I natt så har jag varit vaken precis
hela natten.
Men vad gör väl det om 100 år?
Jag har bestämt att jag ska
kunna fungera helt utan
hjälp av någon medicin.
Jag har haft ett schema som jag har utformat alldeles
själv. Fast att jag har konsulterat min
läkare naturligtvis.
Och med rådet om att ha
den antidepressiva medicinen hemma om jag
skulle bli lika sjuk igen, som en slags
försäkring. Jag har ju försökt att sätta ut den
tidigare men blev då så sjuk att jag
själv blev rädd.
Men nu har jag helt andra förutsättningar.
Jag har en massa sätt som jag kan
hantera livet på.
Men det krävs en hel del beslutsamhet
och mod för att släppa
livlinan.
Jag är så glad för att jag har kommit till den här punkten och
att flera månaders hårt arbete (flera år)
nu börjar att göra resultat.
Jag har sagt att får jag bara tillbaka min egen
tjurskalle så kommer
min utmattning att ge med sig.
Utmattningen är kvar!
Men inte lika total.
För nu vet jag att jag kan se ett ljus.
Jag är betydligt mer motiverad nu.
Även om kroppen inte är med på banan.
Jag har varit i väg på ytterligare en
kortvecka, denna gång var det tufft.
Riktigt tufft!
Jag höll på att ge upp andra dagen.
Det var jag och sedan enbart yngre tjejjer
som inte var tillfrisknade.
Men det var bara att ta det som träning.
och sättet och områdena vi bearbetade
var också skittuffa.
Det är ingen Betty Ford klinik detta.
Det är en djupdykning i sin inre skit
som heter duga.
Jag var arg, frustrerad, ledsen, förtvivlad, ångestfylld,
trotsig, på riktigt förbannad och glad, om vart annat i
5 dagar.
Men det ger resultat!
Det känns som att man lämnar
50 kg kroppsvikt och
jag var inte lika slut när jag
kom hem som förra gången.
Då var jag som en zombie en vecka efter.
Men den här gången fick jag
en hemsk förkylning som
kröp ner i ena lungan och jag blev
jättesjuk.
Kroppens sätt att reagera.
Immunförsvaret är heller inte på topp
när man spenderat de sista 4 åren i ensamhet.
Nu är jag bara peppad!
Men jag sover inte.
Men jag ger mig inte.
Förr eller senare så kommer
kroppen att fatta att den måste sova.
Så under tiden så kör jag akupressur,
äter och gör det jag ska.
Och om två veckor så är det dags
igen.
En till kortvecka som kommer
att handla om det vuxna barnet.
jag längtar!
Men jag kommer att behöva
träna upp mig inför den veckan.
För den kommer att vara fullsatt.
Och det är ju människor som jag
har det svårast med att klara av.
Inte människorna i sig.
Men att det rörs och pratas HELA tiden.
Jag som helst vill ha det tyst och lugnt!
Nu ska jag gå och försöka att sova.
läkare naturligtvis.
Och med rådet om att ha
den antidepressiva medicinen hemma om jag
skulle bli lika sjuk igen, som en slags
försäkring. Jag har ju försökt att sätta ut den
tidigare men blev då så sjuk att jag
själv blev rädd.
Men nu har jag helt andra förutsättningar.
Jag har en massa sätt som jag kan
hantera livet på.
Men det krävs en hel del beslutsamhet
och mod för att släppa
livlinan.
Jag är så glad för att jag har kommit till den här punkten och
att flera månaders hårt arbete (flera år)
nu börjar att göra resultat.
Jag har sagt att får jag bara tillbaka min egen
tjurskalle så kommer
min utmattning att ge med sig.
Utmattningen är kvar!
Men inte lika total.
För nu vet jag att jag kan se ett ljus.
Jag är betydligt mer motiverad nu.
Även om kroppen inte är med på banan.
Jag har varit i väg på ytterligare en
kortvecka, denna gång var det tufft.
Riktigt tufft!
Jag höll på att ge upp andra dagen.
Det var jag och sedan enbart yngre tjejjer
som inte var tillfrisknade.
Men det var bara att ta det som träning.
och sättet och områdena vi bearbetade
var också skittuffa.
Det är ingen Betty Ford klinik detta.
Det är en djupdykning i sin inre skit
som heter duga.
Jag var arg, frustrerad, ledsen, förtvivlad, ångestfylld,
trotsig, på riktigt förbannad och glad, om vart annat i
5 dagar.
Men det ger resultat!
Det känns som att man lämnar
50 kg kroppsvikt och
jag var inte lika slut när jag
kom hem som förra gången.
Då var jag som en zombie en vecka efter.
Men den här gången fick jag
en hemsk förkylning som
kröp ner i ena lungan och jag blev
jättesjuk.
Kroppens sätt att reagera.
Immunförsvaret är heller inte på topp
när man spenderat de sista 4 åren i ensamhet.
Nu är jag bara peppad!
Men jag sover inte.
Men jag ger mig inte.
Förr eller senare så kommer
kroppen att fatta att den måste sova.
Så under tiden så kör jag akupressur,
äter och gör det jag ska.
Och om två veckor så är det dags
igen.
En till kortvecka som kommer
att handla om det vuxna barnet.
jag längtar!
Men jag kommer att behöva
träna upp mig inför den veckan.
För den kommer att vara fullsatt.
Och det är ju människor som jag
har det svårast med att klara av.
Inte människorna i sig.
Men att det rörs och pratas HELA tiden.
Jag som helst vill ha det tyst och lugnt!
Nu ska jag gå och försöka att sova.
