en min då folk stirrar till då dom tittar på mig. Och hör och häpna. Det är ett par stycken som kommenterat det som att det är fint. Okey! Inte på mig! I morgon så ska jag dessutom ta och färga upp mig ett snäpp till och lägga kajal runt ögonen. Och kanske tom nåt på läpparna. Det luktar medelålder lång väg här. Ett sista desperat försök att synas.
Vad det gäller tröttheten så har jag läst allt som går att komma över om hur man ska bli piggare. Jag har provat en massa kosttillskott. Inget hjälper. Jag sover och sover. Och blir latare och latare. Det enda som jag hitills lyckats kringå är att röra på mig. Jag vet och har vetat hur länge som helst att det är det som ska till. Men jag har blivit fast i ekorrhjulet av jobb, jobb, trött,trött,lat och lat. Om man bara kommer på hur man bryter detta mönster så lovar jag att jag ska träna och bli piggare. Och tills dess så fortsätter jag att klaga och vara lat.

Kanske man ska skaffa sig en hund?!
En liten en?