Jag har ju inte det mest aktiva livet.
Vilket passar väldigt bra då jag heller inte
har någon energi till att vara aktiv med någonting.
Även om FK försökte sig på en liten smart
förklaring att det finns studier som säger att
Ju mer aktiv du är desto större chans har du att
få energi från själva aktiviteten.
Hon har en pytteliten poäng där!
Men sedan så ska det fungera på multisjuka
Louise.
Det är inte bara att säga saker åt mig.
Någon måste verkligen få mig att tycka att det är värt
att bli sjuk för.
För vad det än är i den här utmattningssjukdomen
så har psyke och kropp gjort slut!
Jag kan tala med mitt huvud hur mycket jag vill göra
än det ena och än det andra.
Men på morgonen så ligger kroppen med
feber och lederna låter som en hög
med ben utan vare sig muskler, senor eller hud runtom.
Det smäller och skramlar och jag får vara glad om ansiktet
pekar åt det håll jag är på väg.
Vissa dagar så är det ett rent äventyr att se om benmusklerna
tänker fatta hur man går utför i en trappa.
För ett tag sedan här så hade jag en kanondag, jag småsprang både
nedför och uppför trappan.
Det är en sådan dag man skulle vilja baka
tårta och fira.
Ja, om man hade orkat det efter denna uppvisning.
Nu ska inte jag klaga alls.
De flesta dagar är ganska skapliga.
Jag har som lärt mig att leva med det här
hjärndöda huvudet och den här 95 åringens kropp.
Och det ska ju gå över med tiden.
Det vet jag ju!
Men jag har varit så här sjuk
tidigare när Tony dog.
Men då var jag yngre.
Jag hade ett mål och det var att
bli frisk snabbt.
För jag hade barn som behövde en pigg
mamma.
Jag kom underfund om strax före jul att det
går för sakta.
Jag är fruktansvärt less på att
alltid känna mig smått handikappad.
Och blir ledsen för det.
Och jag vet ju vad anledningen till mitt mående är.
Så jag har trots att jag gått och fått
KBT terapi - som har varit livräddande.
Och jag har gått på medberoendegrupp- vilket
har varit livräddande.
Jag har behövt andra kloka människor som
har hjälpt mig att se något värde i livet.
När det kanske har varit väldigt mycket att
handskas med.
Och det är så det fungerar.
Jag kan bara ta ansvar för och se till så att jag
letar reda på hjälp till hur jag ska tänka.
Och det har varit ett bra sätt!
Men strax före jul så bad jag om hjälp
att få åka till Korpberget.
Jag hade redan talat med en kvinna där som
efter en stunds samtal sa att du kommer att
behöva en behandlingsplan.
Först en anhörigvecka.
En sådan vecka som anhöriga el vänner
brukar få när deras anhörig eller vän
gör sin primärbehandling.
Men jag har aldrig fått gå någon sådan vecka.
Jag skulle använda den veckan till att mjukas upp lite.
Träna på att vara bland folk.
Kliva upp i tid.
Äta regelbundet.
Och hjärnan skulle klara av en massa
information på kort tid.
Och jag skulle klara av att hantera både människor
som var beroende men i behandling, föräldrar som inte visste om
att de kunde vara medberoende.
Och de som trodde att de kunde allt.
Jag fick träna på att inte bli som en svamp som
drog till sig alla andras känslor.
Och jag fick finna mig i att rätt vad det var så öppnades
min inre tunna och bara ville rinna ut genom ögonen,
helt utan förvarning.
Jag saknar ju mina barn något enormt.
Och där fick jag mitt lystmäte på huvtröjjor
och varierande grad av trulighet.
Överallt var dom!
Och jag kände bara en värme och kärlek inför dom.
Så när jag kom hem så var jag peppad.
Jag har arbetat i 12 stegsmetoden.
Men nu blir det lite mer fart på det arbetet.
Och jag fick energi!
Jag fick ett hopp om att det kommer
att funka.
Jag skulle vilja övertyga alla
om att det är så här man blir frisk.
För jag kan lova att jag har varit lika sjuk
som den som är beroende.
Om inte sjukare!
Jag är glad varje dag!
Och en bit efter det
så är jag dödstrött varje dag.
Men det kan inte ske en förändring
i hur jag tänker, ser eller känner och det går inte
arbeta rent konkret med sig själv,
utan att man blir både glad och trött.
Ta hand om varandra!
Tala med varandra om sådant som
gör en aningens ont också.
Det kan vara det som behövs för att starta
igång en process.
Kramar!
